Träffade väninnan Dimi i lördags dels för att fira att hon blivit närvårdare, dels för att jag ville jag tacka henne för att hon tog hand om blommor, post och annat då jag var på resa. Vi hade inte setts på över en månad, så vi åt och drack gott på en restaurang.
Hon fick några små gåvor av mig och det var ju hon som skulle firas och tackas, men ändå fick också jag blommor och ett fint kort av henne.
Glad måndag! Ta hand om varandra, nära, kära och vänner ❤
Ännu ett inlägg i dag, jag har så många bilder på lager nu 😀
I går besegrade Tor ett av topplagen i division ett, Rangers från Kyrkslätt.
Matcherna spelas under jorden i ett skyddsutrymme.
Hallen var det inget fel. Men det var väldigt skönt att vinna den här matchen eftersom vi ibland blir hånade. Dels blir vi det för att vi pratar svenska, dels den här gången för att vi låg ganska långt ner i tabellen.
Men sanningen att säga är nog de flesta motståndare, även i Kyrkslätt, glada för att vi tillför mycket med vår supporterskara. Det är ju bara rötäggen som syns och hörs, de som hånar oss.
Vi har som regel i Lovisa att alltid varmt välkomna motståndarna och deras supporters. När matchen börjat hejar vi alla på våra favoriter, men att håna varandra… jag har aldrig förstått det.
I går ösregnade det från och till längs eftermiddagen. Inte idealiskt att gå till kyrkogården för att bli blöt och inte ens veta om ljusen skulle klara att brinna i väder och vind.
Gick istället i dag.
Vid morfars gravsten lade jag ner det här ljuset. Han stupade hösten 1940. Således fick jag aldrig träffa honom. Ju äldre jag blir, desto mer tänker jag på allt som våra soldater gjorde för att bevara Finlands självständighet. Min morfar var 37 år då han gick bort och kroppen återfanns aldrig. Men i kriget dog också pojkar som var kring 20 år och yngre. Ofattbart. Och så krigas det fortfarande i vår värld.
Här ligger min pappa, min mormor, morbröder, en kusin, farbröder, farfar och farmor (henne träffade jag heller aldrig), och många andra nära och kära, vänner och bekanta.
Jag tror att det här betyder ”Har du lust att äta crepes”, ”Skulle det smaka med crepes?”
Visst skulle man gärna se flera så här vackra skyltar i omgivningen?
En trevlig söndag önskar jag er alla! Fler skyltare och skyltar finns hos bloggaren Konst eller Konstigt som håller i trådarna för utmaningen.
… befinner jag mig då jag pusslar i dag.
Ledig dag från jobbet, har bara svarat på två mejl och två frågor på Messenger.
Ber i så gott som alla jobbrelaterade ärenden att få återkomma på måndag.
I kväll Tors innebandymatch i Kyrkslätt och före det träff med en väninna som jag inte sett på snart två månader ❤
Den här bilden gillar jag. Den tar mig långt bort från novembermörkret, regnet, blåsten, rusket, kylan…
I den här världen hänger sommaren kvar med grönska och blomster, sol och fin flöjtmusik.
Flyttfåglarna är det enda som påminner om hösten, men annars får min november gärna vara så här.
Och även såsom på den andra bilden. Tillbringade två timmar med väninnor på Sportbar Degeri. Crispy chicken med barbecuesås.
Och som pricken på i:et. Som överraskning gav en av väninnorna åt oss två andra varsin kaka där choklad och konjak utgör huvudingredienserna. Härligt! Gudomligt gott ❤
Är Halloween något du uppmärksammar?
– Inte direkt numera. Ibland har jag köpt ljus eller blomsterdekorationer med Halloween-tema. Då jag levde i äktenskap klädde vi ut oss ibland och bästa Halloweenfesten har jag upplevt i ett stort hus i Västerås i Sverige, där familjen verkligen hade ansträngt sig med dekorationerna. Gästerna följde också temat fullt ut.
Vad är det läskigaste du vet?
– Inget som har med Halloween att göra. Att rengöra golvsilen i badrummet och att gå till tandläkaren är läskigt…
Vem tänder du ett ljus för under allhelgonahelgen?
– För min pappa som gick bort redan 1978 och för många andra avlidna släktingar. Ibland kan det bli ett ljus på en väns grav eller i en minneslund.
När kände du dig sist som ett spöke?
– Det händer då och då. När håret är risigt och smutsigt, eller då jag är förkyld och ser allmänt eländig ut.
Får du besök av barn för bus eller godis?
– Nej, och jag saknar inte sånt. Vi har inte riktigt den traditionen här som jag bor.
Det är bloggaren Elisamatilda som håller i den här utmaningen.
Man snurrar ju på som i en karusell i livet ibland 🙂 Den här karusellen finns i en park i närheten av strandpromenaden i Nice, Frankrike.
Det har varit en bra dag i dag med ett par möten som bägge hade med tidningen att göra. Vi har ett bra gäng. Ibland känns hela systemet sårbart, men för det mesta är det allt det unika i vårt arbetssätt som känns bra. Vi gör tidningshistoria. Ingen annan i Finland ger ut en tidning enligt samma koncept som Nya Östis.
Men nu ska jag koppla av med pussel. Läget innan jag fortsätter den här kvällen ser ut så här.
Vi har liksom inget skyddsnät, då nätet (internet) pajar…
Externa hårdskivor i all ära, men de kan inte rädda allt.
Vi hade tidningen nästan klar, målsnöret var synligt på sista rakan.
Plötsligt försvann en mapp där alla sidor fanns…
Något slags uppdatering var på gång, även Messenger (som är vårt arbetsredskap på vi alla jobbar hemifrån) haltade.
Efter en kvart återvände mappen. Den berättade inte var den hade varit, men skrämselhicka gav den i alla fall mig.
Jag säger bara… utan att vilja vara en domedagsprofet… någon dag kraschar ”allt” och vad gör vi då?
Några bilder från min vardag måste ni ju få. På skrivbordet vid datorn är det alltid så stökigt med en massa papper, föredragningslistor, anteckningsblock, telefon, pennor…
Här är jag på väg hem från affären. Försöker varje dag ta en paus och promenera lite. Och som vanligt… inte en människa i sikte! 😀
Solen sken nästan hela dagen i dag. Ett par grader minus. Snart är det november. Tiden rusar.
Mitt jobb är ju verkligen en livsstil. Inte undra på att jag inte träffar en partner.
Jag har tänkt på det där med att jobba hemma. Det är så fantastiskt skönt att få bestämma över sin tid. Disciplin behövs förstås, men det har jag.
Däremot har jag varit med om situationer där en annan människa sagt ”du kan ju ta hand om disken, städa, köra tvättmaskinen, hänga och sortera tvätten, handla och tillreda mat” osv. ”Du är ju ändå hemma, det går där på sidan om”…
Nej. Det går inte där på sidan om. Min bostad ser ibland ut som en rövarhåla med saker överallt, för att jag inte gjort något annat än jobbat. Då jag jobbar nio timmar hinner jag inte städa, laga mat, tvätta, sortera kläder.
Så den partner jag eventuellt någon dag träffar ska jag inte bo ihop med.
Han ska också förstå vad mitt jobb går ut på och vad det betyder för mig.
Känns inte särskilt sannolikt att den partnern finns…
BRÖÖÖÖÖL.
Det är dom här dagarna då jag inte hinner göra så mycket mer än sitta vid datorn och skriva ut intervjuer eller ge ut texter. Det blir inte så många foton från närmiljön. Där som jag var på jobb i går var det inte heller tillåtet att fota vad som helst. Företagshemligheter 🙂
Men jag träffar så många fina människor i mitt jobb. I dag gjorde jag en intervju på restaurang Locale om en kommande konsert. Att sitta där känns ungefär som att sitta hemma i ett vardagsrum, men lite festligare ändå.
Och det finns ingen som protesterar om jag tar ett glas vin till maten.
Potatisarna ser väldiga ut på bilden 😀
Debutsky's Blog - Inne i huvudet på en författare 