… men jag har inte hunnit ut den här dagen. Det är dagen innan tidningen ska ut och dessutom är det fullmäktigemöte i kväll. En onsdag i månaden är det inte ovanligt att jag jobbar 10 timmar, försöker ha två timmar paus på eftermiddagen.
Väcktes av gatuarbetena klockan sju och det har varit ett ihållande surr och buller hela dagen. Ibland kan jag ha fönstret öppet men oftast inte på grund av stanken och bullret. Men men… det är ett övergående fenomen.
Som sagt, har inte hunnit ut i dag, bara gått ut på balkongen ett par gånger.
Lite frisk luft får jag då jag tar mig till fullmäktigemötet i kväll.
Vikarien kommer allt mer in i jobbet. Än återstår massor för henne att lära sig, men den här veckan har hon redan varit en stor tillgång.
Märker att jag inte har så mycket mer att skriva än … jobb, jobb, jobb. Tidningen vars framtid jag brinner för.
Du hann i alla fall få bilder på blommorna, de har kommit längre hos dig, än hos mig.
Svante
På inglasad balkong, i ampel 😀
Det är en härlig känsla att ”brinna”
Forts.
för något man jobbar med.
Ja, och jag önskar att det fanns ännu fler entusiastiska omkring mig, men man får inte alltid som man vill.
Det räcker om jag har stöd av en handfull 🙂
Det är ju din blogg och ditt liv. I din blogg får du skriva om precis det du vill. Nu är det mer jobb helt enkelt. 😎
Ja, så ska det vara – och jag fortsätter vara öppen om mitt liv fastän det alltid finns människor som inte gillar det 🙂
De får finna sig i att de inte gillar eller ännu bättre kan de dra nåt gammalt över sig och kolla andras bloggar som de gillar bättre.
Kram!
Precis, man behöver inte läsa min blogg.
Men det jag grät över hade inte direkt med bloggen att göra.
Nu är jag på benen igen 🙂
Kram!
Bra att du är på banan igen.
Kram! 😀
Kram ❤
Här var det också en helt fantastiskt fin och soliga dag. En utelunch blev det för vår del. Väldigt njutbart utan blåst till och med.
Minns att det alltid var hektiskt värre dagen innan tidningen gick till tryck. Kan sakna ”anspänningen” ibland.
Det är roligt då man har ett bra team. Slitningar finns förstås också alltid, sånt kommer man inte ifrån.
Men för det mesta är jobbet med lokaltidningen det bästa jag vet!