Min bloggvän Jag skrev att det troligen är vanligare att ordet gravgård används i Finland. Det kommer från finska hautausmaa, hauta = grav, maa = land eller jord. I Sverige används oftare ordet kyrkogård. Jag använder både ock 🙂
Porten in till eller ut från gamla kyrkogården.
Jag tycker det är så roingivande att besöka kyrkogårdar. I dag var jag den enda levande själen här, mötte eller såg inga andra. Tänkte att jag var omgiven av döda själar. Vem vet var de finns? Svävar de i luften omkring oss? Är de en del av allt i naturen? En fågel som kvittrar, en vind som smeker kinden?
Inte just här, men på denna kyrkogård, ligger min pappa, min mormor, morbröder, min farmor som jag aldrig fick träffa, min farfar, och mina farbröder som jag heller aldrig sett eftersom de dog unga. Jag kollar ofta deras födelseår och dödsår och reflekterar över hur ung min pappa var när han miste sina två bröder.
Fåglarna sjunger så vackert i alla träd som finns här på gamla kyrkogården, som ligger intill en lång ås.
Jag vattnade blommorna som vi hade planterat. Det har ju inte varit jättevarmt men det har inte heller regnat den senaste veckan.
I förgrunden en minnessten där vem som helst kan sätta blommor eller ljus och minnas sådana som finns begravda på andra platser, men inte här.
I dag är det många som firar skolavslutningar, examina, studentfester. Att jag skriver om kyrkogården ska inte uppfattas som att jag är dystert lagd. Som sagt, det här är en fin plats och av praktiska orsaker kommer jag ofta hit på lördagar eller söndagar.
Debutsky's Blog - Inne i huvudet på en författare 
Gravgård påminner mycket om engelska graveyard. Googlade och såg att gravgård är finlandssvenska. Själv hade hag aldrig hört ordet. Här har jag lärt mig nåt nytt igen.
Visst är kyrkogårdar lugna och rogivande platser att gå runt på eller också sätta sig ned på en bänk. Gillar speciellt gamla kyrkogårdar med gamla gravstenar eller gravmonument från 1700-1900-talet. Där finns alltid en viss stämning.
Å jämfört med nya, moderna gravstenar föredrar jag de gamla.
Tänk så mycket vi lär oss av varandra här i Blogglandia.
Underbart att du googlade också på det där ❤
Ja, här på vår gamla kyrkogård finns gravar från 1700-talet.
Jag tycker också att det är rogivande att gå runt på en kyrkogård, särskilt gamla kyrkogårdar.
Precis. Så lugnt och tyst där. Bara fågelkvitter och vindens sus.
Kyrkgårdar är väldigt vackra med träden och blommorna.
Kramar från oss
Tycker om då det är tyst och lugnt där.
Ser trevligt och lugnt ut…. Själv går jag aldrig på några kyrkorgårdar här i USA. Här är det numera mycket vanligt att folk kremeras och istället för ngn viloplats på en gravvård ( cemetery) sprids askan på olika ställen eller så kan man köpa en liten gravplats i en vägg/mur utomhus vid olika kyrkor . Nu börjar också kompostering av en död kropp komma, vilket kan låta makabert, men egentligen tycker jag inte alls att så är fallet… av jord är du kommen…..
Kremering har blivit allt vanligare här också. Sätts i urna som sänks ner i jorden eller så sprids askan i skogen eller på havet.
Gravar med stora stenar och kantstenar och kistorna tar ju mycket plats.
Komposteringen av död kropp låter intressant!
Kyrkogårdar är stilla platser. En underbar oas. För mig innebär döden slutet. Vi lever inte vidare i någon annan form. Kanske därför livet är så viktigt för mig? Har funderingar på döden en hel del nu, håller på att skissa på ett inägg om det också. Det är mycket att reflektera om 🙂
Jag tror på något slag av ”liv efter döden”, eller i alla fall så att vi får återse nära och kära som gått bort före oss.
Det inger tröst. Men som du säger, döden är en stor fråga, mycket att reflektera kring om man vill skriva om den.
Gravstenar kan berätta mycket, särskilt de gamla där yrket fanns med. Rogivande är det att vandra omkring på kyrkogårdar och titta på alla vackra stenar och dekorationer och på äldre gravar smidesstaket och kedjor.
Tycker lika, kyrkogårdarna och stenarna har mycket att berätta och fina utsmyckningar finns det ofta, även gamla träkors.
Intressant det här med gravgård och kyrkogård. På tyska säger man fredgård (Friedhof). Där råder evig fred. Har också alltid gillat kyrkogårdar och besöker min man väldigt ofta.
Ja men DET är ju ett bra namn, Friedhof ❤
Där ska fred alltid råda – ändå börjar jag ju nu fundera på om även kyrkogårdar bombats och förstörts i Ukraina…
Allt sen barn har jag kännt det rofyllt att gå på kyrkogårdar, eller som vi nog också säger gravgården
Ja, gravgård kommer väl från hautausmaa.
Men i Sverige används väl kyrkogård och då jag har svenska läsare här blir det ibland så att jag följer deras språk-kutym.
Och har ju själv bott i Sverige 🙂
Lovisas kyrkogård liksom Skatudden i Helsingfors minns jag ända från barndomen. Den vackra åsen minns jag, och var det inte där kokkostenen står? Jag måste gå in på googlemaps och ta en titt på Lovisas karta, se vad jag kan minnas.
Tack för de vackra bilderna
Ja, jag borde ta en sväng via Kuckustenen och fotografera den för att visa den för dig.
Kram och tack för alla kommentarer o för att du läser ❤
Det vore jätteskoj att se stenen som jag minns som stooooor när jag var liten flicka! Kanske kommer du ihåg vid ditt nästa besök på kyrkogården. Om inte, ingen skada skedd! Kram
Där finns ju många stenar egentligen så jag undrar vilken du menar. På kyrkogården? Vid sidan om?
Ibland sjunker ju stenar in i marken, eller är det landhöjningen som inverkar? Och så förstås att då vi var barn var vi små, och allt såg stort ut 🙂
Ja du, jag minns inte var Kuckustenen fanns, men vill nog säga att det var inne på kyrkogården.Du ska inte leta, jag minns så dåligt var den låg men min gammelfaster gjorde stor affär av att jag alltid skulle upp på den när vi gick till gravgården. Kanske för att det annars var en tråkig plats för en liten flicka. Jag trodde att du visste om den, att alla lovisabor gjorde det, ler!
Aaah ja, nu minns jag – du menade Kuckustenen 😀
DEN vet jag var den finns. När jag läste och godkände ditt inlägg här om ”en stor sten” kom jag inte längre ihåg att du tidigare nämnde Kuckustenen.
Den är som ett monument, en metallkonstruktion som står på en stor sten.
Då är vi lika. Har vandrat runt på måååånga kyrkogårdar.
Ja, där finns många fina gamla detaljer. Blandat med vackra blommor.
Visst är det fint och något speciellt med att vandra där i lugn och ro 🙂
Ja så är det nog, du har rätt, men jag minns bara att man ville klättra upp o att man gjorde så stor affär av stenen, ler
Stenen såg säkert större ut då för 30-40 år sedan? Men jag ska fota den i sommar från olika håll så att du får se den ❤