Sköna maj välkommen!

Det här är maj månads bild i Muminkalendern jag fick i julklapp av min syster.

Den här bilden är full av upptäckarlust, nyfikenhet och vårglädje. Lilla My sitter med en slangbella full i bus uppe i trädet med en finurlig blick. Mumintrollet är förundrad över allt som händer i naturen. Det finns mycket att ta reda på!

Så här ska jag också se på livet nu då jag blickar vidare fem år efter att det kändes som att allt gick i kras.

I morse när den första negativa tanken kom stannade jag upp och sa jag till mig själv. ”Du är duktig, du vet vad du kan, låt ingenting stoppa dig, stå på dig, men ta en sak i taget – allt kommer att bli bra”.
Positiva tankar leder till positiva handlingar, den negativa spiralen ska brytas.

Jag kan inte lova att här aldrig mer kommer att finnas ett enda stråk av sorg eller frustrerade tankar på min blogg 😀  De hör också till livet och de ska alla UT för att inte fastna i sinnet.

Men överlag ska här råda en glad, uppmuntrande och förhoppningsvis ibland även av humor kryddad stämning såsom förr.

Tvättmaskinen går, jag ska göra ett översättningsjobb och senare på eftermiddagen ta den traditionella skumpan på Skeppsbron där säsongen äntligen åter är i gång!

OBS! Jag har nu lagt till en widget till höger på sidan, en så kallad ”Följ bloggen”-knapp.
Då Facebook numera allt oftare stänger av min möjlighet att dela mina inlägg där kan du välja att följa min blogg. Då får du alltid ett meddelande, en länk till e-post, då jag skrivit nya inlägg.

Årskrönika 2017, del 1

Jag har aldrig gjort en sådan förr på bloggen, men ska skriva en resumé över 2017 nu. Få se om jag kan fatta mig så kort som jag tänkt 😀

Januari
Finlands jubileumsår, 100 år av självständighet, inleddes. Jag publicerade en video på fyrverkeriet staden bjöd på.

Vi hade snö, och så försvann den, och så kom den tillbaka. Jag byggde en snögubbe. Jag började med postcrossing och hade i slutet av året skickat 50 vykort och fått 51.
I januari skrev jag 68 inlägg.

Februari
Månaden började med påhopp av troll på nätet, människor som vill trycka ner mig. Tänkte inte ägna dem flera rader här. Tog itu med problemet, kontaktade it-ansvariga med hjälp av ip-adresser, kunde i viss mån spåra de misstänkta och trakasserierna slutade.
Åkte på en kombinerad arbets- och nöjesresa till Stockholm. Älskar mitt jobb! Fick träffa finansministern och var på båtmässa i Helsingfors i jobbets tecken.
I februari skrev jag 53 inlägg.

Mars
I början av mars var jag väldigt krasslig och tvingades acceptera läget med mycket vila och antibiotikakur.
Köpte de första vårblommorna, började drömma om att kunna ta ledigt och resa bort till sommar eller höst.

Tv-programmet ”Stolthet”, där jag medverkade, gick äntligen ut efter en väntan på ett och halvt år 🙂
I mars månad skrev jag 57 inlägg.

April
Jag blev av med en massa saker jag inte hade användning för och kände att jag kunde andas.
Terrordådet i Stockholm berörde och återkallade minnen från 1998 då jag jobbade i innerstan och nästan dagligen gick längs Drottninggatan…
Besökte en spektakulär utställning i Kiasma i Helsingfors – ”Hello World”.
Fortsatte röja hemma, väntade in våren, satsade på ergonomin i arbetshörnan. Firade Nya Östis 2-års fest, sade adjö till min högstadieskola som revs på grund av problem med inomhusluft.
I april skrev jag 59 inlägg.

Maj
Testade akupunkturbehandling för första gången i livet, under mottot ”våga uppleva något nytt”.
Övrigt: nya läsglasögon, hockey-VM, gick på reikibehandling, upplevde de första varma sommardagarna, köpte verktyg som en annars så händig kvinna saknat 😀 … njöt av öppna trädgårdagar i Lovisa.
Och så sorgeflaggade vi för vår gamle president Mauno Koivisto som gick ur tiden.
I maj skrev jag 61 inlägg.

Juni
Inleddes med studentkalas, där systersonen, min gudson Conny var medelpunkten ❤ 
Bodde på en sommarstuga några dagar, skön minisemester – besökte flera öppna trädgårdar, var på utfärd med Trädgårdsföreningen och hade givande arbetsuppdrag bland annat för Lovisa Historiska Hus.
Drog mig till minnes den 16 juni 2016 då jag sade upp mig från en fastanställning. Ett stort steg i mitt liv.

I juni skrev jag 58 inlägg.
———————————————

Det här var små fragment av det jag skrivit om under första halva året 2017. För mig själv blev skapandet av det här en trevlig resa bland bilder och minnen 🙂
Fortsättning följer!

 

Att ta in kvistar…

… och välkomna våren, eller få en kickstart på den, hemma inomhus – det är något jag tänkt att jag gärna skulle vilja göra i år. En annan sida av mig säger att man inte ska bryta av kvistar i naturen.
Vad tycker du?

Väldigt dekorativt, fin idé – men var hittar jag alla de här och vågar jag gå och skära i någons rododendron? 😀

Jag vet åtminstone ett ställe där rododendron växer på en plats som inte är någons privattomt, men inte vågar jag gå dit och ta kvistar.

Det var trevligt med mycket respons kring dokumentären ”Stolthet”, både på Facebook och i bloggens kommentarsfält. Alla har varit positiva och uppmuntrande. Många skrev att de tycker jag är modig.
Tack till er alla ❤

Så mycket mod krävs inte i  mitt fall då det gäller att tala om känslor. Däremot skulle jag vilja bli modigare då det gäller att strunta i de få personer som trycker ner mig och som med något slags skrämselpropaganda försöker härska över mig.

För även om det hittills inte kommit negativa kommentarer kring det här, vet jag ju att det finns de som inte applåderar min insats och som tycker att jag är löjlig. Och det får de gärna tycka, så länge de skriver åsikten i sitt eget namn. Också pseudonymer och åsikter av människor som inte har egna bloggar att hänvisa till duger.

Men kombinationen avatar + e-postadress jag inte får svar från + ingen egen hemsida + ip-adress som inte går att spåra… det är en kombination som luktar fegt troll långa vägar.

För ett och ett halvt år sedan…

… besökte Anna Blom och Ville Tanttu mitt hem, som då låg på Drottninggatan i Lovisa. Anna och Ville är prisbelönta i många andra sammanhang och även den här dokumentären gav de sig mycket tid att göra.

Jag är bara en av flera som intervjuades, men ändå blev det några timmar under några dagar som vi ägnade tillsammans. Först kom Anna hem till mig, gjorde en inledande intervju och kollade vilka miljöer som kunde lämpa sig att filma.

En recension om programmet ingick bland KSF Medias radio- och tv-sidor i dag.

Det står i recensionen att det är en nyproduktion. Jag vet inte var tidsgränsen för en sådan dras, men mig besökte Anna och Ville i mitten av september 2015 🙂

Sedan dokumentären filmades har mycket hänt i mitt liv. Jag har flyttat och dessutom sagt upp mig från en fastanställning och blivit företagare.

Men det saknar på sätt och vis betydelse, för stolt är jag ju fortfarande över att jag klarade skilsmässan utan att till exempel knapra piller. Och att jag skrev det där tacksamhetsbrevet som jag högt läste upp för terapeuten och ex-maken.

En del av Annas och Villes utrustning.

Orsaken till att jag inte vågade berätta för någon att jag skulle medverka i dokumentären ”Stolthet” var att ett program som gjordes om min blogg i mars 2015 hade stoppats.

Jag kände helt enkelt en stor oro över att krafter åter skulle sättas i rörelse och se till att jag inte heller den här gången skulle få berätta något om mina känslor på tv.

En skena för filmkameran har riggats upp.

Då visste jag inte hur lång tid det skulle dröja innan dokumentären blev klar. Inte heller hur lång tid som skulle gå innan den visas.
Men i kväll gick den ut på YleFem och i morgon lördag visas en repris klockan 14.30. Troligen kan programmet också ses via Yle Arenan.
Försök HÄR.

Det var verkligen en upplevelse att se Anna och Ville jobba tillsammans. De var entusiastiska på ett stillsamt sätt, om man kan säga så.
Jag minns att de fäste mycket uppmärksamhet vid detaljer och hur ljuset föll in i bostaden. Många gånger filmades frekvenser med pappgubben James Bond – Daniel Craig. Vi hade riktigt roligt med honom.

Ville filmade mig också utomhus vid biografen där Spectre skulle få premiär i oktober 2015.

Det kändes märkligt att se resultatet av filmningarna arton månader senare, jag kom ju knappt ihåg vad Anna hade frågat och vad jag svarade.
Flera timmars filmningar blev två minuter på tv och jag hade ögoninflammation då vilket man också kunde se 🙂

Ville placerar ut en mikrofon.
Anna, Daniel Craig och Ville.

Min nyhet var alltså inte större än det här, men jag lovade mig själv då dokumentären gjordes att inte ett pip går ut om den på bloggen på förhand.

Tråkigt för mig som är spontan och öppen att jag inte vågade vara det i det här fallet, men man lär väl sig av sina misstag 😀