Vacker vägg, del 115

~ Carita Liljendahl ~ 19 kommentarer
Fåglar som påminner om att nu är det vår.

Väggen hos en av frissorna i stan. Där jag senast varit och färgat håret på ekologisk väg.

Det går undan med våren nu, jag vet det. Fastän jag tillsvidare inte sett en enda krokus eller tussilago. Det var minusgrader i morse, det blåser rätt kallt. Men solen lyser från en blå himmel nu då klockan är 16.30 och temperaturen är +4.

Jag har otroligt mycket jobb just nu, med tidningen mest men också en liten översättning. Möten tre kvällar på raken. Allt har hopat sig. Det blir för mycket ibland och det är då som det känns lite trist… att missa allt som händer ute i naturen.

Dessvärre växer där inte pengar på träden där ute, pengar som jag kunde plocka för att klara av att betala hyra, skatter, el, försäkringar, mobiltelefon, dator, pensionen m.m.

Bra har jag ju det ändå, då jag är min egen herre/kvinna. Ingen betald semester, ingen betald sjukfrånvaro, men ett annat slag av frihet som är värd allt det slit jag ibland känner att jag har 😀

Våren är här!

~ Carita Liljendahl ~ 12 kommentarer

Med klarblå himmel och blåsten som river i trädkronorna, och gatudammet som yr.
Men då jag äntligen hittade hyacinter, som är mer än bara en julblomma, blev jag glad. Gula hyacinter, det är vår!

Många växter har flyttat in hos mig denna vår ❤

I dag hade jag också nöjet att få hur ett av våra stora nya skolbyggen avancerar i Lovisa. Lovisavikens skola, ett svenskspråkigt högstadium, ska vara inflyttningsklart i januari 2020. Då slipper eleverna studera i baracker såsom de gjort de senaste åren.

Västen kändes för liten och hjälmen för stor. Betyder det att jag har för stor överkropp och för litet huvud? 😀

Here we go! Foto: Mia Heijnsbroek-Wirén

Och så utvecklade vi med stadsdirektören ett litet aprilskämt till Nya Östis Facebookgrupp. Skämt ska vara roliga, inte elaka. Dessutom ska aprilskämten vara sådana att alla har en chans att förstå att det som skrivs inte är sant.

Det är alltså april månad och i morgon får ni se månadens bild från Muminkalendern.

Behöver komma ut ibland

~ Carita Liljendahl ~ 8 kommentarer

På en kort promenad med en väninna. Djupa samtal över en mudcake med vaniljglass och några glas vin.

Så kan en värdefull söndagskväll se ut.

En LITEN skål med popcorn satt bra som motvikt till det söta!

Och så fick jag en liten gåva från Bulgarien. En tvål som jag kan använda i klädskåpet om jag inte vill låta den löddra bort. Den doftar underbart av rosor, av vilka det lär finnas massor av i dalar i Bulgarien. Såsom gammaldags rosor, eller rosenbuskar, doftar hos oss. Underbart ❤ Tack Dimi!

En vacker förpackning!

 

 

Skyltsöndag, den 31 mars 2019

~ Carita Liljendahl ~ 10 kommentarer

Det var ett tag sedan jag bjöd på en lektion i finska.

Skylten är från Lovisa Historiska Hus-dagarna i augusti 2018.

Ole hetki Suomen Kuningas, direktöversatt ”Var en stund Finlands kung”.
Täällä se on mahdollista – ”Här är det möjligt”.

Det var lokala kameraklubbens jippo. Man fick låna en krona att placera på huvudet, och mot fem euro fick man ett fotografi av sig själv som kung. Inte illa att vara det i en republik som ingen kung har 😀

Bästa bloggvännen BP förvaltar Skyltsöndag!

Jag upptäcker ålderstecken när…

~ Carita Liljendahl ~ 24 kommentarer

… jag ser mig i spegeln. Men jag bryr mig inte så mycket om dem.
Någon rynka här och där, mungiporna börjar peka nedåt då man blir äldre, hur glad i sinnet man än är 😀

Gäddhäng, det vill säga slapp överarmsmuskulatur. Åderbråck, smala fintrådiga men ändå bråck.

… då jag stiger upp om morgnarna är jag ibland styv i lederna, men man kommer väl igång som en gammal dieselmotor? Host, host.

Jag tycker inte att man ska behöva göra något för att dölja ålderstecken eller åldersringar av olika slag. Det är naturligt att människan åldras.

Man kan känna sig lite halvvissen ibland 🙂

Det här var sista delen i Orsakullans marsutmaning. I morgon är det första april!

Josefin Nilssons öde och lite annat…

~ Carita Liljendahl ~ 30 kommentarer
Det här är mitt hem och här ska nog bara jag bo. Om jag någon gång hittar en fin särbo är det bara ett stort plus. Växten längst framme till höger är nyaste tillskottet i familjen 🙂

Såg i går på dokumentären om Josefin Nilssons liv i Sveriges tv. Mycket sorgligt öde men hennes minne hedrades på ett vackert sätt inte minst av alla de otaliga vänner hon hade.

Jag blev ju också för drygt trettio år sedan misshandlad och kallad allt möjligt från hora till fet kossa (jag var inte ens fet då)… så igenkänningsfaktorn var hög.

Jag tog mig tack och lov fort ut ur det destruktiva förhållandet.
Utan de hemska upplevelserna vill jag ändå inte vara, inte ens fastän de en gång ledde till att jag skar mig i handleden, inte djupt med jag rispade ändå… Det var ett slags rop på hjälp. Gjorde även annat för att väcka uppmärksamhet om att jag mådde dåligt just då.

Att jag tog mig genom allt det där, och även en svår skilsmässa 2014, har gjort att jag vuxit mycket som människa.

I går sade en nära och kär person, som känner mig väl, att jag är en stark kvinna med egen vilja. Det kanske är därför män har svårt för att närma sig mig. Alla män vill inte ha starka kvinnor.

Ryktet har gått 😀
Det är hon som visar var dörren finns om du säger fula saker till henne eller om du ställer krav på att hon ska vara en traditionell kvinna som står vi spisen och gör mat och håller truten då gubben har viktiga saker på gång med sina polare.

Det är hon som dricker vin på en måndag om hon så vill, hon som vissa dagar jobbar mycket, hon som bloggar om sitt liv  – ja, det är hon som gör som hon vill.

Därför är det nog bara starka män som är trygga i sig själva som kan få plats i hennes liv ❤
Hon bits ändå inte och hon har ett stort hjärta, så även om du inte är en jättestark och modig man vågar du nog ta risken att bekanta dig med henne 😉

Jag är den i butiken som…

~ Carita Liljendahl ~ 8 kommentarer

Nästsista utmaningen av Orsakullans 31 frågor och påståenden i mars.
Det har varit ganska krävande att delta, men roligt samtidigt att läsa vad en del andra bloggare skrivit. Man lär känna nya sidor av sina bloggvänner, så tack Madeleine för att du fixade frågorna!

Jag är den i butiken som…
– sällan stressar, låter gärna andra som har bråttom gå före i kön, men väljer ofta själv fel kö, det vill säga en sådan som av olika anledningar kräver tid (någon har glömt väga en grönsak och kassan rusar i väg, någon räknar alla småslantar från plånboken, kassa-apparaten börjar strula, rullen med kvittoremsa tar slut osv.)

– ofta yrar hit och dit då jag inte minns vad jag skulle köpa, om jag inte har inköpslista, kommer ut från butiken med sådant jag inte hade tänkt köpa

– nästan aldrig kollar priser, jag köper det jag behöver/vill ha och är extremt icke-prismedveten

Renovering pågår i affären där jag oftast handlar.

 

Jag skulle bara…

~ Carita Liljendahl ~ 30 kommentarer

… köpa två nya kuddar och ett lakan.
Men Ingvar Kamprad var slugare än jag. Trots att jag i min slughet undvek övre våningen och gick direkt till inredningsavdelningen.

Och nej, min vän BP.  Konkursen hotar inte Ikea i Vanda, Helsingfors. Det är inte folktomt överallt i Lovisa och inte i Vanda heller. Nu råkade det sig så att syrran och jag var ute i god tid. Två timmar senare var P-platsen smockfull!

Som sagt. Jag skulle bara… Men utöver dynorna hittade jag fina glas, en krukväxt, ett skärbräde (bör ju bytas då och då), ett ljus (man kan inte ha för många), en toaborste (ett MÅSTE på Ikea, kostar bara 50 cent)…

Sex nya glas, Vårkul heter de 🙂

Och jo, jag köpte lakan och nya kuddar. Och en dokumenthållare, en praktisk låda för alla arbetspapper jag behöver ha ordning på vid datorn. Och nya bestick… ja, som sagt. Ikea vet att det finns mycket vi behöver 😀

Jag var nöjd som klarade mig med att lägga ut bara 50 euro i Ikea. Värre blev det då vi åkte via Borgå hem. Där hittade jag två fina ljus, ett av dem med Muminmotiv. Och sådana är ju inte gratis… 😀

Dessutom blev det ett sorteringskärl för plastavfall, en badhandduk, klistermärken… och lite annat som jag visar senare här på bloggen 😀

Ett ljus som blir som en lykta.

Det var en härligt solig vårdag med +14 grader och även annars kändes den lyckad på många sätt.

Varje gång jag unnar mig EN dag ledigt ser jag hur värdefull dagen blir. Det här är friheten jag har som privatföretagare. Samtidigt känner jag ansvar för alla uppgifter jag åtagit mig. Jag fixar dem, men då som det passar mig själv bäst.

Ännu en sak… det tog mig en halvtimme att packa upp alla mina inköp. Och nästan allt var inslaget i plast. Ljusen, klistermärkena, kuddarna, lakanet, besticken… När allt var befriat från emballage av olika slag hade jag en helt plastkasse full av plast!