tårar

Tårar och en klapp på axeln

~ Carita Liljendahl ~ 24 kommentarer
Första mars i dag. Vårmånad och då behövs tulpaner och till kvällen ska jag börja sortera bitarna i mitt nyaste pussel.

Av någon anledning sov jag åter sämre i natt. Grubblar på allt möjligt. De tankarna är ibland svåra att släppa, ibland går det bättre. Jag försöker lära mig olika knep och övar på dem.

Tröttheten ledde till att tårarna rann många gånger i dag. Jag tror att jag som den HSP jag är (high sensitive person) som en svamp suger åt mig andra personers problem och vill hjälpa överallt. Krisen i Ukraina har inte gjort läget lättare, fastän jag försöker låta bli att se på allt för många nyheter.

Hittade den här kalendern i en låda. Hade glömt att jag fick den av Invalidförbundet för att jag betalade in ett stöd till dem på fjolårssidan. Maaliskuu är mars på finska 🙂
Den här bilden tog jag i samband med en artikel som en annan medarbetare skriver om de insamlingar som är på gång till förmån för soldater och flyktingar i Ukraina.

Mot sen eftermiddag lättade trycket och tårarna kom inte längre lika lätt. Då jag gick till affären fick jag en klapp på axeln av en läsare. Han sa ”Nya Östis har blivit bättre igen”. I något skede hade han kanske tyckt att vi var lite sämre, men nu gav han oss beröm och de orden värmde mycket.

Det går upp och det går ner i livet. Egentligen var det rätt länge sedan jag grät. Det sägs ju att tårar och gråt helar oss. Så det var rätt skönt också, att låta känslorna komma och att dela med sig av dem med människor jag litar på.

Shindo – vägen till hjärtat

~ Carita Liljendahl ~ 14 kommentarer

Jag har googlat shindo, men inte hittat någon informativ sida om behandlingsformen. Här finns ändå en artikel om Elisabeth som jag är kund hos.

Dagens behandling var 75 minuter lång. Kunden ligger fullt påklädd i sina egna bekväma plagg på en ganska tunn madrass på golvet.

Elisabeth öppnar meridianerna med hjälp av sina händer, armbågar, knän och fötter.

Det ska bli spännande att se vad som händer med mig och min kropp under dagens och kvällens lopp. ”Behandlingen fortgår i kundens kropp även efter behandlingen, säger Elisabeth i artikeln. Egentligen är det kroppen själv som utför behandlingen, inte jag”.

Mina tårar började rinna under behandlingen och det kändes otroligt skönt. Jag hade också lika lätt för att skratta då vi åkte hem. Och tårarna som kom, de kom inte av sorg, och gråten var inte krampaktigt hulkande.

Tårarna rann helt varma ned för kinderna, mera som ett resultat av lättnad och glädje. Sådana tårar är helande.

Den pansar jag har byggt inne i min kropp, för att klara mig vidare efter olika svårigheter, den kan nu sakta börja brytas ner. Jag börjar härefter varva den klassiska massagen med shindo.

Ett ljus kan tändas även i de hjärtan som levt i mörker ett tag.

När ingen ser mig så…

~ Carita Liljendahl ~ 14 kommentarer

… går jag klädd hur som helst. Om det är mycket varmt sommartid, är jag så gott som naken hemma. När ingen ser mig döljer jag inte valkar på kroppen, jag kan sitta bredbent och då INGEN HÖR kan jag prutta bäst jag vill 😀

När ingen ser mig, kan jag fälla en tår över orättvisor eller för att jag känner att jag aldrig kommer att träffa nån som älskar mig sådan som jag är. Men gråten är nog inget jag alltid döljer. Jag fäller tårar också då andra ser det, speciellt då jag kan lita på motparten, veta att jag får förståelse.

När ingen ser mig petar jag mig i näsan ibland.
När ingen ser mig kan jag ta några danssteg, gå fram till spegeln och säga ”du är vacker, du är bra som du är” och när ingen ser mig brukar jag berömma mig själv.
”BRA SMULAN!” säger jag med eftertryck.

Det här är en del av Orsakullans bloggutmaning 31 frågor i mars.

Om att nedvärdera sig själv

~ Carita Liljendahl ~ 32 kommentarer

En av mina favoritblommor, orkidén, får fungera som symbolbild.
En av mina favoritblommor, orkidén, får fungera som symbolbild.

Städade min mejlbox i dag. Insåg att där fanns meddelanden som jag hade skickat och fått för långt över ett år sedan. Meddelanden som hade med skilsmässan att göra.

De flesta kunde jag radera rakt av. Såg inte något värde i att spara dem.
Andra meddelanden sparar jag med tanke på eventuella kommande memoarer. Inte för att jag tänker publicera något som andra mejlat mig, men meddelandena kan få fungera som stöd för mitt minne eller som bevis om det någon gång påstås att jag bara fantiserar om saker och ting.

Men de meddelanden som fick mina tårar att rinna var texter jag hade skrivit om mig själv i oerhört nedvärderande stil.
Jag tyckte det var helt klart att han hade lämnat mig för att hon var så mycket bättre på alla sätt. Jag var inget värd, jag var dålig, ful och fet.

I dag förstår jag att jag behövde gå igenom allt det där. Och troligen var det också mitt sätt att indirekt och omedvetet straffa honom. Han skulle minsann få veta hur dåligt jag mådde.
Samtidigt visste jag inte ens om han nånsin läste mina mejl…
Jag tror att han hade fullt upp med annat 🙂

Med distans till allt, både till det som hände för 21 månader sedan, och till mina upplevelser då jag läste de gamla mejlen, vill jag lova en sak.

Jag ska aldrig någonsin mer skriva, tänka eller säga något nedvärderande om mig själv. För jag är så bra sådan som jag är. Jag duger. Jag är fin.

 

Sorgen måste få ta sin tid

~ Carita Liljendahl ~ 24 kommentarer

I tre dagar har tårarna trillat. Inte så att jag skulle ha gråtit i timmar, nej – nu för tiden blir det en skvätt då och då.
Jag har försökt förstå varför jag gråter just nu. Fastän man alla gånger inte får svar på frågan ”varför” – vilket jag lärt mig i terapin under skilsmässoprocessen.

Men just nu tror jag att jag gråter för att jag inte längre är en del av Plagens kiosk. Å andra sidan är det rätt skönt att vara ledig hela sommaren.Nu kan jag verkligen göra precis vad jag vill.

Men platsen förknippas också med så många fina minnen och människomöten.
Sexton somrar. Varje midsommar firade vi med sill, nypotatis och köttbullar. För flera år sedan sov vi också över där, inte för att det var bekvämt utan för att det var spännande.
Den blev som en liten sommarstuga och vi pratade med kiosken, sa godmorgon då vi kom och hej, vi ses i morgon då vi gick.

Så jag inser nu att det är allt det här jag sörjer.
Det finns mycket att sörja då man mister en person. Till exempel att inte på samma sätt vara delaktig av hans barnbarns uppväxt.

Och all den här sorgen måste få ta sin tid. Det går inte att skynda förbi den, hoppa över den, knuffa den åt sidan eller försöka gräva sig en tunnel under den. Sorgen måste konfronteras.

Då jag talar om det här och sätter orden på pränt förstår jag bättre vad det handlar om. Jag får gensvar av människor som förstår och kanske nån sur kommentar av nån enstaka som tycker det kunde få vara nog om skilsmässopladdret nu. Till de människor som saknar all empati kan jag bara säga Sluta läsa min blogg – men om ni  ändå kommenterar här, räkna med att era kommentarer faktiskt publiceras 🙂

Mina ledsamma tårar blandades med glädjetårar i dag. Fick två kort på posten med hälsningar av fina vänner - tusen tack <3
Mina ledsamma tårar blandades med glädjetårar i dag. Fick två kort på posten med hälsningar av fina vänner – tusen tack ❤

I kväll eller i morgon ska jag skriva ett dejtinginlägg – inte för att jag varit så aktiv där, men det finns något jag inte förstår med anonymiteten där 🙂

Till tårar rörd

~ Carita Liljendahl ~ 17 kommentarer

Tack Dimi Granell ❤ Finns så mycket symbolik i nallen som har vingar.

Jag vet inte hur jag ska tacka er alla.
Ni har gett mig kramar, värmande ord, små gåvor.
Ni har funnits till för mig, via Facebook, via bloggen, i verkliga livet.
Under mer än tio månaders tid.

Jag är ordlös.
Jag kommer aldrig att kunna tacka er alla tillräckligt synligt, så mycket som jag vill av hela mitt hjärta.

Senast i dag fick jag den här nallen av Dimi Granell. Hon sa att hon vill ge den till mig för att jag ska kunna krama något mjukt och fint då jag är riktigt ledsen. Jag lyckades nästan hålla tårarna tillbaka då jag fick gåvan (varför kämpade jag emot?) … men då jag återvände till jobbet och ställde nallen bredvid tangentbordet … då kom tårarna.

Det som för mig fortfarande känns nästan obegripligt är… hur jag i de svåraste stunderna, hur ofta de än upprepar sig… kan resa mig, tack vare vänner jag knappt visste fanns.

Samtidigt vet jag att det finns människor som är arga på mig.
Personer som inte tycker om att jag är öppen.
Människor som ser ner på mig, tycker jag gör mig till en driftkucku.

Men varje kram jag får, varje uppmuntrande ord vare sig den ges i affärens kassakö, på torget i stan eller via sociala medier… gör mig starkare och hjälper mig gå vidare.

Eller som Dimi och många av mina bloggvänner sagt…
Tänk ljusa tankar, se framåt, sprid kärlek.
Fortsätt våga vara öppen om dig själv.
Du hjälper andra.

Och det är ju det jag alltid velat göra – hjälpa andra och visa att om jag vågar vara öppen så vågar också du.

En liten flod

~ Carita Liljendahl ~ 11 kommentarer

… blev det då vi spolade värsta dammet av terrassen och en del saker som hade stått i förrådet en vecka.

Bilen fick också en snabbspolning.

En liten flod rinner från terrassområdet mot stranden.
En liten flod rinner från terrassområdet mot stranden.

Det har ju inte regnat i Lovisa på flera veckor, det är kruttorrt i naturen.

Så det såg riktigt roligt ut då det bildades en liten flod från terrassområdet ner mot stranden.

I dag har det också kommit floder av tårar från mina ögon. Jag kan inte peka på något specifikt som hänt, det är bara så att vissa känslor rörs upp ibland och då biter jag inte ihop utan låter gråten komma.

Jag ska börja jobba i morgon och jag vill så gärna orka där. Men lite orolig är jag ändå. Visst kan jag sitta vid layouten och gråta om känslorna överrumplar mig, men hur ska jag klara att vara ute bland folk och göra intervjuer?

Kanske bäst att bara ta en timme eller en halv dag i taget.

Tröstäter inte

~ Carita Liljendahl ~ 10 kommentarer

Ah, dom här kexen är bara SÅ goda!
Ah, dom här kexen är bara SÅ goda!

Hade några dagar gått och spanat på de här kexen i K-Supermarket. Två paket för fem euro.

Det är inte några förmånliga dussinkex men det var inte heller priset som avskräckte. Jag tänkte väl närmast på att då det är så varmt smälter chokladen innan jag hinner hem.

Men i dag slog jag till. Och jag har tagit ett kex av bägge sorterna.

Lyckligtvis är jag en sådan som kan låta bli godsaker. Jag kan ha en chokladkaka i kylskåpet flera veckor och tar bara en bit då och då.

Så jag tröstäter inte. Fastän det hade funnits orsak att göra det under de senaste månaderna.

I dag har jag också haft en lite ledsnare dag med tårar som bara vällt fram.

Hade inte sett maken på över en vecka men förklarade för honom att han inte ska vara rädd för mina tårar. Det är inte bara hans blotta uppenbarelse som gör mig ledsen. Tårarna är en del av min sorgeprocess och hur länge den pågår vet ingen.

Jag blir ledsen då jag tänker på allt vi gjort tillsammans, och att jag inte fick fortsätta dela dagarna med honom och åldras tillsammans, … alltså det som vi som ofta sa och skrev till varann under våra nästan sjutton gemensamma år. Vi ska alltid vara tillsammans.

Nu blev det inte så. Han valde ett annat liv och min roll är att acceptera, att försöka förstå åtminstone en del, och att med små små steg i taget gå vidare. Att kanske kunna och våga både leva och älska igen.

Tänk, jag VÅGADE!

~ Carita Liljendahl ~ 22 kommentarer

I går, fredagen den 11 juli, blev en dag då jag kunde notera många plus på listan av bra saker som hände i mitt liv. Jag fällde några tårar då jag gav min födelsedagspresent till mannen som ännu på papperet är min make. Hans födelsedag är ju förknippad med så många fina minnen i kiosken där släkt och vänner uppvaktat honom.

Men jag tar bilderna i rätt ordning! Och vad var det jag vågade? Det skriver jag i slutet av inlägget.

En färggrann bänk med texter.
En färggrann bänk med texter.

I Strandparken finns den här sommaren bänkar som olika konstnärer fått pryda med sina målningar. Nu fick jag det äntligen gjort, det vill säga att ta bilder på två av dem. Ska försöka komma ihåg att fotografera de andra också och visa dem här.

En annan bänk med ödlor och rumpavtryck :-)
En annan bänk med ödlor och rumpavtryck 🙂

Elise är ute och spatserar.
Se vad jag kan, säger Elise som fyller ett år i morgon.

Vi firade Bennys födelsedag på kioskens terrass och här är hans barnbarn ute och spatserar med gammelfarmor.

På kvällen bjöd svärföräldrarna mig på grillad korv och sallad på sommarstället.
På kvällen bjöd svärföräldrarna mig på grillad korv och sallad på sommarstället.

Bevismaterial.
Bevismaterial.

Länge hade vi trott att det var en katt som härjade i en av blomsterrabatterna på sommarstället. Men i går hade skurken lämnat bevismaterial efter sig och vi behövde inte ringa polisen utan kunde lösa brottet själva 🙂

Jazz i sommarkvällen vid Café Saltbodan på Skeppsbron.
Jazz i sommarkvällen vid Café Saltbodan på Skeppsbron.

Då jag visste att det skulle spelas jazz vid bodarna på Skeppsbron den här kvällen tänkte jag att där skulle det vara kul att sitta. Fick veta att även hon och han skulle vara där. Men då bestämde jag mig för att den här staden är också min.

Jag cyklade dit ensam. Tänkte att där måste finnas någon jag får sällskap av och det gjorde det också. Senare på kvällen, då bandet hade börjat spela kom allt fler människor och några kramade om mig, sa att de läser min blogg och att jag är modig då jag öppet vågar skriva om mina känslor.

Nu hoppas jag att slutet av sommaren bjuder mig på fler PLUS än minus. Om jag vågar mig ut bland andra människor måste det ju bli fler PLUS. Sitter jag ensam hemma verkar det bli mer tårar än skratt.

 

Änglarna gråter

~ Carita Liljendahl ~ 15 kommentarer

Det har varit en tårdränkt dag.
Det har varit en tårdränkt dag.

Det var svärmor som sa det där om att änglarna gråter…
För det bara fortsätter regna från en jämngrå himmel.
Det är inte kul för någon. Inte för den som har en strandkiosk, inte för sommarrestaurangerna med sina mysiga uteserveringar, inte för jordbrukarna… ja, säg vem som gillar ihållande regn?

Jag har gråtit nästan hela dagen. Det blev ett känslosamt farväl med svägerskan, som varit och som är ett stort stöd i min sorg. Tråkigt att vi kan ses så sällan men tack och lov finns det internet och telefoner.
Och jag är inte ensam om att känna mig lurad.

Gråten helar har jag förstått. Men hur mycket ska jag gråta innan jag är hel? Hur många liter? Hur många timmar, hur många dagar, hur många veckor?