Förra veckan tackade jag ja till uppdraget att intervjua Tapio Suominen.
Jag visste att han jobbade på Yle och att artikeln skulle handla om depression.
Jag bokade telefonintervju med honom till klockan tolv i dag. Vi kom också överens om att någon tar ett foto av honom och mejlar det till oss så att vi får allt material till tisdagens tidning.
Ärligt sagt – jag hade bråttom på jobbet förra veckan. Jag tyckte namnet Tapio Suominen lät bekant men att han jobbade på Yle fick inga större klockor att ringa i mitt inre.
I dag slog jag en signal till Suominen precis som överenskommet. Han svarade och vi hade en givande pratstund.
Någon gång mitt under intervjun slog det mig att ”hej, jag talar ju med den kände tv-profilen, han som refererat från otaliga stora idrottsevenemang, han som kvällstidningarna jagat hela sensommaren och hösten för att de vill skriva om hans sjukdom, om hans skilsmässa, om hans nya flickvän…”
För en gångs skull kände jag mig nöjd över att jag hade varit dum. För att jag inte visste vem han var. Och för att jag därmed inte hade gett mig tid att läsa alla reportage som kvällstidningarna och veckotidningarna skrivit om honom under hösten.
Då jag talade med Tapsa (så som han själv kallade sig senare i vår mejlkonversation) var han inte en kändis i mina ögon. Han var en helt vanlig människa, han hade kunnat vara vem som helst.
Och är det inte precis så som vi journalister ska bemöta dem vi intervjuar? Sådana som de är. Inte sådana som vi tror att de är. Sådana som annan media målat upp dem att vara?
En kort version av intervjun med Tapio Suominen hittar du här.
Debutsky's Blog - Inne i huvudet på en författare 
Otroligt bra inställning till journalistiken! Jag läste kortversionen.
Kram.
Tack för den responsen! Den värmer! Kram!
Alla är vi vanliga människor, egentligen. Att sedan vissa blir upphaussade av diverse – ofta mycket märkliga – anledningar är mest fåfänga. Så fortsätt att se alla som ”vanliga människor”, det tycker jag är bra och ger säkert också de bästa intervjuerna.
Det strävar jag till som journalist – att se den vanliga människan, citera henne så exakt som möjligt, inte klämma in mina egna tankar och funderingar, inte sätta ord i andras mun.
Depression är djävulsk. Har brottats med den själv.. Men är ur detta. Många läkare missar tyvärr att patienten har mycket låga järnvärde vilke i vissa fall kan vara en utlösande faktor .
För övrigt finns det en jättebra bok om depression som heter Depressionens demoner. Dock den är ganska så deprimerande.
Nä men tänk… en deprimerad som läser Depressionens demoner 🙂
Man borde kanske inte skämta om det, men ibland måste man få ha lite svart humor.
Jag beundrar folk som berättar att de haft depressioner, hur de uppstått och hur de tagit sig ur dem – i de fall det är möjligt att göra det.
Jag har aldrig haft svårt för det. Men många håller detta för sig och mår nog ännu sämre för det. Jag har lerig haft vett till att förståmvarför är detta tabu.
När jag gick på silversmide och berättade att jag precis började med medikament för att jag hade depression blev det väldigt tyst ett tag. Sen efter en liten tystnad sa vår lärare att hon också åt antidepressiva tabletter sen tre till. Vi var alltså 5 som hade depression i en grupp på 12. Och ingen vågade nämna det för någon i gruppen. Jag öppnade upp för samtal vilket de andra var tacksamma för.
Bra gjort av dig! Mannen jag intervjuade sa att omkring en halv miljon finländare äter antidepressiva tabletter, jag undrar om antalet inte är högre? Men många, många är det som håller allt för sig själva. Så onödigt. Tänk om allt fler vågade tala om det, då skulle det kanske bli lite som ett slags gruppterapi?
Jag kan inte alls förstå varför man inte kan prata om det.
Jag kan förstå om man inte delar anala problem med andra. Men vad är det skämmigt med depression.
Det kan man fråga sig – vad är skämmigt med det?
Men ingen verkar skämmas över att dricka för mycket och ragla runt apfull.
Nä, i dag måste ju många förklara varför de INTE dricker, t.ex. på fester.
Visst är det märkligt. Jag är en av få som får ständigt denna fråga.
Jag antar att folk retar sig över för de inte vill se att någon pallar för trycket när de själva går ner till apstadiet. Kanske borde använda ett annat ord innan aporna anmäler mig till diskriminerings apförbundet. 😉 Kanske taskigt mot dem intelligenta djuren, men faktum är att även de blir berusade ganska så rejält på gästa frukt. 🙂
Jo, man har ju hört talas om fåglar som blivit berusade av bär. Och Griseknoen i Emil i Lönneberga blev ju full 🙂 Eller djur som ätit av frukt som legat i någon festbrännvinsbål och sedan slängts ut i naturen…
Djur hittar helt själva. Jag såg för många år sen en film om just berusade vilddjur lite världen runt hur de raglade runt, och tog stöd på snabeln och allmänt betett sig.
Och gissa, jag hittade länken på you tube : http://www.youtube.com/watch?v=a6wptkG8aL8
Hahaa 🙂 Den var kul! Fast lite synd tyckte jag nästan om djuren… 🙂
Men vadå…de söker ju sig dit. De kan ju välja. titta på fåglarna. De går ju runt och fattar inget. Och undrar vilken dårhus de har hamnat på?
(kanske ska jag lägga upp den på min blogg nån dag 🙂 )
Bra reflektion! Tyvärr är vi all alltid färgade av det vi hör eller läser- inte bara om kändisr. Även andra man stöter på är det ofta man har förutfattade meningar inför. Som ofta ställs på kant.
Precis så är det!
Jag faller för det här! Spontaniteten, samt ditt eget perspektiv till dig själv i frågan. Dialogen blev överaskande. Sådan journalistik beundrar jag.
Ska skriva stafettpinnen snart. Har dock blivit snorförkyld igen. Sedan så har jag inte så många bloggar som jag följer som man kan tro. Alltså inte 10 st.
kramis bananis
Tack fina Mickan för din respons!
Och angående stafettpinnen – jag tror inte det är nödvändigt att man ger pinnen vidare till tio personer, det räcker väl med 3-5? 🙂
Hur kände du det när du kom på det? Kom det smygande eller började han prata om sport? Blev säkert bättre än om du vetat innan. Det är så lätt att bli färgad trots att man vill ha sin egen åsikt. Kortversionen var bra. Vi är alla bara ömtåliga små människor.
Han började prata om situationen som uppstod då hans fru fick veta att han hade en affär, och han var på OS då – i det skedet insåg jag att jag talade med en av de mest kända sportreportrarna i Finland. Men i det skedet påverkades inte intervjun, vi hade fått en personlig och bra kontakt, och han var en bra berättare.