Övrigt

Jag blir arg när…

~ Carita Liljendahl ~ 27 kommentarer

Det är dagens utmaning från Orsakullans blogg.
Egentligen skulle jag inte vilja fokusera på något negativt i dag, eftersom helgen var så jobbig. Så i kväll ska jag skriva ett nytt inlägg om saker som gjort mig glad, om sådant som inger hopp och om att det finns en viss beslutsamhet hos mig fastän någon kan tycka att jag bara ”gnäller och gråter”.

Jag blir arg när…
– människor sprider lögner och är falska så att oskyldiga drabbas på ett orättvist sätt
När jag blir arg börjar jag ofta gråta, vilket kanske inte ger ett så bra intryck. I stället för att genast slå näven i bordet eller sätta ner foten gråter jag och pratar med människor jag litar på om hur allting känns.

Jag hade tänkt ha den här skylten på en Skyltsöndag. Men den här hunden ser ju lagom arg ut och lite sur blev jag också då Tor förlorade mot SalBa för nån vecka sedan 😀

Jag blir egentligen ganska sällan arg, men när ilskan verkligen kommer är jag väldigt beslutsam. Som då mamma på sjukhuset efter sin stora operation blev tvungen att dela rum med en förvirrad tant som höll mamma vaken hela natten. Då blev jag arg! Min mamma behövde lugn och ro!
Vi tog ut henne i rullstol på promenad i solskenet och till sköterskorna sa jag att när vi återvänder ska mamma ha en ny plats. Hon kan dela rum med någon men inte med en som sover om dagarna och härjar om nätterna.

Jag var så arg att jag nästan skakade då.
Allting ordnade sig på bästa sätt och sköterskorna fick förstås det tack de förtjänade för att de hade agerat.

Jag skrattar när…

~ Carita Liljendahl ~ 16 kommentarer

Jag skrattar ibland på bio då ingen annan skrattar. Några gånger har jag skrattat högt och sedan insett att jag var ensam om det.

Med människor som jag känner väl kan jag odla min speciella humor, men jag får ofta lov att akta mig i allmänna sammanhang och inte säga allt det JAG tycker är roligt… genom tiderna har jag fått en del förvånade miner som svar 😀

Jag skrattar hejdlöst åt humorprogrammet Svenska nyheter i Sveriges tv. Undrar om inte en del av de inslagen skulle anmälas i Finland. Svenskarna är bra på satir.
Nyligen skrattade jag då jag såg Marianne Mörck i Skavlan. Hon är ju bara så underbar!

Förr skrattade jag också så att tårarna rann då jag såg de finska programmen Manitbois och Pulttibois.

Ibland kan jag inte sluta skratta åt någon helt fånig sak. Och då någon annan faller in i samma hysteri är det svårt att sluta. Försöker man följande dag återge det roliga åt en tredje part är det inte längre lika roligt alls 😀

Det här är en del av Orsakullans utmaning, 31 frågor i mars.

Det behövs så lite…

~ Carita Liljendahl ~ 20 kommentarer

…för att jag ska känna mig värdefull igen.

Efter en dag då gråten legat på lur hela tiden, kommer tårarna av andra orsaker.
Jag blir rörd då min syster uppmuntrar mig med en liten påse godis i all enkelhet ❤

Jag kan inte vara omtyckt och älskad av alla, det borde jag har lärt mig efter 56 år. Det hjälper inte hur man än försöker och har tålamod och tänker att det blir bra någon dag… man duger ändå inte i deras ögon.

Då är det viktigt att komma ihåg att klicken av människor som inte gillar en kanske ändå inte är så stor. De som tycker att jag är en fin människa är så många, många fler, och de är det värdefullaste jag har. Nära och kära och riktiga vänner ❤

När jag mötte glädjen…

~ Carita Liljendahl ~ 8 kommentarer
Innebandyn har bjudit på många glädjestunder. Här har Lovisa Tor vunnit silver i finska cupen 2018.

Innebandyn har gett mig som supporter många glädjestunder och känslor av gemenskap, som i en stor familj, sedan 1998.

Tacksamhet och stor glädje kände jag också då min mamma hösten 2018 klarade en stor operation och ett par månader efter den åter kunde flytta hem och klara sig själv.

Glädje känner jag i vardagen då vänner säger något snällt och uppmuntrande till mig. En solig dag med blå himmel gör mig glad, speciellt nu med fågelkvitter på våren.

Det här är en del av Orsakullans utmaning med trettioen frågor eller påståenden i mars månad.

När jag mötte sorgen…

~ Carita Liljendahl ~ 26 kommentarer

Orsakullans utmaning i dag är ”När jag mötte sorgen…”
Sorg har jag upplevt många gånger, varje gång en kär person eller ett djur går bort, men jag väljer att skriva om två sorgliga upplevelser.

Den största sorgen drabbade mig en dryg månad innan jag skulle fylla 16. Den 9 april 1978 blev en förfärlig dag och en chock som lämnat djupa spår. Efter den dagen fanns inte min pappa mer.

Den här lyktan pryder ibland min pappas grav.

Så många frågor blev obesvarade och det gick många, många år då jag tänkte på pappa varje dag. Den här våren är det 41 år sedan vi fick sorgbeskedet.

Den andra stora sorgen var förstås skilsmässan 2014. Att bli övergiven ytterligare en gång, lämnad utan svar på oändligt många frågor, blev enligt terapeuten en stor chock för mig. Allt det gamla kom upp till ytan.

Då personer man håller av, älskar, litar på… bara försvinner… då blir sorgen enorm. Den tar tid att bearbeta, men får man hjälp med att göra det, kommer man upp till ytan igen och klarar av att andas. Fastän man trodde att man aldrig skulle kunna göra det igen – andas, leva och skratta.

En kväll i kvinnors sällskap

~ Carita Liljendahl ~ 12 kommentarer

… firades på nyligen öppnade restaurangen Fresno i Lovisa.
Jag tror att personalen överraskades av populariteten och inte hann med i alla svängar, men det må vara den förlåtet. Det är inte lätt att räkna ut hur många som går ut den fredagskväll i en liten stad eller vem som äter och dricker vad.

Jag och väninnorna var på en privat tillställning och den drog ut på tiden och blev så härlig att vi får vänta med att testa a la carte, nästa fredag! Eventuellt lunch måndag, tisdag, onsdag eller torsdag 😀

Hur som helst – vi verkar ha fått en härlig ny restaurang till stan, och inte nog med det. Senare i vår öppnar en till, med italienskt på menyn.

Kvinnokvällens servering.

Därför ogillar jag…

~ Carita Liljendahl ~ 31 kommentarer

Ja, det här var ju en intressant rubrik i Orsakullans utmaning.
Finns hur mycket som helst att ta upp under denna rubrik.

Därför ogillar jag
Tandläkare: Min skräck är grundmurad, tyvärr sedan barnsben, då jag upplevde flera olika obehagliga besök hos skoltandläkaren. Spotta i kärl, borrningar i nerver, extremt opsykologiska tandläkare… you just name it. Typiskt för slutet av 1960-talet i Finland?

Potatis: Kokt potatis eller potatismos, nej tack. Tror att jag någon gång som barn tvingades äta upp även då maten var kall. Urk!

Falska och elaka människor: Mår riktigt illa då det går upp för mig hur mycket falskhet det finns i världen, hur mycket förtal och avundsjuka. Jag försöker motarbeta sådant, och aldrig plantera mina åsikter hos andra människor. Jag vill att alla ska bilda sina egna uppfattningar, och jag säger det till vänner och bekanta – ofta.

Det finns mycket jag ogillar men jag tror att det här får räcka för i dag 😀

Det bästa med mina föräldrar är att…

~ Carita Liljendahl ~ 10 kommentarer

… de är och var mina föräldrar och att de träffade varandra och gav liv åt min syster och mig ❤

Min pappa gick bort 1978 då jag skulle fylla 16. Min mamma har jag kvar.

Det bästa med dem är också att de lärde mig allt möjligt. Gav mig upplevelser, såväl hemma på gården som ute till sjöss dit vi ofta åkte med vår öppna träbåt Puck.

Tack för livet ni gav mig ❤

Pappa jobbade på tryckeriet som faktor. Han var en noggrann och rättvis person. Mamma jobbade en kort tid på daghem men senare i en livsmedelsaffär, mestadels som kassa.

Ju äldre jag blivit, desto mer förstår jag att uppskatta allt mina föräldrar gjort. Klart att allt i livet inte varit solsken och så att vi ständigt skulle ha tyckt lika.

Men en mamma och en pappa är alltid en mamma och en pappa, som man värnar om och älskar på sitt eget sätt, livet ut.

Det här är en del av Orsakullans bloggutmaning, 31 dagar i mars.

En blandning av sött och salt

~ Carita Liljendahl ~ 6 kommentarer

”Stockholm i mitt hjärta… låt mig besjunga dig nu” … och så var det det där med en blandning av sött och salt.

Överraskande god var blandningen av sött och salt i denna nyhet.
Men man ska akta sig! Så fort man vänjer sig vid något tas det bort från marknaden… först gör dom en beroende, sedan drar dom tillbaka det goda och visar långnäsa!

I dag blev jag upprörd.
Det händer sällan, men då jag suttit och pantat på en nyhet några dagar, och sedan visar det sig att också lokala finska konkurrenten fått nys om samma sak. Då kan till och med jag bli lite sur.

Jag förbannar mitt beslut att hålla nyheten för mig själv, så att den inte ska läcka ut, och tänka att vi kanske kunde vara först med den. Vi som bara kommer ut en gång på papper i veckan.

Men vi har ju också en webb. Så det var bara att slänga ut en del av texten där direkt. Och att bita i det sura äpplet. Kanske lära sig något. Att det aldrig lönar sig att panta på nåt.