Trött men tacksam, glad och lycklig

Det har varit en underbart fin dag i dag. Solen sken, det var varmt  och jag var ledig från alla plikter.

Någon kanske tycker att lyckönskningar som svämmar in via Facebook är opersonliga, men det tycker inte jag. Varenda en får ett personligt tack av mig, så länge som jag orkar hålla på i kväll ❤

Om över 400 personer har skrivit hälsningar där betyder det att jag också tänker på var och en av dem under några sekunder. De är alla människor jag har eller haft något gemensamt med.

Det här var en pryl jag hade önskat mig till födelsedagen och min syster och mamma infriade önskningen. Nu har jag en plats att hänga nycklarna på ❤

Av en kollega fick jag de här små dofttvålarna, helt underbara att lägga in i ett skåp eller att ställa fram på toa eller någon annanstans då gäster kommer.

Tack Marina, du vet vad jag gillar ❤

Jag är trött, tacksam, lycklig, glad. För att jag har så många vänner, människor som på riktigt bryr sig. Det är deras omtanke som ska bära mig.

Det finns alltid människor som inte tycker om mig… det har jag skrivit om hundra gånger förr. Varför är det så lätt att låta sig slås ned av dem, i stället för att låta sig bäras av alla som vill mig väl, som tror på mig?

Det känns på något sätt som ett svek och orättvist mot alla som verkligen är mina vänner… att jag blir ledsen då jag möts av nonchalans och orättvisa.

Men jag tror att vännerna förstår… och just därför är de mina vänner ❤
Kram och tack till er alla som lyssnar, förstår och stödjer. Jag vill också finnas till för er då ni behöver mig.

Spara tid – till vad?

Jag brukar säga att jag är en bra chef, åtminstone för mig själv. Passade därför på att ge mig ledigt den här veckan, annars hade min födelsedag på en tidningsonsdag (dagen innan Nya Östis kommer ut) med värsta rusningen av allt, inte ha blivit en lugn dag.

En del av min lugna frukost i dag. På Ernst-brickan, med visdomsorden ”Man kan fråga sig vad vi spar all tid till”.

I dag tänkte jag skriva något fler inlägg än i vanliga fall, mest korta sådana 🙂

Nu grönskar det, solen skiner…

… och det skulle inte förvåna mig om det blev åska snart. Det var tryckande varmt då jag var med mamma på torget. Hon skulle köpa blommor till gården och sin trappa. En del sorter hon ville ha fanns, andra var slut. Men då hände det som ofta händer bara i små städer där ”alla känner alla”.

Blomsterhandlarna lovade se till att så fort som de blommor mamma vill ha åter finns till salu, levereras de hem till henne. Tummen upp för denna service!

Rådhuset badar i sol intill grönskande träd.

Jag har ofta skrivit om hur mitt jobb är en livsstil. För det mesta på gott, ibland ”på ont”, då man upplever att man måste vara on-line hela tiden.

Jag tror att Nya Östis kan vara unik på många sätt. Vi behöver inte skriva om allt det som alla andra skriver om. Vi kan ha en helt egen stil med ett totalt unikt material som läsarna bara får i vår tidning.

Då gäller det att kunna släppa det gamla tänket att allt ska fort ut på webben, eller att vi måste ha det och det som andra skrivit om. En tidning som kommer ut bara en gång i veckan kan mera vara mycket mer än en traditionell gammaldags tidning – som jag upplever att vissa tidningar är – det vill säga att man gör såsom man alltid gjort.

Gamla nyheter är gamla nyheter men unikt material är alltid unikt. Och att ta in sådant som läsarna skriver till oss är viktigt. Inget är för litet för den lokala tidningen.

Det här har jag ägnat dagarna åt under min semester. Att fundera på framtiden. Jag klipper sällan helt av bandet till jobbet då jag har semester, helt enkelt för att jobbet ÄR en livsstil. Ingen säger att jag MÅSTE ägna jobbet en tanke, jag VILL själv göra det.

Jag har släppt produktionen för en vecka, men inte framtidsvisionerna och alla idéer. Dom finns i mitt huvud och dom finns som otaliga dokument i min dator.

Vår bygd behöver sin lokaltidning och det finns inte ord nog att beskriva hur mycket jag brinner för Nya Östis.

 

Glad måndag! 20-05-2019

Det här pusselmotivet med många färger gör mig glad. Och blotta tanken på att kunna börja pussla genast på morgonen likaså. Nu är inte datorn, mejlboxarna och allt jobb som de innebär det första jag tänker på då jag vaknar.

Som vanligt hade jag nästan glömt hur det känns att vara ledig 🙂

Jag är också glad för att jag har fattat ett beslut som gäller min framtid. Då man äntligen gjort det, bestämt sig kring något som känns svårt, – då kommer lättnaden. Så kände jag sommaren 2016 då jag sade upp mig från stora tidningsbolaget och startade eget, så känner jag också i dag.

Förra veckans torsdag kändes mycket jobbigt. Jag grät i telefon då jag talade med några vänner.
Som vanligt hjälpte det att lätta på locket och låta allt pysa ut. Att tala öppet om det som känns svårt, att visa sig sårbar och att veta att man någon gång måste sätta ner foten och säga ifrån.

Jag är måndagsglad och tacksam för mycket, inte minst för att jag vågar känna tillit – livet bär.

Och där ute sjunger fåglarna i högan sky ❤

Cykeltur på De stupades dag

I Finland har vi våra krigsminnen från 1930- och 1940-talet. Jag tycker det är viktigt att vi värnar om dem, aldrig glömmer vår historia.

Soligt, varmt och vackert var det på nya kyrkogården vid de stupades minnesmärke. Det är så rofyllt, och ska så vara, på begravningsplatser.

Jag stannade en stund vid min morfars sten vid denna hjältegrav. Tackar honom alltid för Finlands frihet. Han föddes 1903 och stupade 1940. Så jag fick aldrig träffa honom.

Ju äldre jag blir desto mer tänker jag på hur det hade kunnat vara om morfar inte hade stupat. När jag föddes hade han varit 59 år. I den bästa av alla världar hade jag kunnat få över tjugo år tillsammans med honom. Nu blev det inte så, men min mormor hade jag kvar länge, hon blev över nittio år gammal. Farfar fick jag också leva med tills jag var åtta år gammal. Min farmor dog innan jag föddes.

Det blev en skön cykeltur på sex kilometer och en stund med goda vänner vid deras stuga, en icke planerad träff. Men de spontana träffarna blir ju ofta de bästa 🙂

Bra kolumn!

Hur är det med vår mejlkultur i Finland? Eller överhuvudtaget med det där att svara på meddelanden?
Jag blev SÅ glad när jag läste Rurik Ahlbergs kolumn i fredagens Hufvudstadsbladet. Äntligen någon som tycker som jag 😀

Jag brukar ibland får höra att jag skriver för många mejl och för långa mejl 😀
Men är det mitt fel att en lista vi ska diskutera på ett möte har många ärenden?

Några mottagare säger också att jo, dom har läst men dom svarar inte. Hur ska jag då kunna veta att dom har läst mejlet eller meddelandet via Messenger, eller må vara vilket meddelande som helst.

Jag brukar säga, det räcker med ett ”ok”, ett ”tack” eller ett ”vad menar du?” eller ”återkommer senare”… osv. På Mese räcker det med ”ok” eller symbolen tummen upp. Det tar inte många sekunder att svara på det sättet.

Men jag citerar Rurik:
”Det är en fråga om förväntningar. Kommunikation mot informationskälla. Då jag upplever ett mejl som kommunikation upplever den andra att jag bara är en informationskatalog.”…
”Vardagsarartighet är en färdighet som ständigt måste läras ut – redan från hem, dagis och skola. Vardagsartigheten gäller alla. I den digitala åldern får vardagsartigheten nya former.”

Skål – skönt med semester!

Brukar höra till att dricka ett glas mousserat då semestern börjar. För privatföretagaren stundar nu en vecka obetald ledighet. Senast jag var ”ledig” var första veckan i oktober då jag var på Nya Östis läsarresa 🙂

Hade ett bra möte med min vikarie i dag. Många konstruktiva idéer och tankar inför framtiden. Jag hoppas vi så småningom ska kunna dela dem med allt fler inom teamet och få entusiasmen att frodas.

Det är roligt att göra lokaltidning. Men jag tror att det behövs en hel del nya grepp. Vad vill folk läsa i sin hyperlokala tidning som kommer ut en gång i veckan? Inte så mycket om sånt som de redan fått gratis via andra kanaler? Materialet hos oss ska vara unikt!

Men aj jo… nu sa jag inte jobba, inte tänka så mycket på tidningen… inte på en vecka!