Känns fenomenet igen? Det ena ger det andra.
Då jag skulle skära upp bröd i morse såg jag att datumet på de små frallorna går ut imorgon. Bäst att frysa in dem en och en. Och ett annat bröd jag hade köpt skulle också frysas in.
På väg till soffan och bordet där jag skulle äta får jag syn på ett gulnat blad hos en av mina växter. Går efter saxen i köket, ser något annat där som borde åtgärdas. Får sedan ändå växten skött men ser två andra som borde planteras om, eller åtminstone få vatten. Sätter dem i diskhon. Omplanteringen får vänta till våren.
I något skede ska sakerna in i skåpen, men på vardagarna blir det sällan genast gjort. För vissa skåp borde också städas…
När jag börjar tömma bordet får jag syn på andra saker som borde fixas.
Jag har bland annat en liten låda där min enda medicin finns tillsammans med olika vitaminer och värkmedicin. Nu har jag köpt snabbtest för corona och den asken har några dagar legat på en plats där den inte ska vara.
Jag fortsätter syssla och pyssla här hemma. Långsamt går det. Men vem har bråttom? Och allt som blir gjort är bra. Sedan är det en annan sak att jag får acceptera att det här är något som aldrig tar slut. Finns alltid nån sak att sätta in i ett skåp, något att plocka undan, städa, diska, köra tvätt, byta lakan… det där som kallas vardagsgörat.
Debutsky's Blog - Inne i huvudet på en författare 
Ler när jag läser ditt inlägg. Känner igen allt och jag upplever att det blir värre ju äldre jag blir. Kanske det beror på hur vi lever men jag vet inte.
Kramar från oss
Känns skönt att veta att många upplever det så här. Att saker tar längre tid att få gjorda.
Att man avbryter det man håller på med och hittar nåt annat som också måste göras 🤣
Kramar från snöyran till er!
Carita, ja- tror att vi blir långsammare. Dessutom verkar pysslandet ta allt större plats o tid……
På något sätt prioriterar man pysslandet – eller pynjandet som jag kallar det.
Jag pynjar med allt möjligt. Både sånt som är viktigt och mindre viktigt 😀
👍🏻
Vet inte om man kan säga att man blir långsammare med åldern. Personligen tycker jag att man har lärt sig att prioritera istället och ha överseende med grejer som ligger lite varstans eller som måste avtorkas/dammsugas med mera. Det behöver liksom inte vara perfekt längre. Riktigt skönt tycker jag.
Förstår precis vad du menar – jag tänker inte på att det måste vara perfekt hos mig.
Men vissa saker kan inte ligga framme i en evighet. Allt för stora dammråttor vill jag inte heller ha på golven.
Det finns dagliga rutiner som jag försöker hinna med (bor ju ensam och gör allt ensam) – t.ex. ska reklam och papperstidningar till insamlingen, kartong likaså, skärppåsen ut varannan dag osv. Diskmaskin, klädtvätt – allt ska rulla på – och där är jag långsammare för att jag alltid hittar på annat att göra – både sånt som är nödvändigt och mindre nödvändigt 😂
Så är det nog för många av oss. 🤔
Ja, då jag lade ut länken till blogginlägget på Facebook fick jag många kommentarer av personer som kände igen sig 🙂
Tröstar ju lite!
Det där känner jag igen och det känns tröstefullt att det finns fler än jag som är ostrukturerade!
Kram, Ingrid
Tröstefullt känns det även här nu då många andra skriver att de upplever saken på samma sätt.
KRAM!
Jo, hög igenkännings faktor… Vardagsgörat tar aldrig slut…och jag har lärt mej att prioritera och sortera vad som känns viktigast för stunden el denhär dagen…oftast tar jag det tråkiga först, för då lämnar ju det roliga till sist… Ibland måste jag bara ta det roliga först för att alls orka med det tråkiga – det går liksom litet lättare då, när jag är på gott humör…
Ja, alla har vi våra tillvägagångsätt.
Det var lättare att hänga tvätt (stora lakan) då jag inte bodde ensam.
Nu har jag fått utveckla mina system för allt sånt, men viktigt att man också klarar sig på egen hand 🙂
Ja, jag känner igen mig också. Fast idag kan jag utan dåligt samvete hoppa över saker som bör göras. Det kunde jag inte förr. Det går lika bra imorgon 😀 Kram!
Jag har under rätt många år hoppat över en massa 🙂
Men vissa saker behöver ju skötas – nån gång. Typ, köra tvättmaskin, tömma den, hänga tvätten, dammsuga osv.
Jag har också funderat på denna fenomen, Blir vi långsammare med tiden eller helt enkelt känner man inte längre samma iver som man hade förr. Förr varför sån brådska.
Allt känner man kanske inte iver för – men jag har nog blivit lite långsammare, tror jag.
Eller låter mig distraheras av allt möjligt som kräver tid – istället för att fokusera på det viktigaste 🙂
Så kan man också se det. 😀