tack

Blommor räcker som tack

~ Carita Liljendahl ~ 10 kommentarer

Seija ville ha några av de krukor jag gav bort. Som tack fick jag blommor från hennes trädgård. Mestadels är jag bara glad om någon hämtar bort sådant jag inte längre behöver eller har plats för. Det finns krukor, skålar, glasföremål, en ryggsäck, ett famn-dator-bord, en utelampa, en Deco för wifi-delning osv. Hittas på min Facebooksida.

Några lite mer värdefulla prylar önskar jag få en slant för, men det mesta ger jag gladeligen gratis bort.

Här kommer det då och då regnskurar, sedan lyser solen igen. +20 grader är lagom. Det är seglingstävlingar på viken här i närheten, men jag tror att jag stannar hemma och fortsätter röja. Det är skönt att få lite mer ordning varje dag fastän det går med snigelfart 🙂

Mars månads bild och ny president

~ Carita Liljendahl ~ 20 kommentarer

Det är kanske så här som vi ser på våren. Några med förväntan, blicken uppåt, solen värmer, famnen och hela världen är öppen. En annan ser lite moloken ut. Det finns ju något som kallas vårdepression. Eller så funderar Lilla My på något annat. Kunde nu inte den här snön smälta fortare så att jag slapp få den i skorna?

Men visst är det en fin vårbild med björkarna där på sidan om.

Kollar just nu på installationen av vår nye president Alexander Stubb. Tack till Sauli Niinistö och lycka till Alexander!

Tid till röntgen beställd, värkmediciner finns nu för knäet som jag har mest problem med i liggande läge. Ibland kan jag gå helt bra, men ibland är jag långsammare än den långsammaste tanten i stan. Värk tär på krafter och humör. Men gårdagen blev ändå fin då stadsdirektören hade avskedsfest. Många att mingla och prata med. Trevligt på Överstens slott! Och Nya Östis fick mycket beröm. Det känns fint att höra sådant, då det är mycket vanligare att människor på sociala medier skriver om sånt de är missnöjda med.

I Östnyland säger vi ibland att då ingen säger nåt alls, då du inte hör tack eller andra reaktioner, då betyder det att människor är nöjda. Att klaga är liksom mer naturligt.
Jag försöker komma ihåg att berömma och säga tack så ofta jag kan. Det får hellre gå inflation i mina ord än att jag upplevs som en otacksam och gnällig surpuppa 🙂

Vacker vägg, del 113 – och kom ihåg att vara snälla mot varandra

~ Carita Liljendahl ~ 8 kommentarer

En vägg i Cafe Favorit i Lovisa.

I morgon firar vi Internationella kvinnodagen. Jag blir glad om jag får hälsningar, kramar, en blomma.

Men varje dag kan vara en kvinnodag, en Alla hjärtans vändag, en dag då vi också minns män som har gjort något bra – helt enkelt, en kramens dag.

Jag önskar så att vi människor kunde vara snällare mot varandra. Berömma varandra för utseende, kläder eller för ett väl utfört jobb – och att ärligt mena det vi säger.

Och om du får ett beröm, en blomma, ett tack, en kram… ta emot dem med ett ärligt ”tack, så glad jag blev”, för det är nog vad du innerst inne blir. Säg inte ”nämen den här gamla trasan har jag använt i femton år” (fastän det kanske är så), och säg inte ”nämen inte skulle du ha behövt”… och tänk inte att du inte är värd alla kramar, beröm och tack – för det är du ❤

Jag blir ofta rörd nuförtiden

~ Carita Liljendahl ~ 39 kommentarer

Att jag så ofta blir rörd numera har troligen med åldern att göra.
Eller vilka erfarenheter har ni andra? Har ni med åren blivit känsligare?

Häromdagen intervjuade jag en kvinna som är frivilligarbetare. Jag frågade vad hon får ut av verksamheten. Hon bad om ursäkt för att hon är så lättrörd, att hon kanske fäller en tår medan hon berättar vad jobbet gett henne.

Jag svarade att det gör ingenting, jag kanske också börjar gråta och då gråter vi båda två. Det är inget farligt.

I dag fick jag en blomma som tack för ett välutfört jobb. Jag blev väldigt rörd och satt en stund hemma i soffan och bara tittade på konstverket. Samtidigt som jag tänkte på hur mycket det betyder att få ett tack.

Vi är snabba att kritisera i dag, och här som jag bor sägs det ofta att ”då nån inte gnäller kan du veta att han eller hon är nöjd”…

Jag har försökt, och kommer att fortsätta med det nästa år, att tacka och visa uppmuntran åt andra så ofta jag bara minns och kommer åt att göra det.

Jag tycker inte att man gör sig till, ett tack kan komma från hjärtat ❤

Jag är stark, men inte tuff och hård

~ Carita Liljendahl ~ 22 kommentarer

I dag fick jag ett paket. Jag ska hålla mig och öppna det först på julaftonen.
Väninnan som gav det är en av många varma personer som jag känner, och som jag saknar ord att beskriva.

Hon sa att jag har gett henne så mycket. Allt från mod till styrka och balans.
Jag blev rörd, för jag har inte förstått att jag har betytt så mycket  för henne, eller att något som jag skrivit har gjort det.

Jag blev nästan stum också. Visst sade jag tack och försökte visa min uppskattning där vi stod i min hall, men ibland stockar sig orden i halsen och jag har mycket lättare för att skriva något än att säga det högt. Så hon fick ytterligare ett varmt tack via Messenger som är en av våra kontaktkanaler.

Det här med att både ge och få saker eller hälsningar kring jul betyder mycket för mig. Jag har kanske inte plitat ihop de vackraste julkorten, men vartenda ett har jag gjort för hand. Då  jag skrivit ner några rader har jag ägnat personerna som får korten en tanke. Jag hoppas att den uppskattas.

Jag tror att många tänker att jag är tuff och hård, jag har hört antydningar om det. Att man kan säga vad som helst åt mig, jag låter elakheterna rinna av mig.
Jag kanske är en stark människa, många motgångar har gjort mig det. Men att vara stark är inte detsamma som att vara känslokall eller beräknande.

Det kanske ibland ser ut som att jag inte bryr mig. Eventuellt har jag ett nollställt ansikte. Med åren har jag trots allt fått en yta som alla inte genast kommer igenom.

Men inombords är det mycket som smärtar. Till exempel då jag får höra att jag bara skulle veta hur mycket elakt folk säger om mig, eller att jag inte ska tro att det jag gör är något märkvärdigt.

Högst uppe på min önskelista i jul är att vi alla skulle kunna vara snällare mot varandra. Barmhärtiga likaså, både mot vänner och bekanta men även mot oss själva. Livet är inte en tävling.

Låt oss använda ordet ”tack” lite oftare, och ”förlåt” om det behövs.

Tack för all respons!

~ Carita Liljendahl ~ 13 kommentarer

… både på Facebook och för inlägget jag skrev i går.
Jag vet att långt fler läser än kommenterar, men så har det alltid varit, folk här i trakterna är blyga för att säga vad de tycker.

Jag fortsätter vara den jag är och troligen får jag varje dag lite mer skinn på näsan, då olika sanningar går upp för mig. Jag blir chockad ibland, då jag inser att människor jag trodde stod vid min sida inte gör det.
Jag får en del blåmärken och sår i mitt inre.

Men varje dag lär jag mig nya saker och hittar en ny plats på ”spelplanen” där vi alla på ett eller annat sätt är brickor. En kallt beräknande person tänker jag aldrig bli. Jag tror på öppenhet i alla sammanhang, och på att sanningar kommer fram fastän det, som en väninna med kyrklig bakgrund en gång sa ”kan ta en evighet”.

Ett sommarminne från en väninnas trädgård.

I dag var vi i Tölö på efterkontroll med mamma. Fick träffa kirurgen som hade opererat henne. En sådan lycka att få se honom, skaka hand med honom, få ta del av fakta, se röntgenbilder. Han konstaterade att hon har återhämtat sig på ett otroligt sätt. Hon är 84 år och det är bara tre månader sedan ingreppet i gjordes i hennes huvud.
Tack livet ❤

 

Nu ryter jag till, säger ifrån

~ Carita Liljendahl ~ 34 kommentarer

Tänk om vi alla kunde sprida glädje och ljus istället för misstänksamhet och lögner. Om vi kunde lyssna på varandra och stödja, sätta oss in i andra människors situation innan vi dömer.

Ett ljus som jag köpte på hantverkarmässan och som brinner så fint då det lämnar ett slags spetsskal efter sig.

Jag har börjat säga ifrån allt mer. Jag vill gärna vara snäll och omtänksam, men jag vill inte bli utnyttjad just därför.

Då jag åtar mig uppgifter jobbar jag hårt och tar ansvar. Jag behöver inte lysa som en stjärna och bäras upp av andra. Huvudsaken är att saker blir fixade.

Och jag försöker alltid komma ihåg att ge credit åt alla andra som är med i projekten – fastän det inte verkar vara ett särskilt vanligt östnyländskt fenomen att uppmuntra och tacka.

Otack är världens lön, heter det visst.

Men som sagt. Jag börjar allt mer säga ifrån. Rätt ska vara rätt.

Och något som jag är innerligt trött på är att många ännu tror att jag fortfarande sörjer skilsmässan. Hej hallå! Det är faktiskt över fem år sedan min ex-make träffade sin ”nya”, och jag har ett nytt bra liv.

Ibland får jag höra att vår tidning inte vågar skriva om vissa saker för att de hänger ihop med mitt förflutna. Att jag fortfarande är bitter och sätter käppar i olika hjul.

Det är nog helt andra personer som sätter käppar i mina hjul, ska jag säga. De som tydligen älskar att fortfarande gotta sig i det som de tror är en stor sorg som jag aldrig kommer över.

Nästa gång jag själv får höra nåt svammel i detta urgamla ärende tänker jag stiga upp och kräva skärpning av folk. Skaffa er egna liv och gräv inte i sånt som varit och farit i mitt.

En puss till alla som uppmuntrat!

~ Carita Liljendahl ~ 14 kommentarer

Jag fick ett väldigt stort gensvar på inlägget som jag skrev om mammografiuppföljningen i går. Såväl som svar här via bloggen, men även på Facebook. Ett hjärtligt tack för det ❤

Många öppnade sig också själva och skrev om sina upplevelser. Några berättade att de varit med om samma väntan och fått ett lyckligt svar om att inga nya ingrepp var att vänta, eller att de kände någon som varit med om samma. Andra berättade om sina personliga eller närståendes kamp mot cancern.

Här får ni alla en CHOKLADKYSS som tack, och för mina svenska bloggvänner blir det också en språklektion.

En chokladkyss unnade jag mig samtidigt som jag skrev ut en intervju. Brunberg är tillverkaren. Suukko = kyss. Mansikka = jordgubbe. Klassikko = klassiker.

Jag hinner egentligen inte grubbla och fundera över kommande provsvar. Har haft fullt upp med tidningsjobb i dag, nyss skrivit ut en intervju och redigerat en mängd andra texter.
Ikväll är det innebandy igen, men den här gången jobbar jag inte med det utan är enbart galen supporter 😀

En sak som jag tänkt på angående lördagens undersökning är att särskilt skyddad som person var man inte. Väntrummet i fordonet var ungefär fyra kvadratmeter stort. Det gick inte att undgå att se vem som kom in eller vem som gick ut från läkarens utrymme i container-mottagningen.
För mig som är öppen med detta gjorde det här inget. Men alla tyckte kanske inte att det var så trevligt.

Alla vi som var där, på en lördag med läkarmottagning i just den där bilen, visste ju vad saken gällde för de andra som var där.
Vi var kallade dit på tilläggsundersökning.
Men vilka svar vi får, det vet ju ändå inte andra än vi själva.

Symbolisk sång – gott nytt år – och tack!

~ Carita Liljendahl ~ 22 kommentarer

I går råkade jag snubbla in mitt i filmen Mamma Mia, där Abbas alla fina låtar vävts in på ett fantastiskt sätt. Vi brukade ofta titta på den här filmen förr, man tröttnade ju aldrig 🙂

Ännu för ett par år sedan klarade jag inte av att se på den utan att bli ledsen. Men tiden läker nästan alla sår och nu var det med njutning och nöje jag såg den del av filmen jag hann se.

Orden i den här sången kändes ju i samband med skilsmässan som skrivna direkt för mig. Är inte det något som är karaktäristiskt för en hit?
En väninna bjöd mig på Mamma Mia-teatern i Helsingfors samma höst som jag skilde mig. När den här sången framfördes gav hon mig en vänlig beröring.
Det är sådana här händelser jag aldrig glömmer. Alla tröstande ord, kramar, små gåvor, kort som kom med posten, blommor, sms, bloggkommentarer …

Nu när stormen för länge sedan lagt sig vill jag säga att jag kommer ihåg er alla, allt de ni vänner gjorde för mig då.
Och jag har lärt mig mycket på vägen hit. Bland annat att det många gånger räcker med att bara finnas till, att lyssna och att ge en kram då någon annan har det svårt.

Jag går in i 2017 med stor tillförsikt om att livet kan bli det jag gör det till. En del dagar kommer att vara tunga och jag undrar vad det är för mening med allt. Men jag försöker alltid tänka, att klarade jag smällen jag fick våren 2014 klarar jag vad som helst. Och om någon vän faller, vill jag vara där för att lyfta upp honom eller henne.

Tack alla – vi kämpar vidare – och ett riktigt Gott Nytt År 2017 ❤