Hur galet som helst – Mårran kom på besök

Jag läser ju Pappan och havet nu, Tove Janssons bok om Muminfamiljen. Där finns så många klokheter om hur vi skräms av till exempel skuggor och sådant som vi upplever som okänt.

Tidigare har jag sett olika Mårran-liknande figurer där jag bott, 2015 såg det ut så här 🙂

I dag fanns Mårran plötsligt på golvet i sovrummet. ”Nä men det är ju bara skuggan av din skräpkorg”, skriker Lilla My och kastar sig skrattande på rygg.

I boken Pappan och havet läser jag så här:
Mårran. Var det nån som gjorde nåt åt henne att hon blev så där? – Det vet ingen, sa mamman och drog upp svansen ur kölvattnet. Snarare var det väl så att ingen gjorde nånting åt henne. Jag menar, ingen brydde sig om. Och knappast kommer hon ihåg det eller går omkring och funderar på saken. Hon är som regnet eller mörkret eller en sten som man måste gå runt för att komma vidare.