Då gården för en stund var öde slog potatistjuven till.
Eller egentligen var det nog nypotatisarnas vän, grundaren av föreningen Också små potatisar är fina potatisar som ryckte ut. Jag tyckte helt enkelt synd om dessa små bortglömda, mobbade potatisar. Jag såg hur de låg och snyftade i jorden och frågade ”varför vill ingen ha oss?”.
Jag kokade potatisarna åt maken, således gjorde jag många glada den här kvällen.
Någon dag inom en snar framtid finns det en ädel tanke om att jag ska baka små kakor. Sådana där som ser så fina ut i veckotidningens recept.
Jag lovar att visa en bild på hur de BORDE se ut och hur de BLEV att se ut då jag bakade dem.
Debutsky's Blog - Inne i huvudet på en författare 
Det är ju de där små små potatisarna som är godast. Med smör.
Ser fram mot snygga, konstnärliga foton av dina frestande kakor …
Ha det så bra.
Jepp! Maken gillar också potatis… med smör!
De små potatisarna är de godaste 🙂
Och jag tyckte synd om dem för att de var små, och för att de som tog upp potatisarna hade lämnat dem… 🙂
Åh de små potäterna är underbara!
Det betyder sommar!
Nu är ju jag lite som jag är, men det vore ju gott med surströmming till 😉
Jag är inte riktigt en potatisvän själv, då det gäller att äta – men maken gillar och som sagt tyckte jag synd om de små 🙂 Potatis helt råstekt är gott och surströmming har jag faktiskt ätit tre gånger, och den är ok… men ändå inget jag längtar efter 😀
De där småpotatisarna är ju så goda och speciellt med en klick smör på. När de första potatisarna kommer äter jag så och har ingenting till.
Jag tror nog att dina kakor kommer att bli jättefina!
Kram och trevlig tisdag, Ingrid
Kul att du tittade in här! Kakorna kom nyss från ugnen och den här gången lyckades jag – men det brukar inte alltid bli lika fint som i tidningsrecepten 🙂