Det har varit roligt att fotografera träd, jag har allt mer fått ögonen öppna för hur många träd det finns och hur vackra alla är på sitt sätt. Få se hur inspirerande det känns att fotografera träd på vintern 🙂 Snötäckta grenar kanske? Och kala träd som avtecknar sig mot himlen kan också vara vackra.
Kvällssol som häromdagen silades genom äppelträden på gården där jag bor. Väldigt vackert tycker jag.
Den 23 augusti är frågan, eller påståendet ”Den skulle jag inte vilja ha”. Ja-a, det är väl mycket man inte skulle vilja ha. Älgflugan i håret? Punktering på bilen eller cykeln?
Genom tiderna var det en annan bloggvän som började med den här utmaningen. Hon slutade mig veterligen blogga helt och jag vet inte vart hon tog vägen. Men hennes idé lever vidare och sånt är alltid kul tycker jag.
Men just i dag känner jag mig ensam, och innerst inne vet jag själv varför det är så just i dag.
Allt oftare tänker jag nuförtiden… åtta år… och även tre månader över åtta år, har jag varit ensam.
Den första tiden behövde jag det. Ett par år behövde jag det, för att komma över smärtan efter skilsmässan.
Såren plåstrades tillfälligt om med korta förbindelser, via vilka jag förstod att det var möjligt att träffa andra.
Men det fanns inget djup i allt det där. Känslan av tomhet och otillräcklighet kom alltid tillbaka.
Det är skönt att gråta ibland och jag vet att också den här känslan går över.
Kanske jag inte behöver längta för evigt. Kanske den där intelligenta personen med den speciella humorn och värmen finns.
Eller ja, jag vet att han finns… men kanske han också någon dag finns för mig?
Tänk att få känna hans hand i min. Hans arm runt min axel eller midja. En kropp mot min och en kyss i nacken.
Jag är bara en människa med känslor då jag saknar just det.
The quest from Sweden has left the building och fortsatt sin färd för att övernatta hos en annan kompis här i Lovisa. Igår fick jag fina husmorspoäng då jag tillredde en hamburgarmåltid 😎 Annars hade vi kommit överens om att vi äter ute på restaurang och att det finns frukost, kaffe etc. som gästen fixar till sig själv. Särskilt då gästen vaknar tidigare än jag.
Så här ska det funka tycker jag. Ingen ska behöva passa upp någon, förutsatt att man inte är lagd åt det hållet att man älskar att passa upp nån annan 🙂
Då man på förhand kommer överens om spelreglerna, vem som gör vad blir allt mycket lättare.
Tiden gick fort. Det var tre år sedan vi sågs senast.
Tanken är att det också ska byggas en pontonbro som mänskor kan vandra längs, från östra sidan av viken till den västra där Rosenstranden, Strandparken och Skeppsbro-området finns.
Den här platsen är en verklig oas. Igår cyklade Pia och jag hit. Vi hade lite vägkost med oss, bland annat pizzaslices. Det brukar blåsa friska vindar här men då bilden togs hade vinden redan mojnat såsom den ofta gör mot kvällskvisten.
Här finns två bänkar men även stenar som det går att sitta på. Platserna ligger lite i skymundan bakom präktiga rosenbuskar.
I dag är jag på en utflykt i buss, med Raseborg (Ekenäs) som mål.
Kanske visar bilder därifrån ikväll, eller också imorgon 🙂
Igår förbereddes läsarfesten och vi hade styrelsemöte.
I dag lär det bli full fart hela dagen med allehanda förberedelser, planering av kommande tidningar och texter som ska ut till torsdagens tidning. Tillsvidare har det gått bra i värmen, igår hade vi på kvällen vid klockan 20.45 fortfarande +27 grader ☀😎
Ett citat från kapitlet Ålderdom och åldrande i Tove Janssons ”Ordets gåva”.
”Klok som hon var insåg hon att trotsåldern kan skjutas upp tills man är åttiofem och beslöt passa på sig själv”. (Sommarboken)
Härligt, inte sant? Så vill jag också leva. I lite sådan där lagom trotsålder. Ni vet, att sparka på en sten och muttra något för sig själv. Inte så att jag lägger mig raklång på golvet i en affär och bankar knytnävarna mot golvet och skriker ”jag vill ha godis!”… för jag tror inte det skulle ha samma effekt som om jag sparkade på en sten. En liten sten. Som inte flög in genom något fönster och krossade det. Sånt kallas vandalism.
Tove väcker tankar inom mig, och det är väl meningen med hennes citat.
Men jag ville ha en bild UTAN snö och den här tog jag 13 maj i Helsingfors. Var så säker på att där ser annorlunda ut i parken i dag 😀
Utanför fönstret, nere på gatan hörs brum brum brum. Förarna i traktorer och lastbilar jobbar för högtryck. Läste nånstans att en gjorde ett skift på sjutton timmar innan det var dags för lagstadgad vila.
Jag hann redan fundera om jag måste föra min bil till en annan plats eftersom det blir allt svårare att hitta P-platser på gatorna och i synnerhet har det utanför mitt hus varit det över en vecka. Och jag förstår snöröjarnas dilemma, jag klagar inte på dem.
Bäst är det att brumma på för nya snöfall är att vänta, ett större redan på fredag. Så då står vi på ruta ett igen.
Debutsky's Blog - Inne i huvudet på en författare 