Det var i mitten av oktober jag gick med på två dejtingsajter. Jag satte direkt ut en bild på mig själv, senare har jag vågat sätta fler. Jag valde med omsorg, och så gör väl de flesta.
Visst funderade jag ett tag innan jag vågade skapa min profil. Att finnas på en kontaktsajt till allmänhetens beskådande betyder ju att man går ut och berättar öppet att man söker sällskap. Man blottar sig helt enkelt.
Jag berättade också åt min terapeut vad jag hade gjort och frågade henne om hon tyckte det var snuskigt. Då hon svarade att det är dagens melodi att träffa nya människor via nätet, och kanske rentav hitta sitt livs kärlek där, kände jag mig lugn.
Jag har alltid börjat med att prata via chatten eller skicka meddelanden till någon som visat intresse för mig, eller som jag själv tyckt verkat intressant.
I de allra flesta fall slutar kontakterna också där, då någon eller bägge inser att vi är för olika som personer. Ibland har också avståndet varit för långt.
Den första personen jag blev förtjust i bodde i Helsingfors och vi sms:ade friskt under sex veckors tid. När jag sedan tyckte vi skulle träffas drog han öronen åt sig och gick under jorden 🙂
Detsamma har ett par andra kontakter gjort. En kom inte alls till träffen utan meddelade först följande dag efter påtryckningar från mig att han ”hade sovit och inte orkat komma”…
En annan slutade abrupt sms:a och ringa, utan minsta förklaring.
Det är i de här fallen man börjar fundera varför männen överhuvudtaget kastade sig in i bekantskapen. Hade de gått ut med falska bilder av sig själva, vilket gjorde träffen omöjlig, eller fort hittat en ny kvinna men inte vågat meddela mig det?
Nåja, mannen från Helsingfors tog ändå mod till sig och berättade i ett mejl att han hade hittat en annan kvinna som han ville satsa på. Men ytterligare några veckor senare förstod jag att den dejten inte hade lyckats, och då beslöt vi oss för att träffas IRL. Han var trevlig, vi hade roligt tillsammans men var ändå överens om att vi inte vill ha ett seriöst förhållande där vi träffas regelbundet.
Så det är ungefär det här det går ut på. Jag får ta vissa smällar men har också möjligheter att träffa nya intressanta människor.
För jag tror inte Tinder på telefonen skulle vara nåt för en 50+ kvinna i Lovisa. Troligen skulle jag där får läsa att det inte finns någon som matchar mig på tio mils avstånd 😀
Debutsky's Blog - Inne i huvudet på en författare 
Verkligt roligt när du skriver om dethär som är så aktuellt för många som säker vänner osv på nätet..!! Kram
Varje dag kommer det massor med nya till på sajterna, är det ett tecken på att människor a) är ensamma b) söker äventyr på sidan av nåt de tycker är tråkigt hemma c) bara är nyfikna…?
Kanske en blandning av allt det här.
Kram!
Tinder? Fick lov att googla, hade ingen aning. Nä, det är för dagens ungdom.
Dina första trevande försök har du lärt dig mycket av, och män resonerar inte som kvinnor. Tror att många män inte vågar ta steget ut, kanske lite sandlåda över det hela, testar bara.
Men guldkorn finns säkert.
Ett bra sätt, för jag tror inte det ramlar in en man genom brevlådan, som säger, ”titta, här är jag, din prins”! 😉
❤
Det har du rätt i – inte lär han ramla genom brevinkastet eller ringa på så där bara och säga ”här är jag” 🙂
Trägen vinner, någon dag finns han bara där – det vill jag tro.
Nä, visst borde jag ha lärt mig för flera år sedan att män inte resonerar som kvinnor, men… 🙂
Kram!
För att spetsa till det hela, så har jag kanske berättat förut, men gör det igen. Jag träffade min älskade Pusselbit 1995 genom seriösa tidningen All-kontakt och vi började med brev och sedan telefon och första träffen var lite sval, men SÅ, en dag sa det PANG! Och vi hade aldrig träffats annars, han bodde 17 mil ifrån mig. Det bästa som hänt mig, och lite att likna vid nätdejting, som inte fanns då ❤
Mitt ❤ som jag saknar så, han blev en ängel för tre år sen. R.I.P.
Jag hoppas också det finns någon för mig där ute – någon som kan vara pusselbiten i mitt liv – ett så fint namn!
Jag trodde ju ex-maken var det, men allt är inte som man tror eller blir inte som man vill.
Får hopp då jag läser om det som hände dig ❤
Känner ett par som träffades på nätet, och det sa tydligen pang. Dessutom bodde de inte mer än några kilometer från varandra, men hade aldrig träffats förr! Säger något om hur svårt det är att träffa nya människor idag. Ja, en av mina bekanta, också i åldern runt 60, slängde en kommentar till kvinnan som råkade sitta bredvid honom på en tillställning. Idag är de gifta med varandra… Men det gäller ju att våga ta kontakt. Det har vi kanske blivit sämre på, när vi använder oss av apparater. Fastän nätdejting känns främmande för mig, bl.a. på grund av en hel del negativa berättelser jag hört. ”Hur gjorde ni förr, när ni inte kunde sms-a”, undrade en tonåring, riktat till den lite på 40-åriga mamman. Tjaa-a.. Och för ännu längre sedan…? Kan kanske berätta i min egen blogg, om en tid…
Nästan så man glömt hur man gjorde förr, ja.
Ser fram emot att läsa det på din blogg!
Kanske är några av de män som finns på dejtingsajter ovana vid att kommunicera med kvinnor. Kanske en del är blyga.
Man behöver inte dela alla intressen tror jag men gärna något.
Jag tänker på Knyttet i Tove Janssons bok ”vad är det för nytta med en snäcka om man inte kan visa den för nån”
Att dela nåt är viktigt för mig
Jag har också tänkt på det – att de finns på nätdejtingen just för att de är blyga.
Och jag som letar efter en social och pratsam varelse… 🙂
Jag träffade min ex-man via en chat. Han var då den femtonde jag träffade IRL, så det klickar inte tilla alla gånger man träffas även om chat o sms lovat en hel del. Vi höll ihop i tolv år innan vi gick skilda vägar. Intressant o läsa om dina ”äventyr”.
Ju mera man pratar öppet också om det här så inser man att många nätdejtat eller håller på med det.
Man avdramatiserar saken, lär sig av andra, får kanske en del fördomar bortslipade.
Tack för att du delade med dig av dina erfarenheter här.
Nej usch! Det är ju som att vara en handelsvara som man kan lämna tillbaka efter 30 dagars öppet köp. Eller tvärtom – man testar en kvinna som inte faller en i smaken, då betar man av nästa, som det inte gick så bra med heller, även om ni var överens både två.
Nope, än så länge har du bara bekräftat mina fördomar.
Om man inte behöver nätdejta gör man ju inte det – men då man ser att man kanske inte riktigt hittar lediga och trevliga män på hemmaplan kan man försöka hitta dem via nätet.
Men jo, man möter lite ett och annat där ute 🙂
tillräckligt stor sökvidd på Tinder bara! jag hitta ju min pojkvän där då jag ännu bodde i Lovisa men han i Helsingfors. det var bådas första Tinder-dejt och nu har vi varit ihop i nästan ett år. ❤ så testa bara! man vet aldrig! ;D
Tack Biffen får rådet – klart man kan utvidga kilometerfrekvensen 🙂
Kanske ska försöka faktiskt 😀
Tack för att du berättar, det ger mig bra stöd i mitt eget lilla skilsmässokaos. Fick lappen från Tingsrätten igår, ligger fortfarande oöppnad i hallen, men får alltså nu titulera mig ‘singel’ eller ‘ex’ eller ‘ledig’ istället för ‘gift’. Jag har mycket kvar att göra och jag har två små barn som jag måste försöka ta hand om på bästa sätt. Har tänkt lite på det där om nätdejting, men det känns f-n (ursäkta svordomen) inte bra. Kan det inte vara som barn gör när de t ex blir kompisar på dagis? De tittar på varandra, säger vad dom heter och sen håller dom varandra i hand:). Allt blir så mycket lättare då! Är själv så otroligt social och jag är ingen enmansperson, en enmansshow. Önskar det fanns cafédejting istället! Ta en god kaffe med kaka eller whatever och småprata, känna hur det känns mm. Eftersom jag inte är en poet, snarare en rapportskrivare, även fast jag arbetat på Aftonbladet i över 20 år, så kan det omöjligt ge några glimtar till den som ska försöka läsa det jag skriver. Kan man spela in sig själv istället på dejtingsajten, skulle passa mig mycket bättre än att försöka skriva en lycklig roman om mig själv:)
Tack för ditt fina svar här! Jag är väldigt glad om jag kan ge stöd åt någon annan – det är liksom tanken med en del av inläggen i min blogg.
Tråkigt att höra att du och din fru går skilda vägar – alltid jobbigare då små barn är inblandade. Min ex-man och jag hade ju inga gemensamma barn.
Nätdejting började jag med först ett halvår efter separationen, och det finns mycket jag kan berätta om det men allt skriver jag inte på bloggen 🙂
Om du vill utbyta åsikter med mig per mejl så säg till, då behöver vårt åsiktsutbyte inte bli offentligt för halva Finland och Sverige 🙂
Det där med att bli kompis så som barn gör på dagis låter mysigt också i mina öron!