pussel

Äntligen – krokusar!

~ Carita Liljendahl ~ 14 kommentarer

Det har varit en fin och solig dag utan lika våldsam blåst som i går.
Jag cyklade till min mor, som är 80+ och hör till riskgruppen, och därför får vi inte träffas. Vi talar varje dag på telefon, men då vi levererar något till henne lämnar vi sakerna på trappan eller i postlådan. I dag levererade jag några tidningar och ett par chokladstänger, som överraskning, till henne.

Livet går vidare, med eller utan coronahot kommer dessa upp ur marken ❤

På väg hemåt igen fick jag äntligen syn på några krokusar. Som jag jagat dem 😀

Annars är det en dag i taget som gäller. Följer nyheterna så mycket jag orkar. Gränserna till Nylands län där jag bor stänger inom kort. Det blir allt fler restriktioner och begränsningar, men jag tycker tillsvidare att det är bra med sådana. Däremot är det otroligt tufft för många företagare… Lyckligtvis kan en del av dem, lunchställen till exempel, erbjuda take-away och hemleveranser.

Ramen till pusslet blev klar i går kväll. En bit fattas… så nu när jag hittat krokusarna är det pusselbiten som jag jagar 😀

Här flyger tanken fritt

~ Carita Liljendahl ~ 17 kommentarer
Grovsortering av bitarna inleddes i går.

Jag tror att krisen som coronaviruset innebär också kommer att föra med sig en del gott. Det här med jobb på distans kanske äntligen börjar få spridning och uppskattning. Vi kan också inse att allt inte måste ske genast. Många möten och evenemang har skjutits upp. Det måste inte hela tiden hända en massa i vår omgivning och vi måste inte konsumera hejvilt.

Vi måste inte vara superaktiva och direkt då den första snön faller kasta oss ut i skidspåret. Det finns inte så väldigt många måsten överlag, om vi tänker efter.

Pussel. Det är färger och former. Kantbitar som hittas först.

Och så sitter jag där och tänker. Jag har varit ensam snart sex år, alltså inte levt i ett förhållande. Men ensam är jag ju ändå inte. Jag har fått många nya vänner, som jag inte skulle ha träffat om jag varit kvar i förra tvåsamheten.

Många tårar har jag fällt, jag har känt missmod och rädsla i många situationer och jag kommer att gråta även i framtiden – men jag gråter inte längre för att jag blev övergiven då den där våren 2014. Jag har sagt upp mig från en fast anställning, bildat ett företag och på något sätt klarat mig från dag till dag. Litat på att livet bär.

Det vill jag lita på att det gör även nu under coronakrisen.
Isolering och distansjobb skrämmer inte mig.
Det finns en mening med allt och jag kanske fick min förberedande chock redan i maj 2014. Den långa resan som jag har gjort efter det bidrar till att jag känner att jag klarar nästan vad som helst i livet ❤

Skulle inte… men…

~ Carita Liljendahl ~ 25 kommentarer

… köpte ett pussel ändå 😀
Bara tusen bitar för att jag ska ha plats för sortering och även att läsa tidningar vid mitt stora bord.

Hade inte tänkt påbörja ett pussel denna vår. Snart är ju våren och sommaren här, tänkte jag.

Men… vem vet hur länge vi behöver leva isolerade. Tre veckor till kanske inte räcker?

Dessutom vill jag understödja lokala företag, köpte pusslet från vår bokhandel. Det var rätt tomt och stilla där och överlag i vårt lilla köpcenter där även läkarstationen ligger.

Jag hade en behandling där, hos osteopaten. Den ville jag inte missa.
Vi pratar mycket om olika knep människan kan ta till för att må bra. Jag går inte här in på dem eftersom jag vet att det finns många som tycker att ”gurkmeja och annat alternativt” är humbug.

Jag skötte således tre ärenden samtidigt i samma byggnad. Osteopat, bokhandel, lyfta kontanter. Sedan cyklade jag till hälsokostaffären och köpte mer gurkmeja. Annars har jag bara varit hemma, och som vanligt jobbat på distans.

Vi får se om det blir ännu striktare regler i vårt land. Ett visst utegångsförbud kan bli aktuellt inom några dagar.

Stockholm nedmonterat

~ Carita Liljendahl ~ 20 kommentarer

Det blev en lite dramatisk rubrik. Men mycket känns ju dramatiskt nu.
Vem hade kunnat ana vad coronaviruset skulle ställa till med?

Plockade i fredags isär Stockholmspusslet. Min syster ska få det.
Vackert motiv, men jag gör ju så här med alla mina pussel.

I morgon åter ny arbetsvecka. Och det mesta kretsar kring coronaviruset 😦

Stockholm i mitt hjärta

~ Carita Liljendahl ~ 18 kommentarer

Ja, nog har staden alltid en plats i mitt ❤ Jag bodde där 1998 och besökte staden ofta även efter det, ibland flera gånger per år under åren som gift med en Stockholmare.

Alla träd och grönområden kräver nerver och tid att få ihop.

Och nu ni! Nu ska jag dit igen. På lördag åker jag på en kryssning med Silja Line, så då är jag i Stockholm en del av söndagen. Följande resa till svenska huvudstaden sker 19–21 mars, med en rödvita båten, om allt går väl.

Med ”om allt går väl” menar jag, om väninnan och jag får vara så friska att vi kan åka iväg. För i dag tar jag inte något för givet.
Jag vågade inte skriva om instundande resa eftersom jag inte visste om jag skulle klara av att gå de sträckor som krävs… men nu har jag beslutat mig för att åka.

Medan jag sitter och pusslar far en massa tankar genom hjärnan. En del av dem gör att jag sållar jobbet rätt bra.
Men plötsligt började jag tänka på tiderna då jag nätdejtade. En del män träffade jag ju in real life, men i många fall blev det inte mer än några pratstunder via en chatt och kanske några sms eller mejl.

Så var det med hurtbullen. En sådan man är jag inte ute efter. Eller om han vill bli min man, måste han acceptera att jag inte löper i skog och mark dygnet runt. Han skrev entusiastiskt om hur mycket han tränade, till och med på jobbet (han hade ett sådant yrke att det var möjligt)… ”och då det är mörkt ute vill jag också springa, då använder jag pannlampa”, skrev han.

I mitt stilla sinne undrade jag när han skulle ha haft tid att träffa mig? Han såg förstås framför sig att vi skulle springa tillsammans. När han insåg att mitt intresse för SPORT inskränkte sig till att TITTA på innebandy, eller att bänkidrotta överlag, insåg vi båda att vi inte skulle träffas 😀

 

 

Stockholm börjar ta form

~ Carita Liljendahl ~ 14 kommentarer

Det har varit och är ett krävande pussel, men så ska det vara. Speciellt grönområdet i mitten av pusslet kräver att jag testar bit för bit och alla former då många ser så lika ut.

Njuter fortfarande av tulpanerna jag fick i fredags. Gillar att fotografera dem ända in i förgängelsen. Minns alltid att min bloggarvän BP brukar säga ”vad är det med vissnade tulpaner som fascinerar folk?”… ja – hahaa – vad är det?

Men de här står sig ståtliga än.

I bakgrunden ett av söndagens favoritprogram, Bingolotto.

Har varit en bra dag i dag. Jag har räknat arvoden, alltså löner för medarbetarna. Jag har skrivit ledaren till nästa vecka. Kört en tvättmaskin, bytt lakan i sängen. Ska bli skönt att snart krypa in under dem.

Har inte sluppit det onda i ljumsken men det har gått att uthärda i dag och väntar nu på torsdagen som på solens uppgång och jultomtens besök samtidigt 😀

Regnet smattrar mot fönsterrutan

~ Carita Liljendahl ~ 22 kommentarer

… och jag vet inte varför det känns tryggt.
Jag gillar snöyra också. Men jag klarar mig också väldigt bra utan meterhöga drivor och minus tjugo grader. Väldigt bra, tack.

Överlag gillar jag VÄDER.
Det får storma då jag sitter inne i min bostad. Helst inte då jag sitter på en Sverigebåt. Vilket jag tänkte göra om några veckor 😀

Adventsstaken har inte tagits bort än, men jag har inte tänt den, då alla grannar avlägsnat granar och stakar m.m.

Jag tycker om ljud. Då jag hör att stormen river i trädkronor eller ylar runt knuten. Då jag hör postbilen komma, hissen gå i huset och ibland hör jag då tidningen dimper ner på hallgolvet.
Men jag tycker också om tystnaden, så länge den inte blir hotfullt kompakt.

I ett våningshus hörs alltid ljud. En tvättmaskin snurrar på nånstans. En dörr öppnas och stängs. Bilar kör in på eller bort från gården.
Trygga vardagsljud.

Jag har bott i hus där man hört skrik som dämpats. Någon har blivit slagen, någon annan har mått dåligt. Missbrukare har ränt fram och tillbaka i trapporna, skrikit ut sin vånda, tänt belysningen, smällt i dörrar.

Det fanns en tid då jag själv blev rädd varje gång jag hörde att en nyckel sattes i låset. Det var mycket länge sedan, men jag minns den tiden väl.

Uppskattar lugnet, alla fina grannar och tryggheten i huset jag nu bor i ❤

Pusselläget den 14 januari 2020. Det här är ett pussel som bäst har låtit sig läggas och lösas i vågräta linjer. Stockholm i mitt ❤

 

Carita ringer till Bingolotto

~ Carita Liljendahl ~ 15 kommentarer

Kollade Bond-filmen ”Die another day” på Sveriges tv i går, eller ja – den löpte ju in till 01.30 finsk tid den här morgonen. Har sett den en antal gånger förr, men jag fastnar alltid i Bond-filmerna 😀

Sov därför länge i morse. Efter det har jag jobbat med både tidningen och med allt möjligt här hemma. Arbets- och sovrummet börjar nu vara klart!

Söndagens favoritprogram, Bingolotto! Ser på det medan jag pusslar vid ett annat bord. Satt där och tänkte att OM jag fick spela i Finland och OM jag fick ringa in och OM jag hade kommit fram till sändningen, DÅ skulle jag prata så att Rickard Olsson inte hann säga nåt alls 😀

Jag skulle säga ”hej hej här är jag, Carita heter jag och jag bor i Finland, i Lovisa du vet, jaså vet du inte? Nä, men det var väl ingen överraskning att du inte visste det, och jo, jag vet din nästa fråga. Vad gör jag just nu? Jo, jag tittar på Bingolotto, förstås och vilken ruta vill jag ha? Jag vill ha nummer FEM, inte nummer SEX som du och snusktanterna du nyss talade om att finns på läktaren vill ha, och vinner jag inte Färgfemman lägger jag på för några Goa Gubbar vill jag inte ha, så sätt fart på nu och öppna luckan Rickard!” 😀

Ja… och pusselläget. Vill ni veta hur det ser ut?