… lärde jag mig bland annat skriva skrivstil. Någon bild måste jag ju ha för att illustrera skolgången, även om det här är en text jag skrev för några månader sedan. Då var det någon på Facebook som undrade om vi ännu kan skriva skrivstil och hur just min handstil ser ut.
Positiv karaktär försöker jag alltid ha.
När jag gick i skolan… ja, först var det i folkskolan, sedan i mellanskolan som blev högstadium och sedan i gymnasiet.
När jag gick i skolan hade jag rätt bra betyg då jag var barn, för dum i huvet är jag inte. Men då jag kom till gymnasiet slutade jag plugga, det fanns annat som var roligt då jag var 17–18 år. Så jag gick om en klass i gymnasiet och skärpte mig sedan så att jag tog studenten med hyfsade betyg 🙂
I dag känner jag att kraven på de unga är väldigt hårda, jag skulle inte vilja vara tonåring i dag.
31 frågor i mars är en utmaning som Orsakullanstartat.
Det är härligt när solen åter hittar in i min bostad och gör vackra skuggspel på väggarna.
Det är också ett privilegium att få jobba med sådant man tycker om. Att få vara med om att utforma framtidens lokala papperstidning. Att tillsammans med andra likasinnade få fundera på vad läsarna vill ha, och att ge dem just det.
Medievanorna har ju ändrats med åren. Jag tror inte att alla kräver att lokaltidningen ska vara snabb med nyheter från till exempel olycksplatser, fastän trafikolyckor, bränder och dödsfall eggar.
Sådana nyheter finns överallt nuförtiden. Det du sällan däremot får är riktigt lokala människonära grejer. Texter om folk du känner, evenemang som ska arrangeras eller som har arrangerats där du bor.
Den enkla är ofta det vackra.
Jag har återfått förtroendet av Facebook, verkar det som. Jag kan åter länka mina inlägg från bloggen, de anses inte längre som olämpliga.
Min statistik har blomstrat de senaste dagarna, fastän de som anmälde min blogg kanske önskade motsatsen. Det KAN också hända att ingen anmälde mig, det kanske var en attack av robotar som drabbade många WordPress-bloggare.
Över 300 gamla inlägg från åren 2009 till 2019 har lästs, vilket får mig att tro att FB kanske ändå kollar inläggen jag skrivit. Och efter det har de bedömts som icke-hatiska, icke-olämpliga ❤
En vän skrev till mig på Facebook att man tydligen bara ska vara ytlig på bloggar. Inte skriva om känslor, inte nämna att man upplevt sig orättvist behandlad, att man blivit ledsen. För då finns det alltid någon som känner sig utpekad.
Då jag tänkt efter riktigt noga har jag nog blivit mer utsatt för utfrysning, förtal och sådant som kan likna mobbning då jag varit vuxen än då jag var ung. Eller kanske jag har förträngt det som hände då jag var yngre, eventuellt har jag alltid varit annorlunda, gått min egen väg och därmed inte riktigt accepterats.
Det har genom åren funnits några som inte gillar min blogg, men med 130 000 läsare per år vågar jag påstå att de som försöker stoppa mig är ganska få. Jag har fått massor av nya vänner den här vägen.
Och jag har inte tänkt låta mig tystas. För det är just de svåra sakerna vi måste kunna tala och skriva om. Jag skriver även om ytliga saker, men livet är så mycket mer än yta.
Femte frågan i Orsakullans utmaning.
Jag minns inte när jag åt den första eller den andra, men två har jag ätit i år.
Den 16 januari bloggade jag om en av fettisbullarna, alltså semlorna.
Helst vill jag ha en med mandelmassa, men sylt går också an.
Kanske jag ska äta en i dag också, då det är riktiga fastlagstisdagen!
Jag minns inte att jag skulle ha känt mig särskilt vilsen i högstadieåldern, men det är länge sedan jag var 13-16 år.
Orsakullansfrågeutmaning fortsätter.
Jag var den i högstadiet som…
… ville att alla i klassen skulle vara schyssta mot varandra. Påtalade det en gång, då jag tyckte att stämningen blivit sämre. Jag minns att alla inte tyckte om att jag lyfte fram det som jag såg som ett problem.
Annars minns jag inte högstadietiden som särskilt jobbig, eller så har jag förträngt det om det var så. Jag gillade språk, teckning och gymnastik, var inte särskilt bra på matematik.
Jag började spela volleyboll då jag var i högstadieåldern. Troligen började jag under den här tiden i mitt liv bli smått intresserad av kläder och killar. Hjälp! Så lite jag minns från den tiden!
Och högstadieskolan jag gick i då har nyligen rivits eftersom den drabbades av inneluftsproblem som så många andra byggnader nuförtiden gör. Men ibland hade vi lektioner i gymnasiebyggnaden också, den ligger granne med högstadiet, och det minns jag att vara kul.
Vädret ute är grått och ganska kallt. Den här bordsdekorationen går ton i ton med färgerna utomhus just nu.
Själv känner jag mig ganska seg efter att ha suttit i buss över åtta timmar i går. Skrikit och kämpat fram Tors innebandyherrar till en seger i förlängningen.
Att åka i samma buss som spelarna var roligt. Och att vi kom till slutspelet är kul. Lite surt var det dock att vi landade på femte plats i den mycket jämna serien och inte fick välja motståndare själva. Nu tvingas spelarna åka upp till norra Finland två gånger på fyra dagar.
Men – i slutspelet gäller det att besegra alla motståndare man möter, vem de än är – så nu är det bara GLAD MÅNDAG och SE FRAMÅT som gäller 🙂
Jag är pojkflickan som blundar i den bruna jackan till vänster på bilden.
Jag minns att jag var en ganska vild pojkflicka som gillade att klättra i träd. Då jag fick en fotboll till en födelsedag lär det ha lyst i mina ögon och jag rusade direkt till bakgården för att sparka boll mot liderväggen.
Som av kläderna synes var jag ingen prydlig flicka. Säkert hade jag många gånger gräsfläckar på byxorna, och jag kunde knäppa en jacka eller tröja fel. Hade jag skjorta med krage var den ena snibben garanterat invikt så att det såg galet ut vid skolfotograferingen.
Jag lärde mig läsa då jag var fyra år gammal och skrev min första lilla bok som jag vek till av ett A4-papper. Boken hette ”Flugan Frippe på äventyr”. Så man kan säga att intresset för texter och skriverier fanns redan då jag var mycket ung 😀
En skylt som fanns på väggen i ridskolan i Jerez, Andalusien, Spanien. Troligen en stamtavla.
Snart tar skyltlagret från Spanien slut, men inte riktigt än 🙂
I dag är jag hela långa dagen med innebandylaget på match. Start klockan tio tillsammans med laget, match klockan 17 i Raumo, och hemma kanske runt halv två på natten.
Visst är man en sann supporter då man hänger med på så långa utfärder, för att se en två timmar lång match 😀
Fler skyltar finns hos Skyltsöndags förvaltare, bloggaren BP!
Bloggaren Orsakullan har startat en bloggutmaning som handlar om att vi ska besvara en fråga varje dag i mars, och på det sättet berätta med om oss själva för våra bloggvänner.
En fråga per dag verkar rimligt, så jag tänkte haka på utmaningen.
Jag sitter på ett av favorituteställena sommartid, Saltbodan i Lovisa.
Jag tänker också göra så som Orsakullan, fokusera på det positiva.
Frågan för första mars lyder så här: Vem är jag, med mina egna ord?
– Jag heter Carita Liljendahl, jag bor i staden Lovisa i södra Finland. I maj fyller jag 57 år. Sedan 2016 har jag ett eget medieföretag. Huvudsysslan är i dag för totalt lokala tidningen Nya Östis där jag är redaktionschef.
Jag har också skrivit tre böcker och är medlem i Finlands svenska författareförening.
Jag är en öppen människa som tycker det är bra att våga tala eller skriva om alla känslor, både sådana som anses förbjudna, och sådana som det är lättare att lufta.
Jag är singel sedan våren 2014 då ett sexton år långt äktenskap tog slut. Nu trivs jag med mitt jobb och med livet i en liten tvårummare i centrala Lovisa.
Frågan för andra mars lyder så här: Vem är jag, med andras ord?
– Med fokus på det positiva säger mina vänner att jag har ett stort hjärta. Jag har lätt för att förlåta även de mest elaka kommentarer jag ibland blir utsatt för.
Mina vänner beskriver mig som kunnig i mitt jobb och privat som en generös och empatisk person.
Någon kanske ser mig som en tuff person, som tål vad som helst, men de som känner mig vet att jag innerst inne är en känslig och ibland osäker person.
I morgon på eftermiddagen kommer ett tidsinställt inlägg med svar på fråga nummer tre 🙂
Vi skulle behöva duktiga Trolljägare i Finland också.
I Sverige gör dom ett bra program, Trolljägarna, där programledarna letar upp troll och konfronterar dem. Ofta är trollen helt vanliga människor. En del av dem ångrar sina elaka, anonyma utspel – men andra saknar helt vett och etikett, och särskilt saknar de empati. De tycker att de har rätt att skriva och göra vad som helst.
Nu har jag och en del av mina bloggvänner i Sverige som skriver via WordPress anmälts av någon på Facebook, då vi länkat våra inlägg via denna sociala kanal. FB har inte brytt sig om att ta reda på om innehållet är stötande, såsom anmälarna (trollen) påstår utan blockar direkt vår möjlighet att länka upp via FB.
En gång anmälde jag en sida/grupp på FB. Den hette något i stil med ”Låt oss ta livet av Alexander Stubb”, han var på den tiden utrikesminister i Finland. Facebook svarade mig rätt fort att man inte såg något som var fel eller som stred mot deras policy med denna grupp.
Jag skriver ju mest om mig själv, mina innersta känslor, mitt privatliv, mina resor, prylar och växter jag köpt osv. Jag visar bilder från Lovisa, olika vyer och byggnader. Som det här fina trähuset på Alexandersgatan.
Debutsky's Blog - Inne i huvudet på en författare 