Författare: Carita Liljendahl

Gamla lekskolan i Lovisa

~ Carita Liljendahl ~ 22 kommentarer

Då jag var barn i början av 1960-talet var det här vår underbara lekskola. Efter det har ju termerna för barnens dagvård ändrats otaliga gånger. Kallas visst småbarnspedagogik i dag, och vi talar om daghem, det finns förskoleverksamhet och allt möjligt annat.

Vi talade om att vi gick till ”leckis” – i Sverige talar man kanske ännu om lekis?

Nu leker inga barn längre i Villekulla daghem, inte i den här byggnaden i alla fall. Och inte i byggnaden på gården heller, den som uppfördes gissningsvis på 1970-talet? Fuktskador och annat som måste repareras blir dyrt, och barnen har placerats i baracker i väntan på att ett nytt daghem byggs. Mycket trist, men inte ovanligt i dag och inte bara Lovisa stad som har dessa problem.

Många goda minnen har jag i alla fall från tiden i lekskolan ❤

Bilden tog jag under kvällspromenaden i söndags den 12 februari. Promenaderna har jag fortsatt med, precis alla dagar sedan den första oktober. Jag tänker själv… att jag orkat! Inte för att jag gått långt alla gånger, stegens antal har varierat mellan 2600 och 5000. Men jag började på hösten och det blev bara mörkare och kallare hela tiden.

Nu går vi mot ljusare tider och jag tror att mina promenader också blir längre. Om inte förr så i april.
Igår var det så attans halt av växlingarna i temperaturerna att jag gick och spände mig till och med med Ice bugsen 😱

Det var en gång ett par handskar

~ Carita Liljendahl ~ 12 kommentarer

Ett par handskars liv är kanske inte alltid så intressant. Ibland behövs de, ibland inte. Över en sommar tvingas de kanske ligga i en låda eller på hatthylla.

För några veckor sedan köpte jag dessa nya handskar.

Jag hann använda dem ett par gånger. Sedan försvann de ur mitt liv.
Eftersom jag är en person med förmåga att tappa nästan vad som helst, i synnerhet om jag har fler än en sak i mina händer, tänkte jag att det var så det hade gått till.

Jag frågade ändå efter handskarna i ett par barer och på andra platser som jag hade besökt. Jag kollade med vänner jag hade varit hemma hos. I min bil fanns handskarna inte och inte heller i någon av alla de väskor jag använt den senaste tiden.

Troligen har jag tappat dem ur kappans ficka, tänkte jag. Någon har hittat dem och tänkt att de här äkta läderhandskarna är ju nya och fina och oanvända och därför börjat använda dem själv.

I dag tömde jag en av två lådor i hallen, de går att dra ut och finns under en möbel som egentligen är en sittbänk, men som inte används som en sådan hos mig. I lådorna förvarar jag ibland tomflaskor och tomma papperskassar.

Och ser man på. På botten av lådan låg något mjukt och svart, som förstås knappt syntes då även lådan är svart.

Mina handskar hade gömt sig där, medvetet eller inte. Alternativt ramlat ner i lådan och inte kommit upp av egen maskin.
Borta på äventyr var paret i alla fall, men trist måtte det ha varit i längden ändå.
Fint att jag hittade dem i dag, för än är inte vintern slut, så än får de komma ut på nya äventyr, med mig!

Kram till er alla på Alla hjärtans dag ❤

~ Carita Liljendahl ~ 14 kommentarer

Igår firade jag att jag lyckades vara sträng mot mig själv och inte jobba på kvällen 🤣 Det här är en citron-cupcake.

Jag tror att det för en duktig-flicka, jag-fixar-allt och ensamboende arbetsnarkoman blir ett livslångt lärande, något att ständigt ha i åtanke… att det finns tid för jobb, men det finns också tid för fritid. Och även om jag tycker om mitt jobb, som blivit en livsstil, måste jag lämna datorn och telefonerna och kliva upp ur mejlträsket ibland.

Sedan var en så liten sak som att läsa slut Tove Janssons bok ”Pappan och havet” och börja med samma författares ”Sommarboken”, en stor vardagslycka. Ni får skratta om ni tycker det hela är patetiskt, men jag blev nästan lite tårögd.

Är det så här det känns då jag TAR tid för mig själv och gör saker som jag gillar? Och ”Sommarboken”, vad kan vara bättre, då vi går mot sommaren nu.

Alla hjärtans dag firades med en paus i jobbet. Promenad till Café Favorit där vi avnjöt goda bakverk med min syster, och sedan ännu promenad till affären eftersom kylskåpet och brödlådan åter gapade tomma hemma 🙂

Det blev nästan 2900 steg och i dag har jag promenerat 137 dagar i sträck 💪🚶‍♀️

Kram till er alla, mina bloggvänner och följare, på Alla hjärtans dag ❤🌷

Glad måndag! 13-02-2023

~ Carita Liljendahl ~ 10 kommentarer

Nu har åter en vecka gått – så här rullar det på och det bästa är ju att vi rullar mot våren 🌷
Hinner inte skriva så mycket i min blogg måndag, tisdag och onsdag. Men jag har nu ändå tillsammans med mina två närmaste kollegor lyckats organisera om arbetsflödet så att vi alla tre i huvudsak ska kunna vara lediga kvällar och helger.

Det är nämligen så att arbetsmängden har ökat under åren. Vi får in mycket mer mejl, frågor och tips än vi fick för till exempel två år sedan. Vi tolkar det som att Nya Östis behövs. Samtidigt är det här ett jobb som sker i en förenings regi och vi ska se till att det finns material för minst 32 sidor tjocka tidningar varje vecka. Det blir inga pauser.

Tulpanernas skönhet gör mig glad. Och det stöd jag fått av kollegor de senaste dagarna. Ensam är inte stark och hur ska någon veta hur en person känner sig om personen inte öppnar sin mun och ber om hjälp, berättar hur allting känns.

Jag traskar på

~ Carita Liljendahl ~ 10 kommentarer
Servicehuset Esplanad vid Drottninggatan kring klockan 18 på söndagskvällen. Min 135:e dag av promenader. Hålls jag frisk får jag fira 150-jubileum måndagen den 27 februari 🙂

Drygt 3000 steg blev det i dag. Mestadels går jag ju ensam. Det är inte alltid så upplyftande, jag försöker få vänner med mig. Men att mina tider alltid skulle passa för dem är ju inte så självklart.

Jag har för länge sedan kommit över tröskeln ”skulle inte orka, vädret är trist, det är för halt, för blåsigt, för kallt”.
Det finns inga ursäkter, inget dåligt väder, bara dåliga kläder.

Så jag kommer ut. Och tänker ofta ”så bra av mig att få det gjort, alla dagar”! Nu går vi dessutom mot ljusare och varmare tider.
Idag fantiserade jag om hur det kommer att kännas sedan om det är +30 i skuggan 😀 😎☀ Ska jag promenera tidigare morgnar då eller sena kvällar, då det eventuellt blivit så svalt att jag inte behöver krypa längs väggar och leta efter svalka.

Skyltsöndag, den 12 februari 2023

~ Carita Liljendahl ~ 8 kommentarer
Den här bilden togs på en promenad den 24 januari. Det är inte ofta en text ses bara på svenska! Antar att det på andra platser fanns texter på finska, för det har funnits rätt många skyltar här kring det här vägarbetet.

Och ja, det här med särskrivning är inte så lätt…

Det här med skyltar på söndagar är en rolig utmaning som vem som helst kan delta i. Arvet efter bloggaren Pumita, som började med det här, förvaltas nu av allas vår bloggvän BP. Hos henne hittas länkar till andra bloggare som är med.

Ett vackert hus som borde få invånare

~ Carita Liljendahl ~ 10 kommentarer

Jag har visat bilder på det här huset förr. Hambergska hemmet har varit ett boende för seniorer. Jag har minnen från åren då jag besökte släktingar och bekanta där.

Hemmet har stått tomt sedan 31.12.2017 då verksamheten flyttade till ett nytt servicehem, Det goda livets hus i Gråberg. Under 2021 var en gästateljé för konstnärer verksam i lokalerna.

Hus som står tomma har en tendens att förfalla ganska fort, och det är så synd i de flesta fall, och i synnerhet i detta.

Gick förbi här igår då jag tog min promenad som blev 2800 steg. Under natten och morgonen hade det fallit snö. Ställvis krasade den isiga snön och sörjan under mina Ice bugs. På andra platser flödade vatten.

Jag hade en tung dag i går och ska nu åter göra allt jag kan för att hålla arbetstider. Inte jobba kvällar och veckoslut. Lättare sagt än gjort för en ensam person som också är ensamföretagare. Men jag har ju faktiskt fyllt sextio år och orkar inte med samma takt som jag hade då jag var trettio.

Hela mitt liv har jag jobbat hårt. Levt för mina jobb, levt genom dem. Haft jobbet som livsstil och mått bra då jag haft en partner som levde på samma sätt. Vi jobbade tillsammans. Nu har jag varit ensam i snart nio år och jobbet har troligen därför blivit min partner. Jag är gift med mitt jobb 😱

Fem en fredag, Tiden går

~ Carita Liljendahl ~ 14 kommentarer
En bild från en av kvällens promenader. Snön är nästan borta, en del fläckar här och där, också med is. Och snöhögar finns det förstås i parker och andra platser där det stjälpts av mängder 🙂

Elisamatildas Fem en fredag handlar om tiden som går.

Vad gjorde du för 10 år sen?
– Året var 2013. Då jobbade jag på tidningen Östra Nyland som fortfarande fanns kvar.

Vad är ett minne för fem år sen?
– 2018… hmm, kommer inte på nåt. Bläddrade lite bland mina blogginlägg från den tiden. Tror att bloggvännen BP minns att Sverige besegrade Mexiko det året i fotbolls-VM 😀

Vad har du gjort om tre år?
– Jag hoppas att jag har trappat ner på jobbet. Och att jag har promenerat alla dagar över tre år 🙂

Vad går fortast, veckan eller helgen?
– Båda går lika fort med den arbetstakt jag haft hittills.

Hur mycket ledig tid har du om dagarna?
– Allt för lite. Men det ska bli ändring på det.