Mumin tillbaka i lådan

~ Carita Liljendahl ~ 8 kommentarer

Det gick betydligt fortare att bryta upp Muminpusslet på tusen bitar än det krävdes för att bygga ihop det. Men det var ändå ett ovanligt segt pussel med bitar som satt nästan som limmade mot varandra. Över en timme krävdes för att lossa bitarna från varandra.

Jag gör numera alltid så här. Låter pusslet ligga till påseende några dagar eller någon vecka. Men sedan vill jag ha mitt stora bord fritt att umgås vid.

Det uppstår en hel del damm då man bryter upp ett pussel.

Samtidigt som jag bröt upp pusslet lyssnade jag på regeringens beslut om att grundskolorna åter ska öppnas den 14 maj. Tänker att det faktiskt är skönt att inte ha barn och därmed inte behöva tänka, ska jag låta barnet gå till skolan eller ska vi bryta mot reglerna?

Det är redan nästan mörkt ute. Men någon fågel kvittrar där ute i högan sky. Underbart ❤ Jag kan höra ljudet genom mitt öppna vädringsfönster. En sådan sång!

En övervintrande pelargon fick en blomma i vintras. Nu får den snart en liten blomma till och en annan knopp trycker sig fram 🙂

Vi är många som har varit oroliga för vår bloggvän Svante i Sverige. Utan att gå in på närmare detaljer vill jag ändå skriva här att Anki tagit reda på att läget verkar vara stabilt även om Svante inte kunnat blogga de senaste dagarna. Tack Anki för omsorgen du och andra visat och för att du meddelade till mig det du vet om vår vän Svante ❤

Det är något speciellt med…

~ Carita Liljendahl ~ 26 kommentarer

… mossiga stenar, bäckar och åar. Den här vyn finns i Strömfors bruk.
Kala trädstammar är vackra, men förstås också träd med knoppar på grenarna och sedan löv som spricker ut.
Och speglingar i vattnet.

Jag har förmånen att då och då få åka på utfärder med någon som har bil. Att kunna ha ledigt från jobbet några timmar, få frisk luft, se andra vyer än de jag ser genom fönstret hemma – det är guld värt!

Jag återvänder alltid med ny ork hem.
Nu kämpar vi på ytterligare en arbetsdag för att få en tjock tidning klar till 30 april. Den går ut till prenumeranter på torsdag och som storspridning även till andra i nejden på lördag / söndag.

I dag fyller Nya Östis fem år!

Den här bilden publicerade jag i Nya Östis FB-grupp och den illustrerar även min ledare på torsdag. Vi kan inte fira med kaffe och kaka på torget såsom förr om åren. Corona sätter käppar i hjulen.

Men vi kan bjuda på virtuell kaka! Och den passar för alla, även för dem som inte tycker om, som inte kan eller vill äta kakor 😀

Vi är inte ensamma om att vara ensamma

~ Carita Liljendahl ~ 24 kommentarer

Temat i kvällens ”Efter nio” på Yle fem var osynlighet. Det var ett intressant program. Osynlig kan man känna sig då man är ensam, men i programmet intervjuades också en kvinna som i 28 års ålder fick veta att hon var adopterad. Programmet avrundades med trollerikonster.

Två intervjuer gjordes på distans, det som blivit allt mer vanligt i dag. En svensk psykolog (på skärmbilden) hade mycket intressant att säga. ”Vi är inte ensamma om att känna oss ensamma i dag” – om vi gör det. Alla känner sig inte ensamma, och en del är mer vana vid att vara det än vad andra är.

Att vara socialt isolerad någon vecka eller någon månad är inte farligt. Det är ok så länge ensamheten inte puttrar på för länge, sade psykologen.

Pågår isoleringen länge löper ändå många risk för att bli nedstämda, irriterade, orkeslösa och att drabbas av sömnstörningar. Därför är det viktigt att ha vissa rutiner.

Rutiner är således inte enbart av ondo, något trist. Fastän jag ibland tänker att många av mina dagar ser lika ut då jag jobbar från 9 till 17 eller ännu längre, måndag-tisdag-onsdag… för att få Nya Östis klar, varje vecka. Och då torsdagen kommer och tidningen ges ut, börjar samma procedur på nytt. Följande tidning ska planeras och produceras 😀

Men – jag tycker om mitt jobb. Jag är tacksam för att Lovisa har en superlokal tidning som kommer ut på svenska. I morgon fyller tidningen fem år! Det firas i jobbets tecken, men ett stort tack sänder jag redan nu till ALLA som var med om att se till att Nya Östis blev verklighet ❤

Glad måndag! 27-04-2020

~ Carita Liljendahl ~ 16 kommentarer

Jag har en ny utlottning här på bloggen. Av någon anledning är det inte många som har upptäckt den.

Gå in på startsidan och klicka på bilden / tävlingen uppe till höger. Där finns fler direktiv om tävlingen. För att vara med i utlottningen måste du svara där. Svar som lämnas här räknas inte.

Men det är gratis att delta!

Fler funderingar kring dejting

~ Carita Liljendahl ~ 28 kommentarer

För ett par, tre månader sedan gick jag med på en dejtingsida. Ofta krävs det att man registrerar sig och betalar för minst sex månader, vilket jag gjorde.

Ganska fort konstaterade jag att det var bortkastade pengar. Bara att bita i det sura äpplet nu och låta tiden rinna iväg. Mitt konto finns kvar där, men jag har avslutat det så att säga på förhand så att jag inte ska missa det när tiden löper ut och råka ut för en automatisk förnyelse.

Jag har ju hört lyckliga berättelser om par som träffats via nätet och som lyckats skapa en bra relation den vägen. Därför faller jag då och då för frestelsen att testa själv.

Troligen har jag ändå haft maximal otur, för precis varenda man jag fått kontakt med via sajterna vill a) träffas så fort som möjligt och b) då vi träffas, bli så intim som man bara kan bli.

Själv vill jag gärna umgås någon månad, utan brådska med det där att hoppa i säng. En bra relation bygger på närhet, javisst – men närhet är mycket mer än bara sex.

Först skapar man trygghet genom att göra saker tillsammans. Man ger tid att lära känna varandra, man godkänner och har överseende med det man eventuellt kallar ”fel och brister” hos den andra. Sedan då coronarestriktionerna har släppt går man ut och äter, kanske på bio, man reser tillsammans, gör utflykter osv.

Via dejtingsidorna får jag ofta höra att jag är vacker. Jag brukar berätta att jag har övervikt, för jag vet att somliga inte gillar sådant och då eliminerar jag de männen direkt. Många säger att de gillar kvinnor med runda former.
Så kommer dagen då vi ska träffas. Han eller jag har åkt mellan tio och femton mil för att kunna ses. Därför har han förväntningar om kramar och sex direkt… för vi vet ju inte när vi ses nästa gång.

Och den där nästa gången kommer sällan. För de flesta ville inte alls ha ett förhållande. Antingen hade de bestämt så från första början, men inte sagt det till mig – eller så gick det upp för dem, då de hade träffat mig och jag tackade nej till att direkt hoppa ner mellan lakanen, att de inte ville ha en så kräsen kvinna som genast säger NEJ 😀

Skyltsöndag, den 26 april 2020

~ Carita Liljendahl ~ 6 kommentarer

Sista söndagen i april. Här går det undan!

Tidigare i våras tog jag den här bilden. Restaurangerna hos oss är fortfarande stängda på grund av coronakrisen, men många erbjuder take-away och/eller kör ut mat till kunderna.

Här är det blandspråk som gäller.
Limu säger vi på finlandssvenska och menar lemonad, läskdryck.
Lounas = lunch. Lehtipihvi = lövbiff. Kastike = sås.
Kermainen lohikeitto = Gräddig laxsoppa.
2 täytettä = två fyllningar.

Fler skyltare hittas via BPs blogg.

Om omeletter och fel signaler

~ Carita Liljendahl ~ 24 kommentarer
Mini-omeletterna, innan de åkte in i ugnen.

Det händer ibland att jag vill testa något recept jag snubblat över i en tidning.
Den här gången handlade det om mini-omeletter. Vilket rentav bidrog till att jag investerade i en form… det ni! 😀

Jag samlar inte husmorspoäng, och jag vet inte ens varför jag vill säga att jag inte gör det 😀
Kanske det har med ”andras förväntningar” att göra. Någonting med att kvinnor ska kunna tillreda mat, vara virtuoser i köket? Som om vi inte hade annat att göra?

Nu ska jag först visa bilder på omeletterna, och i slutet av detta inlägg ska jag försöka förklara något jag börjat tänka allt mer på under åren jag varit singel.

Omeletterna är klara!

Följande bild är kanske inte så där matbloggsmässigt sett någon fullträff. Men jag har ju alltid sagt att detta är en vardagsblogg. Inget tillrättalagt. Och jag tycker att ni läsare behöver få veta hur omeletten ser ut då man delat den isär 😀

Ägg, havregryn, mjölk, paprika, tomat, svartpeppar, salt, mozzarella, basilika.

Det som inte alls har med maten att göra, men som måste få sagt, blir en längre utläggning.

En frissa sade en gång till mig att jag är kvinnlig. Jag klär i halvlångt eller långt hår, lockar osv. Jag har runda former.

Hur gärna jag än hade varit tanig och platt kan jag inte bli det.
Men utan kvinnliga former hade jag inte sänt ut så många fel signaler under åren?

Jag kan klä mig i klänningar, blommiga tyger och annat som signalerar kvinnlighet. Men jag gör det inte medvetet för att behaga någon. Läppstift skippade jag för länge sedan. Att använda sådant känns tillgjort.

I mitt inre är jag mera rak på sak såsom män är. Jag gillar den burdusa humor som män tillåts odla.
Men många gånger har jag tvingats inse att den humorn faller platt då JAG som kvinna uttalar den. Då en man sade exakt samma sak vid samma tillfälle var det många som skrattade…

Troligen gör jag många i min omgivning förvirrade. Jag ser ut på ett sätt, men agerar på ett annat. Och vems fel är det?

Att skapa en relation med en person som är stark nog att inte väja för det faktum att jag är en offentlig person och en medelålders kvinna som bloggar öppet om sitt liv… det är inte lätt.

Men jag tänker inte sluta att vara den jag är. Jag godkänner inga halvmesyrer. Jag är stark nog i dag att veta vad jag är värd.

Det här betyder inte att jag är självisk person som inte kan se andra personers unika kvaliteter. Jag känner bara numera intuitivt när det är läge att satsa och när det är klokast att ge upp för att energi inte ska spillas i onödan.

Det kanske kallas magkänsla? 🙂

Det är något speciellt med växthus

~ Carita Liljendahl ~ 14 kommentarer

Doften där, all spirande grönska, och så den fuktiga värmen förstås.
När jag var barn bodde vi granne med Engströms trädgård. Att få gå in där och känna doften bland annat av solvarma tomater, det glömmer man inte i första taget 🙂

Besökte i dag med en vän Staffas trädgård i Pernå. Han skulle köpa örter till trädgården. Jag var ute efter en lite större ampelväxt för balkongen. Han fann örterna medan jag hittade balkongblomman i en annan affär. Man är ju liksom aningen tidigt ute. Vissa plantor har inte drivits upp än, andra är bara precis på gång 😀

Tänk om man kunde ha ett helt bord fullt med pelargoner hemma 😀

Krävs ännu en hel del röjning på balkongen, men vem har bråttom. Den här tiden på året vill jag alltid att ett par blommor ska flytta in där. Sedan får jag se hur de klarar sig, sällan håller de hela sommaren, men då köper jag nya 🙂

 

April lider mot sitt slut

~ Carita Liljendahl ~ 17 kommentarer

… och det är ju liksom knappt så man insett att våren kommit. Dels har det med coronarestriktionerna att göra, dels också med det faktum att det stundvis varit rätt kallt och blåsigt.

Men jag är nöjd med mitt lilla liv. Jag har ett jobb och jag har tak över huvet, jag har en säng där jag sover tryggt och gott.

Jag tar en tag i taget – ja, det gör jag. Helt enkelt för att jag har accepterat läget. Redan 2014 tvingades jag göra det, acceptera att livet blev annorlunda då jag blev singel – och singel är jag fortfarande.

Men livet behöver inte bli sämre fastän man lever ensam. Det finns många fördelar. Jag kan göra som jag vill. Här finns ingen som ifrågasätter mina vanor. Jag har ett krävande jobb. Funderar ibland om det finns någon överhuvudtaget som skulle kunna förstå och acceptera min arbetsbild.

Jag vill gärna dela min lilla fritid med någon, men då jobbet ändå tar rätt stor plats i mitt liv är det inte så lätt att få ekvationen att gå ihop.

Sitter ofta ensam och beundrar solnedgångarna eller molnens skådespel utanför fönstret.