I dag inleds evenemanget Small Ships Race med bland annat tävlingar för segel- och allmogebåtar. Festen och tävlingarna fortsätter i morgon.
Det regnade och åskade i morse och en bit in på eftermiddagen men lyckligtvis sprack molntäcket upp lagom till tävlingsstarten.
Här kommer ett bildsvep.
Jag har åter hört lögner om mig själv i dag. Svårt att värja sig mot dem. För att inte säga att det är helt omöjligt att göra det.
Uppskattar verkligen stort dem som kommer fram till mig och frågar om något de hört verkligen stämmer. Man vet var man har sina vänner.
Alla bryr sig ju inte om att ta reda på sanningen.
Något jag lärt mig under det tuffa året jag har bakom mig är att inte tro på allt folk säger. Ni vet det där med ”han sa att hon hade sagt att han hade sagt”.
Ni som känner mig och vill veta hur jag mår, som är intresserade av min version av mitt liv – ta modigt kontakt när vi ses.
Debutsky's Blog - Inne i huvudet på en författare 
Den där Lovisa måste vara en väldigt litet ort där folk dör av leda och den mest intressanta är att skvallra. Att folk orkar och inte vet när det är dags att sluta vittnar om det.
Jag har ingen städad råd att ge, men hoppas att det dör ut med tiden.
Den sista bilden är fenomenal fin. 🙂
Kram!
Ja, Lovisa är en liten ort och då jag är öppen på bloggen får jag tydligen finna mig i att man sprider lögner om mig. Men egentligen gör det inget har jag kommit fram till. För de riktiga vänner jag har, de vet vem jag är och överger mig inte.
Kram fina du!
Och du är viktig nog att skvallra om. Man får se det positiva i det mesta och skratta gott.
Kram!
Har du testat det jag skrev om tidigare?
Nej, jag har inte testat än, behöver tid att göra det och hoppas få lite fler lediga timmar nu på helgen.
Och ja, det gäller väl att se det positiva, man skulle väl inte snacka om mig om jag inte var viktig 🙂
Precis! 🙂
Håller med Antonia, man önskar man visste vad man skulle säga eller ge något förnuftigt råd. Men det verkar svårt.
Har sååå svårt att fatta hur folk håller på….att dom orkar….
Tror inte jag skulle kunna bo i en stad som Lovisa, när man ständigt blir igenkänd och alla tror sig känna en….
( fast jag inser också att det finns många fina fördelar )
MEN Carita, HÅLL UT!!!!
Småstaden har sina sidor, tillsvidare har de positiva övervägt. Då jag bodde i Stockholm fanns det mycket jag saknade här men klart att det var skönt att få vara rätt anonym där.
Så tacksam för att ni orkar stödja med hela tiden ❤
Fina bilder…har alltid sagt att ska jag flytta så blir det till en sjöstad.
Inte kul att få knivhugg i ryggen. Hoppas du orkar stå emot och inte låter sladdertackorna trycka ner dig. Du är ändå bäst, Carita! 😌👍
Ni som är mina bloggvänner i Sverige skvallrar och förtrycker inte, ni har lärt känna mig under år här. Därför är ni ett så fint stöd. Kram!
Ps. Vill tillägga att jag förstås har många vänner i Finland också, till och med i Lovisa, som stöder mig också på bloggen – det var klantigt av mig att inte nämna dem här. Tack till er alla!
FIN bild den sista där ❤ Och allmogebåtar – wow!
Du är bäst Carita och jag längtar tills jag får läsa dina böcker 🙂
Böckerna for i väg med posten i går till det finska företag som levererar till Sverige 🙂
Tack för allt stöd du ger mig, du min nyfunna vän.
Vilka toppen bilder! T o m några stycken moln däruppe och inte minst finns det ÄNTLIGEN människor med på bilden. Nu är det inte dött längre. Bra fångat!
PS. Flytta! DS.
Tänker faktiskt alltid på dig då jag tar vyer – att det borde synas lite människor också 🙂
Om jag ska flytta får det bli till Afrika! 😉
Så fina bilder från stranden. Vackra båtar, blå himmel och ett myller av folk, kan det bli så mycket bättre?
Trist Carita att du ska behöva känna dig förtalad. Så ska det ju absolut inte vara, men jag hoppas att du går med högburet huvud!
Kram, Ingrid
Sommaren är som bäst nu, ja 🙂
Jag försöker ta tjuren vid hornen då jag kan, då jag får veta vem som säger osanningar om mig. Och så försöker jag också förstå att elakheterna kan ha ändrats på vägen, alltså då en sagt en sak till en person som uppfattat det på SITT sätt och säger saken vidare, lätt förändrad – och så blir det liksom med ”trasiga telefonen” 🙂
Kram!
Fantastiska bilder. Mest gillar jag det sista, med björken. Trots boende i skärgårdskommun är jag ingen båtmänniska. Men vattenmänniska – med förmågan att se skönheten i båt- och havsliv
Äger heller ingen båt, men älskar att vara ute på havet. Skulle gärna vara ute och segla med någon som kan, eller bara ta en lugn tur i en roddbåt.
Det jag inte förstod nu är ”mobben”. Är det rätt uppfattat att du får fula påhopp som inlägg? Men är det också mun-mot-mun-metoden om den sa att – som den sa till en annan att….?
Då det gäller fula påhopp/kommentarer på bloggen tycker jag, OM det går är att svara att du publicerar hens inlägg först då du vet vem det kommer ifrån, och om att hen inte törs stå för sitt ord genom att visa sin identitet så får hen söka andra fora för att uttrycka sig. Du kanske tufft kan framföra samma svar då det gäller ”mun mot mun metoden” och hoppas att även det går fram till den ursprungliga avsändaren. Försök också förmedla att du inte har tid med sånt här trams. Kram
För en dryg vecka sedan fick jag i hårda ordalag vid en sommarrestaurang höra att jag inte får skriva vad jag vill på min blogg. Några dagar senare skrek en kvinna, också offentligt, att jag bör skämmas för det jag skriver. Samtidigt blev en nära person till mig anklagad för att ha skrivit ett surt mejl till personen som skällde ut mig. Trots att vi bett om att få se mejlet för att kunna bevisa att det inte kommit från den person man påstod att det kommit, fick vi aldrig se mejlet.
För att göra en lång historia kort: 98 procent av kommentarerna på bloggen är peppande och sakliga. De elaka, där man bland annat påstår att jag är gammal och ful, publicerade jag inte eftersom jag inte visste vem som skrev dem. Jag mejlade personen två gånger, frågade vem hen är, men fick aldrig svar. Troligen ett nättroll.
Tack för att du engagerar dig – kram!
Som tröst Carita kan jag berätta att sjuka människor finns överallt. De har inte ett tillräckligt intressant liv,de har problem av något slag och måste ha något att skälla på för att kunna leva. Min sambo fick för en tid sen ett brev av min en god vän. Hon räknade upp en massa negativa saker om mig, sådana jag inte vill återge här, och sa att 45 års vänskap får sluta nu. Detta var inte första ggn hon gått till angrepp mot min person men aldrig har hon skrivit åt nån annan än mig själv. Jag blev förvånad, arg och ledsen, sen beslöt jag mig att inte bry mig om saken. Den som inte kan bemöta en annan öga mot öga och säga vad den har på hjärtat behöver man inte bry sig om. Låt inte dessa små människor ta ned ditt humör. Det finns mänskor som måste ha ett bollplank och du har nu blivit ett sådant. Skriv en bok om saken och visa att du står över dem. Hälsningar.
Du har SÅ rätt i allt du skriver. Har tänkt på att skriva en roman om det här, för här finns alla ingredienser till något både spännande och läsvärt 🙂 Men innan den går i tryck måste jag låta en jurist titta på den, tror jag 😉
Och förresten – lycka till med nya boken! Det var en fin recension om den i dagens Östnyland.
Tack, har inte Östnyland själv, måste försöka få tag i den. Finns det lösnummer på kontoret i Lovisa? som man kunde få.
Ja, det finns lösnummer där. Om du har vägarna förbi vardagar mellan 8 och 16 kan hämta ett ex, eller ringa och be kundbetjäningen posta en tidning till dig.
Härliga bilder!
Tack och varsågod 🙂
Hej Carita. Som tidigare Lovisa/Liljendalbo känner jag igen det där med baktal, lögner och mobb. Där vägs nog sanna vännerna ut.
Läste på, om de va Loviisan Sanomat eller Östnyland att Miss Lovisa fallit bort från Small Ships Race evenemanget. Stämmer detta?
Ja, det har varit tunga veckor nu men vill hoppas och tro att allt vänder någon dag.
Ja, det stämmer – ingen Miss Lovisa väljs i år – arrangörerna fick inga kandidater.