En vecka före påsk, då som de finska barnen springer runt och ropar ”Virvon varvon…” köpte jag en liten påse med chokladägg. Ifall, om att…
Men varken påskharar, -kärringar eller trollkarlar dök upp.
Under påskhelgen kunde de finlandssvenska barnen ha ringt på. Men jag kammade noll där också. Inte ens mina medelålders grannar fick för sig att klä ut sig för att ränna ut och tigga godis.
Så där stod jag med min långa näsa och mina ägg. Hjälper väl inte annat än att käka upp äggen själv.
Bäst-före-datumet låg faktiskt först i augusti 2013. Så jag hade ju kunnat spara dessa, tydligen av konserveringsmedel fullproppade äggen, åt något barn som KANSKE skulle dyka upp nästa år.
Men i stället för att ge detta ohälsosamma godis åt något oskyldigt barn bestämde jag mig för att äta upp äggen själv, och kanske köpa in något nyttigare påskgodis nästa år.
Debutsky's Blog - Inne i huvudet på en författare 
He-he. Good choice. Det är bra att tänka på de små liven;).
Ja men det är svårt det där, för jag har varit med om flera gånger att jag inte har köpt något godis, och så har det knackat på någon liten påskkärring. Så har vi varit tvungna att hämta något litet mynt och ett äpple, sånt som jag tyckte var tråkigt att få när jag var liten. Och som du säger, när man väl köper godis så kommer ingen. Typiskt!
Men det var helt ok. I fjol kom ingen heller, men åren därförinnan var grannens finska barn här och en vecka senare några finlandssvenska häxor också 🙂