självförtroende

Förändringarnas sommar

~ Carita Liljendahl ~ 16 kommentarer

Någon i våras bestämde jag mig. Sommaren 2016 ska bli min bästa på länge.
Den här sommaren ska jag åter blomma ut, våga vara mig själv, stå för vad jag säger och tycker.

En underbar oas från tidig vår till sen höst.
En underbar oas från tidig vår till sen höst.

Det känns skönt att kunna skriva om mina jobbuppdrag på den här bloggen igen. Det fick jag inte göra då jag hade mitt gamla journalistjobb. Då förväntades jag hålla det privata privat och jobbrelaterade blogginlägg fick gå ut endast på jobbets blogg.

På något sätt blev jag ängslig där, för att jag alltid var tvungen att väga mina ord. Vad får jag skriva här, vad får jag inte skriva. Och påhoppen från några personer som inte gillade det jag skrev bidrog också till att jag förändrades. Jag vågade inte vara så öppen, glad och personlig som jag ville vara.

Ölandstoken blommar.
Ölandstoken blommar.

Skilsmässan i maj 2014 gjorde ett bräckligt självförtroende ännu sämre. Jag blev en spillra av mitt forna jag och speciellt tuffa uppdrag på jobbet, där det gällde att ställa folk mot väggen med obekväma frågor, fick mig att må dåligt.
Någon sade då att ett jobb inte ständigt kan vara roligt.
Men jag vill påstå att det kan vara det.
För mig har det bara gällt att hitta de uppdragen.

Just nu har jag bara roliga jobb. Jag får inte lika stor lön som förr, men jag mår bra. Varje morgon känner jag livsglädje och förväntan.

I dag åker jag på en resa med många kära vänner. Snart börjar innebandysäsongen igen och med en del av supportrarna ska vi tagga upp oss inför stundande drabbningar – kanske öppna rösterna lite 🙂

 

Bokslut efter arton månader

~ Carita Liljendahl ~ 26 kommentarer
Också utanför busstationen i Lovisa finns nu mattor på trottoaren och på trapporna. Fina inte sant?
Också utanför busstationen i Lovisa finns nu mattor på trottoaren och på trapporna. Fina inte sant?

Tog i går bussen till grannstaden eftersom vi hade middag med kollegorna efter jobbet. Det var då jag tog bilden av trasmattan.

På väg hem, i en tämligen tyst och mörklagd buss som segade sig fram längs landsvägen, hann jag tänka och känna mycket.

Vägen fram till den jag är i dag, fortfarande en känslig människa med ett bräckligt självförtroende, kan liknas vid den där landsvägen.

I morgon har det gått ett och ett halvt år sedan det gick upp för mig att min dåvarande man hade haft en annan kvinna bakom min rygg en längre tid.
Arton månader. Jag vet inte om jag ska säga att det är en lång tid, allt är ju så relativt.

Det har i alla fall gått upp och ner under färden sedan dess. Precis som det gjorde i bussen på landsvägen.
Ibland har jag kört in i en grop och skakats om rejält, ibland har färden löpt smidigare. Ibland har det varit totalt mörkt längs vägen, men ljusglimtarna har ändå alltid dykt upp och ibland har vägen faktiskt badat i ljus.

Sorgen har krävt sitt, att sopa ihop spillror av ett liv och bygga nytt har krävt sitt.
Men jag har klarat det. Kanske blivit starkare än jag var förr. I dag kan jag göra val. Strunta i dem som sårar mig, vara tillsammans med dem som ger mig styrka.

Allt mer sällan blickar jag bakåt men om jag gör det är det för att där finns många ljusa minnen som ingen kan ta ifrån mig.

I mitt bokslut efter dessa arton månader vill jag också tacka alla som följt mig under färden och som kanske vill fortsätta läsa om mitt liv fastän dramatiken från skilsmässan saknas 😉

Skilsmässobloggen?

~ Carita Liljendahl ~ 43 kommentarer

Nä, det är nog inte riktigt min tanke att den här bloggen bara ska handla om vår stundande skilsmässa, som min make begärt men som jag inte alls hade gått med på lika gärna.
Men just nu är jag så mitt uppe i alla de känslor som rörts upp efter den första maj då jag fick veta att han hade en annan.

Så just nu skriver jag om det som rör sig i mitt inre, och en dag i framtiden skriver jag säkert om helt andra saker, till exempel presenterar jag min nya bostad 🙂

Idén till att börja skriva om det här föddes egentligen då min mans nya kvinna bloggade om blommor hon fått av honom. Hon har ju också sin fulla rätt att visa bilder av hennes nya lycka på Facebook. Men då jag inte har sådan lycka att beskriva än, så visar jag hur mitt liv ser ut i dag.
Rätt eller fel, vad tycker ni? Jag står i alla fall till hundra procent bakom det jag skriver.

Och av någon anledning har min blogg de senaste fyra dagarna haft 1800 besök… Inte så många som lämnar kommentarer, men desto fler som läser.

Nu är jag arg, och snart packar jag min väska och sticker!
Nu är jag arg, och snart packar jag min väska och sticker!

I dag har det varit en tuff dag. I går grät jag inte alls, kände mig stark. Men just i dag har jag varit väldigt svag och mitt självförtroende ligger på minus 50. Hade ändå en bra terapistund med en god vän och började då jag kom hem banka på väggar och kasta dynor. Äntligen kommer ilskan ut.

Har börjat plocka lite bland våra grejer.
Har börjat plocka lite bland våra grejer.

Ska flytta först i slutet av augusti men har redan plockat lite bland alla saker. Mest vill jag ha med mig ljus 🙂 … och mina Bond-prylar. Och en bok som maken köpt och som är ett bevis på att han en gång älskade mig.

Den där plastkorgen är nog bara till för själva flytten.
Och i mitt nya hem ska det inte finnas några gardiner. Dessutom ska sängen finnas mitt på golvet, vem har sagt att den måste stå med kortsidan mot en vägg?

Australien-Holland VM gruppspel.
Australien-Holland VM gruppspel.

Och vad annat gör jag i min ensamhet? Ser på fotboll förstås! Och suckar för att inte ens tippningen i Lången tycks gå min väg. Men är man idiotoptimist och tror att Australien ska kunna slå Holland får man väl stå sitt kast.

I morgon är det en ny dag.
Kanske en lite bättre sådan än den här dagen var.