Jag har ätit vitlöksbröd och nachos med salsa tillsammans med Ann-Britt. Gott var det som bara den. Focaccian såg blek ut men smaken var superb!
Ensam hemma som vanligt nu och säkert lika bra så med vitlöksdoften i truten 😀
Jag är så glad för att jag ritat in två lediga dagar i min kalender. Väckarklockan ringer inte i morgon. Jag har inga måsten. Däremot har jag listat saker jag VILL göra. Kanske köpa en lampa till balkongen så att där blir ännu mera mys-pys-stämning.
Utöver det ska jag läsa mina vänners bloggar, äntligen med tid!
Eventuellt röja lite i skåpen och senare föra kläder och saker till en Röda Korset-insamling.
Två dagar får bli som dom blir, men styrda av jobb är dom inte. Jobbar jag så gör jag det för att jag vill göra det, för att skrivandet ändå utgör en livsstil för mig ❤
Det blir alltid trevligare då någon bjuder nåt gott! Hemma hos Anneli fick vi igår små salta bitar med pekannötter, getost och skinka. Sådant pill hon hade haft med dem. Och blåbärspaj!
Försvinnande goda små bitar.
I min kalender står det med stora gröna bokstäver över lördag och söndag: LEDIG! 😀
Jag lovar inte att jag inte gör något alls för Nya Östis, men jag ska inte sitta i timmar vid datorn och jag har inte åtagit mig översättningar. Jag vill ge lite tid åt mitt hem. Här finns mycket att pyssla kring.
Minusgrader om nätterna hotas det med. Jag kollade inte hur kallt det var i natt men nu cirka halv två har vi +8 grader och i morgon ska det vara +3 så vi verkar gå mot en ny istid 😀
Skam den som ger sig ändå! På balkongen kan man sitta bara man klär sig varmt och har duntäcket över sig. Köpte nejlikor i kruka i dag och de torde klara sig då balkongen är inglasad.
I dag handlade mitt jobb om ostar och vin, inte så illa för en som gillar både och. Men det blev inga smakprover vare sig av det ena eller det andra så här mitt på dan.
Här var det ännu sommarvärme klockan 16 i dag när Carita och Marina skålade in våren och sommaren. Foto: Veronica
Sedan våren 2015 är det en extra viktig tradition att möta upp på Saltbodan då restaurangen öppnar för säsongen. Här rådde riktig sommarvärme vid 16-tiden då bilden togs.
Det blev betydligt kallare två timmar senare. Jag hade själv vinterstövlar och vinterkappa (kände mig fånig då jag anlände) men de kom väl till pass då vindarna vände. Då vaknade också mannen Adrian i mig och jag kutade direkt efter en filt till Marina som inte hade vinterkläder med sig 😀
Maj = 31 dagar, juni = 30 dagar, juli = 31 dagar, augusti = 31 dagar. 123 dagar minst har vi på oss att besöka Skeppsbro-området, restaurangerna, butikerna och museet där.
Låt oss göra det!
Det här är maj månads bild i Muminkalendern jag fick i julklapp av min syster.
Den här bilden är full av upptäckarlust, nyfikenhet och vårglädje. Lilla My sitter med en slangbella full i bus uppe i trädet med en finurlig blick. Mumintrollet är förundrad över allt som händer i naturen. Det finns mycket att ta reda på!
Så här ska jag också se på livet nu då jag blickar vidare fem år efter att det kändes som att allt gick i kras.
I morse när den första negativa tanken kom stannade jag upp och sa jag till mig själv. ”Du är duktig, du vet vad du kan, låt ingenting stoppa dig, stå på dig, men ta en sak i taget – allt kommer att bli bra”.
Positiva tankar leder till positiva handlingar, den negativa spiralen ska brytas.
Jag kan inte lova att här aldrig mer kommer att finnas ett enda stråk av sorg eller frustrerade tankar på min blogg 😀 De hör också till livet och de ska alla UT för att inte fastna i sinnet.
Men överlag ska här råda en glad, uppmuntrande och förhoppningsvis ibland även av humor kryddad stämning såsom förr.
Tvättmaskinen går, jag ska göra ett översättningsjobb och senare på eftermiddagen ta den traditionella skumpan på Skeppsbron där säsongen äntligen åter är i gång!
OBS! Jag har nu lagt till en widget till höger på sidan, en så kallad ”Följ bloggen”-knapp.
Då Facebook numera allt oftare stänger av min möjlighet att dela mina inlägg där kan du välja att följa min blogg. Då får du alltid ett meddelande, en länk till e-post, då jag skrivit nya inlägg.
Då jag har datum- och sifferminne är det svårt att glömma årsdagar. Den 30 april och den första maj 2014 var förfärliga dagar i mitt liv. Då gick det upp för mig att mannen jag på den tiden älskade och såg som mitt allt hade en annan kvinna bakom min rygg.
Helt klart färgade det där under långa perioder mitt liv, men bit för bit har jag kommit bort från det. Jag har fått ett nytt härligt liv, ett utmanande jobb, nya vänner – jag trivs ensam i min hyreslägenhet. Kan inte ha det bättre!
Men de förbaskade datumen kommer jag ändå ihåg. Så det är bara att acceptera det. De här datumen finns i mitt liv, såsom också många andra bättre datum, utgör de milstolpar av olika slag.
I dag flög det något slag av fan-anamma i mig.
Hur mycket har jag inte fått kämpa? Hur mycket tvingas jag inte fortfarande kämpa för att människor ska se mitt rätta jag?
Jag tror att det trots allt finns rättvisa i världen och att det kommer en dag då jag inte längre behöver känna att jag har alla de där starka krafterna emot mig som en del personer för fem år sedan sa att skulle förgöra mig.
Det är bara att låta tiden jobba och att lita på att livet bär. Det finns en plats på jorden och en livsuppgift för mig. Förmodligen också en ny livskamrat.
Nu vänder allt. Efter fem år. Livet – här kommer jag ❤
Det var inte precis någon rusning på torget där ballongerna såldes. Men folk kom och gick och många köpte mjöd och munkar.
Maija har sålt munkar på på valborgsmässoafton och på första maj nu några år. Det är mer eller mindre ett måste att köpa dem 🙂
Sedan till Café Favorit som firade ett år. Och ser man på! Då jag var snabb fick jag folk med på fotot! Stället har nu även rätt att sälja mousserat och vin!
Försommarens första glas mousserat utomhus avnjöts således här.
Det har blivit kyligare men utlovas sol och hyfsad värme till i morgon. Sedan hotas med något slag av polarkyla… ja, ja… bara att ta det som det kommer igen! Har ett extra duntäcke som jag banne mig nu ska ha på balkongen hela tiden så jag inte behöver släpa mitt sovtäcke dit 😀
Inte så mycket grönska på träden än, men den kommer!
Fortfarande är jag blockad av Facebook, kan alltså inte dela mina inlägg där.
Har ställt många frågor till FB men fått noll svar. Bett dem granska innehållet i min blogg. Noll svar.
Med andra ord, lätt att anmäla att min blogg kränker nån, men oerhört svårt för FB att kolla sanningshalten i inläggen. Jag är ju inte den enda blockade, har andra bloggvänner som inte heller kan dela inläggen. Så det kan ju vara en robotattack, vem vet. Men FB har noll koll på sånt här och tar inget ansvar heller.
Jag skriver mycket om min vardag och en hel del blir det om mitt jobb eftersom jag i nuläget lägger ner mycket tid på tidningen Nya Östis.
Det här är en whiteboard, ett planeringsverktyg.
I våra nya rutiner är användningen av whiteboarden återupptagen. Paraden och nyhetssidorna planeras mer ingående, resten får personen som layar placera såsom det bäst passar. Redaktionen idear i stort sett innehållet i tidningen , jag ger ut en stor del av texterna, håller kontakt med alla frilansare och planerar innehållet för de fyra, fem kommande tidningarna.
Jag tycker om jobbet och känner entusiasm inför att hela tiden kunna utveckla produkten. Tron på framtiden finns, vi har fått många nya medarbetare och de är nu i åldern cirka 17–70-plus.
Jag är också glad för att ingen hittills sagt att jag inte får skriva om mitt jobb på bloggen. Det fick jag inte göra på förra arbetsplatsen, där fick jag skriva om jobbet endast på en blogg jag hade inom koncernen. Det kändes för mig ofattbart eftersom jag alltid skrev positivt om jobbet. Det fortsätter jag göra nu då jag skriver om Nya Östis också, positiva inlägg om ett jobb som jag älskar.
Men jag antar att skrivstoppet på förra arbetsplatsen uppstod då min blogg också handlade om mitt privatliv. Då jag ibland behandlade svåra, inte så glättiga frågor på bloggen, ville arbetsgivaren inte att de sakerna och mitt jobb skulle blandas ihop. Man skämdes troligen över mig.
Förhoppningsvis är det tiderna slut nu. Jag hoppas att mina kollegor på NÖ inte ser mig som en belastning utan som en tillgång.
Läste en bra artikeli Hufvudstadsbladet i dag om en politiker som blivit utsatt för näthat. Jag har ju också från och till blivit utsatt för sådant, men inte i samma utsträckning och på samma sätt som hon.
Någon anmäler ändå kontinuerligt min blogg till Facebook och ber dem se till att jag inte kan sprida mina blogginlägg där.
Tidigare stoppades ju också ett tv-program om mig, eftersom det handlade om min blogg… Den är inte förfärlig, men så här funkar mekanismerna då det finns någon eller några som vill tysta ner andra.
I dagens läge behövs det inte längre riktig misshandel och hot för att stoppa folk. Metoderna är mer sofistikerade än så, och mycket enkla att genomföra i tysthet och anonymitet.
Även den här formen av anmälningar och försök till att tysta folk är ett slags mobbning, tycker jag. Facebook står maktlös eftersom det inte finns resurser där för att kolla att min blogg inte är en hatblogg.
Jag har sluppit hårda kommentarer via bloggen, sådana som ”du ska dö”, ”vi ska göra ditt liv till ett helvete” osv. Sådant förekommer ju, och ”Trolljägarna” i (ett tv-program i Sverige) var bra på att leta rätt på många av de värsta trollen.
Skulle jag få sådana kommentarer blir det polisanmälan direkt. Ett troll som förföljde mig för ett par år sedan slutade då jag tillsammans med en tekniskt bevandrad person kom hen på spåren via den ip-adress och server som hen använt. Till och med fastän hen använde ett wifi-nätverk.
Tänk så mycket energi folk lägger ner på sådant här. Att hata och förfölja andra, att göra livet surt för personer som inte tycker lika som du.
Jag tänker fortsätta vara öppen om det här, för om jag ger upp låter jag ju dem som inte gillar mig vinna.
I dag fyller Nya Östis på riktigt fyra år. Vi firade med medarbetarna som bjöds på lunch i torsdags, eftersom den riktiga födelsedagen i år råkade infalla på en söndag. Tanken är att fira större då vi fyller fem år nästa år!
Jag har skrivit mycket om det förr. Alltså att den här tidningen produceras på ett unikt sätt, utan fast anställda. En del är frilansare, andra jobbar via sina egna små företag för Nya Östis.
Konceptet har överlevt fyra år fastän många medieexperter förutspådde en snar död åt tidningen då den grundades i april 2015.
Jag minns hur jag läste allt som skrevs i och om den här tidningen just den våren. Jag jobbade själv i ett större mediehus då och på en ny regiontidning. Jobbet som gjordes där utfördes proffsigt, men jag saknade allt det lilla, totalt lokala.
Därför sade jag upp mig sommaren 2016 och började själv frilansa för NÖ. Sedan november 2017 är jag redaktionschef, och även om jobbet kräver massor av tid är det belönande då så många läsare säger att det är just den här typen av tidning de vill ha. Få orkar numera med negativa och vinklade nyheter, senast i går hörde jag en kvinna säga att hon bara vill veta vad som händer och har hänt i Lovisa och då talade hon inte om bränder och olyckor och om politiska strider av olika slag.
Det finns så många tidningar och andra medier som skriver om sådant här. Och som ger materialet gratis på nätet.
Vi har en annan mission att fylla ❤
Debutsky's Blog - Inne i huvudet på en författare 