Så här ser det ut på pusselfronten. Alla bitar som inte har lagts syns inte på fotot, de ligger sorterade i askar på stolar invid bordet 🙂
Och så har jag fått hjälp av en elektriker från bekantskapskretsen i går och i dag. Har haft problem med två lampor i taket. Det handlade både om kontaktproblem med glapp i sladdar och trasiga lampor. Men nu har allt testats, för det är ju inte så där bara att man själv börjar pilla med olika instrument i el-uttag… nej fy sjutton, jag har respekt för sådana.
Jag är tacksam för att jag har ett jobb. Det finns alltid något att skriva om i en lokaltidning. Även fastän nästan inga evenemang arrangeras.
Och för min del finns det hela tiden något att organisera och planera. Det mesta nu åter via mejl och telefon och andra kanaler, då vi alla ska försöka undvika fysiska möten.
Det finns dagar då jag inte alls går ut. Dagar då jag behöver finnas tillhanda vid datorn. Onsdagen är en sådan dag. Men i morgon ska jag ut, bland annat till frissan där jag också köper en del andra produkter som har med välmående att göra.
En del av kvällen går i pusslandets tecken. Härligt att det tidsfördrivet finns!
Det blir mörkt redan efter klockan 16. Då tänds ljusen på balkongen och inne på sekretären.
Jag läser fortfarande boken ”Ett blodkärl som brast”. De korta kapitlen, de lättförstådda meningarna och den gripande storyn gör boken till en sådan som man kunde sträckläsa på en eller två dagar. Men jag vill läsa den med eftertanke och låta saker sjunka in.
Visst är det skrämmande att tänka att vem som helst kan få en hjärnblödning när som helst och sedan drabbas av förlamning, afasi och andra komplikationer. Men då jag läser boken förstår jag också att vara tacksam för varje någorlunda frisk dag jag får ❤
Titthål – kändes det som då vi idag på innebandymatchen var hänvisade till läktaren. Där finns ett räcke, så ibland får man sträcka på nacken för att se något, ibland huka sig. Men det är bara att acceptera läget och lyda reglerna.
Nere på golvnivå får man vara endast då man tillhör laget, funktionärerna eller massmedia. Och idag var inte jag på jobb, jag hade en annan reporter som tog bilder och som sköter textreferatet.
Efter två tuffa perioder då Tor i stort sett pressade hela tiden låg vi under 1–3. Men i sista perioden var vi åter starka och den vann vi med siffrorna 5–1, och hela matchen totalt 6–4.
Tjugofyra hål. Det är den 24 oktober i dag. Chokladkalendern är rensad, bitarna uppätna. God jul!
Då ett par bloggvänner har skrivit att ”nu återstår inte mycket, snart är pusslet klart” tänkte jag att jag måste visa ett fenomen. Man tror att bara ett par hundra bitar ska få plats här. Men, men… skenet bedrar.
På bilden här nere ser ni hur många bitar ännu ska läggas. Samma tanke uppstår alla gånger. Var ska de få plats!
Lägg märke till fem små askar på hög i bakgrunden. Tre stora på bordet (en svart i mitten som kan vara svår att urskilja) och ytterligare tre hjärtformade kring dem. Det här är alla bitar som ännu ska hitta sina rätta platser 😀
I dag har jag varit på stadens budgetinfo och skrivit ut den texten. Nu vill jag bara ta det lugnt vid pusslet på kvällen. Det har varit en jämngrå dag med ganska mycket regn.
I öknen kan man använda ett sandpapper som karta, det är en annan vits jag hört nån gång 🙂
Börjar med att lägga ut en detaljbild på kvällens pusselläge. Då jag länkar till mina inlägg på FB är det alltid sista bilden som kommer med. Har jag då rubriken SPRÅK ÄR… osv. blir det missvisande med en pusselbild 🙂
I dag hade vi språkvårdskurs med Nya Östis. Elva medarbetare hade möjlighet att delta. Alla använde munskydd och vi hade hyrt en del av Lovisavikens skola. Där är högt till tak bokstavligt sett och vi kunde hålla rejäl distans då nästan alla hade ett eget bord att sitta vid.
Språk är intressant. Språk lever och utvecklas. Men vi som hör till en minoritet i Finland, alltså vi som lever och skriver på svenska har hela tiden mycket att kämpa med. Influenserna från finskan är stora, och engelskan trycker på.
Den fyra timmar långa kursen leddes av Anna Maria Gustafsson som jobbar på Institutet för de inhemska språken. Där är hon ledande språkvårdare för den svenska avdelningen med arbetsuppgifter inom mediespråkvård och nordiskt samarbete.
Det blev en givande dag. De fyra timmarna flög iväg. Såsom kanadagässen utanför fönstret då de lättade från Lovisaviken och flög in mot landet. Gässen syns inte på bilden, men visst är utsikten från Lovisavikens skolas matsal formidabel! Här syns bara en del av den.
Nu gjorde jag så att jag köpte en dekoration, delvis tillverkad av plast, för balkongen. Jag har haft en del äkta grankvistar där men de har torkat så fort och barren skräpar. Den här tycker jag att ser så äkta ut, och nu är det höst på balkongen!
Efter arbetsdagen med tidningen och en trevlig lunch med kolleger flyttade jag från datorn till pusselbordet.
Bästa avkopplingen, har jag konstaterat tidigare, och det säger jag fortfarande. Vi brukar fråga oss, hur klarade vi oss innan mobiltelefonerna kom?
Jag kan fråga mig – vad gjorde jag innan pusslen kom in i mitt liv? Eller hur kopplade jag av?
Missförstå mig rätt. Även om jag inte varit sambo på sex och ett halvt år har jag ett liv utanför pusselvärlden. Dels via jobbet, dels via otaliga vänner.
Ibland tänker jag förstås att så KUL det skulle vara om jag träffade en man som också gillade att pussla. Då kunde man tillsammans ta sig an 2000 eller 3000 bitar. Men att leta efter honom, och även finna honom, är troligen som ett leta efter en nål i en höstack. Eller som att leta efter EN specifik bit i ett 1500 bitar stort pussel 😀
Mina vardagskvällar förgylls ofta av pusslen. Då jag går till bordet med pusslet kommer jag bort från datorn som annars alltid pockar på min uppmärksamhet och skapar ett jobb som aldrig tar slut.
I söndags fick jag ramen klar. I går vid 19-tiden såg pusslet ut som på bilden. Jag tror att jag avancerade lite till fram till 21-tiden, men jag gjorde det här som ett förhandsinställt inlägg, då jag vet att tisdagen blir full av jobb igen från arla till särla.
Under två veckors tid har jag inte pusslat. En vecka lät jag förra pusslet ligga framme. Sedan plockade jag isär bitarna och ytterligare en vecka gick utan att jag påbörjade ett nytt.
Pussel har funnits på hög här hemma, eftersom jag fått använda sådana då jag gett bort pussel som jag blivit klar med. Byteshandel alltså.
Men i dag bad jag min syster köpa ett Jan van Haasteren-pussel till mig då hon var i bokhandeln. Han skapar mina favoritmotiv – älskar dem ❤
Nu tog jag till mig ett med 1500 bitar. Har snart hittat kantbitarna. Men klart att det tar tid innan tusenfemhundra bitar gått genom mina händer 😀
Jag har tappat räkningen då det gäller antal jag pussel jag gjort de tre senaste åren. Men de flesta finns dokumenterade på min blogg 😀
Har nu sorterat bitarna enligt form, vilket underlättar stort då i detta skede. Eventuellt blir jag klar ikväll, men blir jag inte klar så blir jag det en annan dag 😀
Såhär såg pusslet ut den 23 september.
Jag sitter och tänker väldigt mycket då jag pusslar. Ibland handlar det om jobbet, ibland om privatlivet, drömmar, funderingar, planer. Men då jag pusslar får alla de här tankarna löpa fritt. De tvingas liksom inte in i några banor, de bara finns där i ett enda stort lugn.
Allt ordnar sig. Om Gud vill, som Gud vill.
I går hade jag kommit så här långt med pusslet. Ja, lite längre i själva verket, för jag hittade ett antal bitar efter att bilden togs.
Den 17 september såg läget ut så här.
Skojigt är det också att jämföra hur utsikten såg ut från min balkong lördagen den 19 september och hur färgen på träden har ändrats sedan dess. Inte mycket men en aning ändå 🙂
Debutsky's Blog - Inne i huvudet på en författare 