En märklig bild

~ Carita Liljendahl ~ 6 kommentarer

… tagen av en märklig person (jag) som är på ett märkligt humör på grund av ett märkligt förhållande jag håller på att reda ut.

Vad håller han på med, karln?
Vad håller han på med, karln?

Bilden är tagen genom persiennerna från frisörsalongen. Min bil syns inte på bilden eftersom jag på grund av mannen med stoppskylten parkerade en bit ifrån.
Jag frågade vad han höll på med men fick bara ett leende till svar. Sedan började han prata i en walkie talkie. Märklig man, tänkte jag. Det verkar vimla av märkliga män i mitt liv…
Det visade sig att mannen var en av många trafikvakter eftersom inspelningarna av filmen Onnelin ja Annelin talvi (Adas och Gladas vinter, länken tyvärr bara på finska) pågår i Lovisa. En barnfilm har gjorts här redan tidigare, under sommartid. En trailer av den syns längst ner på sidan jag länkade till.

Humöret är lite bättre i dag än igår då jag på kvällen var rejält arg. Men det är bra att låta känslor pysa ut, tror jag.
I kväll ska jag festa loss med vänner som jag känner, människor som jag varit nära i många år, som vet vad jag varit med om och i vars sällskap jag kan vara helt mig själv. Det är Lovisa Tors supportrars vinterfest. Hoppla!

Blåsigt och dystert

~ Carita Liljendahl ~ 12 kommentarer
En bild som togs innan snön kom.
En bild som togs innan snön kom.

Ungefär så här ser det ut också i dag på Lovisa torg. För snön som föll till jul har nästan försvunnit. Men bilden togs för en knapp månad sedan.
I dag blåser det också alldeles infernaliskt, så man tror plåttaket ska fara i väg och det kanske det också gör – vem vet?

Jag är fortsättningsvis lite dyster i sinnet. Måste inom kort fatta ett beslut och det kommer att bli svårt. Men i den här sinnesstämningen orkar jag inte vara allt för länge. Livet är för kort för det.

I morgon har vi fest med Lovisa Tors supporterklubb. Alltid något att se fram emot. Och så ska jag till frisören, det piggar också upp.
Nya tag i morgon alltså!

Årets julklapp

~ Carita Liljendahl ~ 16 kommentarer

… för mig var den här selfiepinnen. Och selfiepinne är i sin tur ett av flera nya ord på Språkrådets nyordslista 2014.
Annars lär årets julklapp varit aktivitetsarmbandet.

En mycket uppskattad julklapp. Selfiepinnen som är ett stativ i form av en armförlängning som kan användas för att ta självporträtt.
En mycket uppskattad julklapp. Selfiepinnen är ett stativ i form av en armförlängning som kan användas för att ta självporträtt.

Ser nu att jag borde ha putsat telefonen innan jag fotograferade, men… ska jag ha en vardagsblogg ska den visa sanningen 🙂

Den här selfiepinnen symboliserar en del av mitt liv just nu. Jag har ingen sambo eller äkta hälft som kan fotografera mig, och då kommer pinnen väl till pass. Nu slipper jag förvrängda ansiktsbilder och en arm som ser extra tjock ut.

För att ännu återgå till julen och nyåret kan jag säga att julhelgen förlöpte bra. En kväll firade jag med systerns familj och andra kvällar med vänner.
Att nyårskvällen skulle kännas extra svår hade jag inte väntat mig, men redan kvällen innan var jag ledsen.
Jag kom ihåg fjolårets nyår då maken och jag sköt raketer på släktens sommarställe och skålade i skumpa på det sätt vi alltid brukat. Med handlederna virade runt varandras, som ett slags kärlekslås.

Nå, nu har det låsets brutits upp och nya vindar blåser i mitt liv. Nyårskvällen blev helt bra trots allt. En stund var jag med min syster och sedan sköt vi fyra små raketer hos mor. Vid tolvslaget stod jag ensam på balkongen och tittade på fyrverkeripjäserna som andra avfyrade.

Så här nästan på dagen åtta månader efter första maj då mina framtidsdrömmar krossades kan jag säga att livet går vidare. Svackorna är inte lika många mer, gråtattackerna färre.
Men inte är jag riktigt så glättig som jag kan verka här på bloggen. Ändå är den ett andningshål. Här får jag respons och kramar och uppmuntrande ord – och jag hoppas många av er vill följa mig också under 2015 – då jag med öppna sinnen vill gå mot nya äventyr.

Brände upp fyra euro

~ Carita Liljendahl ~ Lämna en kommentar
De sprakade, small och rykte.
De sprakade, small och rykte.

Som jag skrev i årets sista inlägg skulle jag köpa tomtebloss men plötsligt stod jag där med fyra små miniraketer i min hand. Vet inte hur det gick till men å andra sidan kostade de bara fyra euro och slutligen hade vi riktigt kul för den summan. Och inte tycker jag någon kan beskylla mig för att vara en miljöbov heller. Mor lovade plocka bort skräpet följande dag, för att jag sa att hon inte fick röra vid dem genast då vi hade bränt dem.

Riktigt vackert tyckte vi.
Riktigt vackert tyckte vi.

På Facebook skrev jag så här:
Var nyss och skrämde… nej alltså roade, min kära mor med fyra raketer. Gjorde så som finnar mest, hade inga skyddsglasögon, var onykter och lyckades precis halka i skydd av bilen (som en annan rattade) innan det började smälla och gnistorna flög åt alla väderstreck. Efteråt låg röken tät över moderns gård så ingen såg när den skyldiga avlägsnade sig.
Sign. Är gooär ti yvidriva.

 

Året i siffror

~ Carita Liljendahl ~ 17 kommentarer
Statistiknördens anteckningar.
Statistiknördens anteckningar.

Jag skriver ingen årskrönika men brukar istället presentera mitt bloggår i siffror.
Året började ganska normalt, snäppet bättre än året innan, och det har varit glädjande att se att antalet visningar av mina sidor och besök på dem långsamt med stadigt ökat. Under januari-maj hade jag mellan 3000 och 4700 besökare månatligen.

Statistikstaplar på WordPress.
Statistikstaplar på WordPress.

Den första maj kom jag på att min man hade träffat en annan kvinna. Under ungefär ett halvt års tid hade han haft ett förhållande med henne bakom min rygg. Insikten överrumplade mig totalt.
Under hela maj månad och en bra bit in i juni skrev jag ganska vanliga inlägg. De som kände mig bra märkte nog ändå att allt inte stod rätt till.

Den 18 juni beslöt jag mig för att på bloggen berätta om det som hänt. Att skriva om mina känslor blev en del av mitt sorgearbete. Det är en process som fortfarande pågår fastän det i dag är åtta månader sedan jag kom på vad min på den tiden mest älskade person hade gjort mot mig.
Jag skrev inlägget Skilsmässobloggen?, som fram till i dag haft 1263 läsare.

Och det var då det började hända.
Under tre månaders tid noterades min blogg för 75 000 visningar. Som mest hade jag närmare tvåtusen läsare på en dag.
Och för att göra en lång sifferhistoria kort hade jag över hundratusen fler sidvisningar 2014 än 2013. Siffrorna steg från 35 692 till 138 609.

Jag hade tänkt filosofera lite kring vad det kan bero på att bloggar om olika livsöden intresserar läsare, men då blir det här inlägget för långt.
I stället tackar jag alla som på riktigt engagerat sig i mitt liv, som kommenterar och som på olika sätt stöttar mig så jag kan stappla vidare på livets stig.

Nu hoppas jag att mitt 2015 blir bättre än fjolåret, även om det kan innebära att jag tappar lite läsare 🙂

HÄR finns min årsrapport från WordPress. Den visar vilka inlägg är mest lästa, vilka vägar läsarna hittat min blogg och vem som kommenterat mest hos mig. Kolla gärna deras bloggar också genom att klicka på bloggarnas namn. Då kommer ni att hitta många fina bilder och läsvärda inlägg!

Adrian fick en idé

~ Carita Liljendahl ~ 18 kommentarer
Små miniraketer.
Små miniraketer.

Egentligen hade jag tänkt köpa tomtebloss men de var slut just på det stället jag skulle göra mina uppköp.
Adrian som är måttligt förtjust i mitt vurmande kring Bond tyckte att jag skulle låta Craig-figuren jag nyss köpte hålla i tomteblossen då vi skålar in det nya året…
– Hahaaa, ännu bättre, sa han då han såg att jag fingrade på ett paket med fyra miniraketer. Låt Bond hålla i dem!
– Alltså snälla älskade Adrian, säger jag. Jag kan låta fyra euro brinna upp, för det är vad raketerna kostade. Men vet du hur mycket Craig kostade med frakt och allt?
Nähäpp? Det ville Adrian inte veta heller.

At Your Service, Madame!

~ Carita Liljendahl ~ 24 kommentarer
Vad vill ni ha att dricka?
Vad vill ni ha att dricka?

Nåja, i dag anlände han då äntligen, Daniel Craig, även känd som James Bond. Han kände sig direkt hemma hos mig och pilade runt i lägenheten, poserade villigt i alla rum. Han låg också i min säng, men där såg han lite stel ut. Månne han inte ska mjukna lite då vi varit några dagar tillsammans ❤

Du kan alltid känna dig trygg i mitt sällskap, Madame.
Du kan alltid känna dig trygg i mitt sällskap, Madame.

Trygg i hans sällskap? Tror bestämt han håller pistolen bakom ryggen. Vet inte om jag vill ha honom stående där, stirrande på mig då jag sover… tycker han kunde klä av sig och lägga sig bredvid mig i stället.

Wanna go out for a walk, Madame?
Wanna go out for a walk, Madame?

Snälla Daniel, det är vinter i Finland, du behöver en jacka innan vi kan gå ut. Och bättre skor. Men visst, jag tar mig gärna en promenad med dig.
Finns förstås risk för att jag får människor i vita rockar efter mig om vi två går ut. Du vet, välmenande läkare och annan vårdpersonal som tror att jag inte har alla hästar i hagen.

I det stora hela känns det ändå bra att Daniel flyttat in hos mig. Fastän jag så här i början upplever att jag är ständigt iakttagen. Slår jag upp ett glas vin åt mig ska han ju också ha.
Men det dröjde inte mer än fem minuter efter att jag fotograferat honom innan jag såg honom le mot mig. Han blinkade på ögat också och jag log tillbaka.
Så den där nyårskvällen i ensamhet kan jag glömma.

Minus 21 grader…

~ Carita Liljendahl ~ 14 kommentarer

… hade vi i morse och ännu några timmar mitt på dagen.
Sedan steg temperaturen så att den nu då jag har lunch här på jobbet är -12 grader.
Det lär ska bli mycket varmare i morgon, rentav plusgrader.
Så det gällde att passa på att föreviga den vintriga och soliga vyn från redaktionens fönster.

Vacker utsikt från redaktionen mot kyrkan.
Vacker utsikt från redaktionen mot kyrkan.

Jag skriver igen

~ Carita Liljendahl ~ 16 kommentarer
Känns befriande att kunna författa igen.
Känns befriande att kunna författa igen.

Min tredje bok i serien om Adrian Debutsky kom ut i september 2012. Efter det har jag skrivit mycket sporadiskt. Jag har knattrat ner olika kapitel men de har på inget sätt hängt ihop med varandra. Jag har bollat idéer om hur hans liv ska gå vidare.
En ny bok föds inte i ett nafs, särskilt inte då författaren är journalist på heltid. Och en del av inspirationen försvann i maj då den stora omvälvningen skedde i mitt liv. Då man genomgår en skilsmässa, där man själv är den överraskade och chockade parten, är man inte den mest kreativa människan.

Men i går frågade några vänner, som läst mina tidigare böcker, om en ny är på gång. Jag svarade helt ärligt att ingen ny bok helt allvarligt är på gång.

På något sätt satte frågan tydligen ändå i gång en process. För i dag var det hur enkelt som helst att sätta sig ner och bara börja skriva. Jag vet vad Adrian ska göra det närmaste halvåret, var han ska bo och vad han ska jobba med. Alldeles nyss fick jag ytterligare en idé om hur jag går vidare i boken vars första kapitel nästan är klart.

Men fråga mig inte när boken är klar 🙂 Utan ledighet från jobbet, som jag inte ens tänkt på att anhålla om, tar processen minst ett år.
Tycker ändå att det här med att jag åter är kreativ är ett tecken på att en det skett en positiv vändning i mitt liv.

Negerkyssar

~ Carita Liljendahl ~ 46 kommentarer

Då jag läste rubriken ”Kyssarna är viktigt” hos Rabarberpolisen kom jag på att jag hade några kyssar hemma. Rabarberpolisens inlägg handlar om något helt annat än mitt, men som sagt, det inspirerade mig.

Brunbergs legendariska negerkyssar.
Brunbergs legendariska negerkyssar.

De här godsakerna har genom åren kallats ”Negerkyssar”. De kallas förmodligen något helt annat i dag, men just nu kommer jag inte på vad.
Man får ju inte ta ordet ”neger” i sin mun, vare sig då det gäller att uttala ett ord eller att äta en sådan här mumsig sak.
Det hände ju något med loggan på det där Kinagodiset i Sverige också. En kille kände sig förolämpad eftersom han hade sneda ögon.
Tänker inte gå in på det här i detalj för jag tror att saken upprör så många, på olika sätt. Antingen tycker man det är rätt att ta bort benämningen ”neger” eller en logga med en kines. Eller så tycker man det är löjligt.

Brunbergs negerkyssar, som jag fortsätter kalla dem, hade också en bild på lådan där en negerflicka pussar en negerkille. Inte nog med det snusket att de pussades… flickan hade en väldigt kort bastkjol också…