Ja, nog har staden alltid en plats i mitt ❤ Jag bodde där 1998 och besökte staden ofta även efter det, ibland flera gånger per år under åren som gift med en Stockholmare.

Och nu ni! Nu ska jag dit igen. På lördag åker jag på en kryssning med Silja Line, så då är jag i Stockholm en del av söndagen. Följande resa till svenska huvudstaden sker 19–21 mars, med en rödvita båten, om allt går väl.

Med ”om allt går väl” menar jag, om väninnan och jag får vara så friska att vi kan åka iväg. För i dag tar jag inte något för givet.
Jag vågade inte skriva om instundande resa eftersom jag inte visste om jag skulle klara av att gå de sträckor som krävs… men nu har jag beslutat mig för att åka.

Medan jag sitter och pusslar far en massa tankar genom hjärnan. En del av dem gör att jag sållar jobbet rätt bra.
Men plötsligt började jag tänka på tiderna då jag nätdejtade. En del män träffade jag ju in real life, men i många fall blev det inte mer än några pratstunder via en chatt och kanske några sms eller mejl.

Så var det med hurtbullen. En sådan man är jag inte ute efter. Eller om han vill bli min man, måste han acceptera att jag inte löper i skog och mark dygnet runt. Han skrev entusiastiskt om hur mycket han tränade, till och med på jobbet (han hade ett sådant yrke att det var möjligt)… ”och då det är mörkt ute vill jag också springa, då använder jag pannlampa”, skrev han.

I mitt stilla sinne undrade jag när han skulle ha haft tid att träffa mig? Han såg förstås framför sig att vi skulle springa tillsammans. När han insåg att mitt intresse för SPORT inskränkte sig till att TITTA på innebandy, eller att bänkidrotta överlag, insåg vi båda att vi inte skulle träffas 😀