Man får inte säga UJ om mat!

~ Carita Liljendahl ~ Lämna en kommentar

Barnprogrammen är bäst. BUU-klubbens Karsten och-vad-dom-andra-nu-heter var roliga i dag.
På bilden som jag knäppte från TV-rutan sjunger dom ungefär så här: Uj-uj-uj-uj-uj-uj TOMAT, man får inte säga uj om mat!
Säger man uj om mat man inte ens smakat på är det synd om den som tillrett maten. Och vem vill som vuxen bli en gammal grinig gubbe eller tant som alltid klagar över maten som läggs fram.

Jag klassar mig själv som rätt kinkig vad gäller mat – eller egentligen är jag en gourmet. (Källa Wikipedia: En gourmand är en person som uppskattar att äta god mat. Oftast används begreppet om en matintresserad person som gärna äter stora mängder, till skillnad från en gourmet, vars intresse i första hand ligger i förfinad mat)

Mycket roligt var det också då Karsten och hans väninna träffade Grodan och Grisen. FYYYY… har du ätit GRODLÅR? Tänk om det var min morbrors lår! FYYY, skrek Grodan.
FYYY, skrek också Grisen. Du sa att du åt SKINKFILÈ, du har ju ätit GRIS! Min svettiga rumpa!

Så vad vi nu än äter eller inte äter är det rätt eller fel.

Ciabatta med kyckling

~ Carita Liljendahl ~ Lämna en kommentar

Känner mig riktigt trendig och bling-blong på bloggen nu då jag bidrar med ett recept och dessutom svettats vid ugnen för att få till de här mumsigt matiga mackorna.

Men riktigt så där som i programmet Stömsö gick det ändå inte till. Brödet är Rainbows Ciabatta som jag bara penslade med vatten och lade in i ugnen, 12 minuter, 200 grader.
Kycklingfiléerna är Pirkkas, -30 procent på priset. Sju stycken kostade  5,60 euro. Jag låter dem vara 2 x 30 minuter i marinaden i en form, 175 grader. Vänder på dem efter första halvtimmen. Låter dem sedan ännu torka i ytterligare 30 minuter på plåt.

Brödet fuktade jag lite med sweet chili sås. Sedan bredde jag smör på halvorna, lade på några salladsblad, kycklingbitar och paprika. Tomat och äpple serverades skilt, likaså öl, vin och vatten.
Gott-gott!

Skatterna i väskberget

~ Carita Liljendahl ~ 2 kommentarer

Ni vet den där känslan då man har mycket som borde göras. Lådor och skåp svämmar över av grejer. Eller så har man många väskor och ingen av dem är tom. Man känner både bävan och en viss förväntan. Vad månne väskorna gömmer i sitt inre?

I dag stundade Operation Väsktömning. En vecka minst hade väskorna väntat på golvet i hallen. Och oj så många dom var!
Jag hittade en massa intressant. Dryga dussinet pennor, några USB-sticks, läsglasögon, Östra Nylands anteckningsblock osv. osv.

Men i en väska fanns nio år gamla kvitton. Inträdesbiljett till innebandyligamatchen Lovisa Tor-SSV från den 23.10.2002… just så, det var så länge sedan Tor var i ligan innan laget åter gick upp dit våren 2010. Där fanns också en diskett. Vet ni ungdomar vad det är? Säger TDK MF-2HD MS-DOS Formatted er något? Heh nej? Kan tänka mig det.
Men det som det här säger åt mig är att jag inte använt väskan på nio år…

En man i peruk kissade i en park

~ Carita Liljendahl ~ Lämna en kommentar

Doften av solvarm skog och liljekonvaljer.
Salta vindar från Lovisaviken. En mås som landade på en sten i en fors, kanske
i väntan på dagens middag.
En bilist som parkerade på cykelvägen så att jag tvingades ut på körbanan. Andra bilister som struntade i att jag hade förkörsrätt. En svensexa som skränade utanför supermarketen och vars festföremål senare kissade i en park. Han bar peruk och nåt slags rosa underklädsplagg. Jag vågade inte stanna och fotografera allt det där. Hans kompisar kanske skulle ha trott att jag aldrig hade sett en snopp förr.
Så ingen kan väl komma och säga att det skulle vara trist att cykla. Mycket hinner man uppleva under en 9,5 kilometer lång färd.

Och en ny värld öppnade sig…

~ Carita Liljendahl ~ 4 kommentarer

Mitt nya intresse är cykling. Jag har haft många intressen genom åren. Särskilt sådana som jag kan anknyta till min statistiska iver.
Jag hade tänkt att jag ska cykla 2000 kilometer den här säsongen. Men efter ett snabbt överslag insåg jag att målet är satt uppe i molnen. Jag vill inte cykla varje dag fram till julaftonen.
Så nu är målet 1000 kilometer innan september månad är slut. 120 dagar återstår och antalet kilometrar som ännu ska trampas är 904,5. Det betyder att jag måste trampa minst 7,53 km per dag. Överkomligt, säger jag.

Dessutom vill jag påstå att en ny värld öppnar sig för cyklisten.
1) Den farliga världen, där hon inte har mycket att sätta emot fräcka bilister, mopedister, mc-förare eller andra cyklister.
2) Den ljuvliga världen. Hon ser saker hon inte sett förr, känner dofter i näsan, vind i håret och svett på ryggen.

Cyklisten Carita får idéer till artiklar och till tredje romanen.
Och hon blir beklämd då hon ser en överkörd ekorre.
Men hon cyklar vidare och bokför sina kilometrar. Som den statistiker hon är.

Konstigt surr i huvudet

~ Carita Liljendahl ~ Lämna en kommentar

För ett par dagar sedan satt jag på sommarstället och njöt i solen. Så småningom blev jag varse om ett ihållande ljud. Ett monotont brummande, något som surrade och gick på i ett.
Kanske en kompressor hos grannen? Eller var det kortslutning på gång i min kompressor i hjärnan?
Förr hade jag ju hört konstigheter. En man som talade till mig från himlen (visade sig vara en arbetare på församlingshemmets tak som pockade på min uppmärksamhet). Sången ”Simply the best” som spelade i min ficka (mobiltelefonens radio hade slagit på i misstag).

Surr-surr-surr, lät det nu.
Och sedan såg jag Humlan Hugo och alla hans fastrar, mostrar, kusiner och kusinsbarn. De flög runt inne i kastanjeträdet som stod
i blom. En sådan fest de hade där de drack sig berusade på honungen!

Journalisten som INTE grillade Soini

~ Carita Liljendahl ~ Lämna en kommentar

I dag arrangerades det första av totalt fem sommartrav. Som vanligt var Sannfinländarnas partiordförande Timo Soini där. På bilden står han till höger. Han säger att han helst av allt inte vill missa ett enda av traven i Lovisa. De är så gemytliga. Dessutom har han en av sina hästar, A.T. Vihtori i travstallet på orten.

Då jag ryckte honom i ärmen i dag och presenterade mig som journalist kastade han ett snabbt öga på mitt block. Han såg något misstänksam ut. Det kan jag faktiskt förstå. Jag antar att han tänkte nu kommer dom igen, dom där eviga frågorna om regeringsbildning eller om mina partikamrater Hakkarainen och Halla-aho.

Men se där fick Soini tji. Jag ville bara tala om hans travintresse. Och jag såg hur lättad han blev. Han pratade med grillkorv i munnen och berättade till och med hur mycket pengar han vann på ett trav en gång i tiden. Då som vi hade hederliga gamla MARK och inga dumma euron i Finland.

När jag sedan tackade för pratstunden trodde han säkert inte att det var sant. Hade han verkligen träffat en journalist som inte ville grilla honom?

Tja, jag ville ge bilden av Timo Soini på travet i Lovisa, inte Timo Soini i riksdagens korridorer. Och jag hoppas han förstod att det betydde välkommen tillbaka på nästa trav som arrangeras 20 juni!

Statistikerns nyaste idé

~ Carita Liljendahl ~ Lämna en kommentar

Jag älskar statistik. Då jag började skriva dagbok för trettiofem år sedan förde jag statistik över antal sidor jag skrev per månad.
På jobbet förde jag, också för mer än femton år sedan, statistik över hur många grattisannonser vi fick in per månad. De var nya på den tiden.
Och för att bara ta något exempel till för jag statistik över hur många besökare jag har på bloggen. Jag har inte möjlighet att se antalet besökare på min andra blogg: nyhetschefen.blogg.ostnyland.fi men här på min privata blogg ser jag hur många besökare jag har per dag, vecka, månad, år osv. Jag kan också se från vilka sidor läsarna hittat mig, vilka sökord de använt för att komma hit eller hur de slumpmässigt hittat mina skriverier.

Det är oerhört fascinerande att läsa allt det där. Så jag är kanske inte riktigt normal, eller i alla fall en torrboll.
I skolan var jag urusel på matematik, fick alltid 4- i alla prov (i Finland är tio högsta vitsordet). Min matematiska logik är lika med noll. Men då vi hade prov i statistik fick jag 9+ och var nästan bäst i klassen.

När jag förnyade den här bloggen vid årsskfitet lovade jag mig själv skriva minst ett inlägg per dag. När jag har skrivit det här inlägget har jag presterat sammanlagt 192 stycken sedan 1 januari. Och antal dagar som gått det här året är i dag 150. Så än håller löftet med råge!

Min nyaste idé gällande statistik är att skriva upp hur mycket jag cyklat den här våren. Målet är 2000 km och dit är det en bit kvar… så jag lär nog cykla ännu på julaftonen.

Kort i rocken – men inte rådlös

~ Carita Liljendahl ~ Lämna en kommentar

I går skulle jag köpa en påse ostbågar. Men jag vet inte vad köpmannen i affären egentligen hade tänkt. Kanske att korta tjocka tanter inte  ska nå dessa frestelser?

Med klackskor var jag 173 cm lång men jag kunde ändå inte nå översta hyllan med snacks där bågarna fanns.
Skam den som ger sig, tänkte jag. Förr har jag bett om hjälp av långa karlar på samma plats.
Jag spanade mellan hyllorna. Men inte en lång själ så långt ögat kunde nå. Ej heller något biträde jag kunde be om hjälp.
Bredvid snackshyllorna finns hyllorna med olika produkter för husdjur. Bland annat en liten spade som man ska plocka kattbajs med. Jag tog den i handen och nådde snackspåsen, men förstås var den ordentligt instucken i papplådan. Jag fick INTE ner påsen.
Lyckligtvis (eller pinsamt nog) dök en bekant kille upp. Han hade helt tydligt svårt att hålla sig för skratt när han såg mig med kattspaden i högsta hugg. På tal om desperata tanter som gör vad som helst för att få sin snackspåse.
Han fick ner påsen, jag sa tack-tack och jag bjöd dig åtminstone på dagens skratt, och sedan cyklade jag (just det – MOTIONERADE) i väg till sommarstället där jag med gott samvete började knapra i mig bågarna.

Buddha, buddha, buddha

~ Carita Liljendahl ~ Lämna en kommentar

Då jag blir stressad försöker jag komma
i håg vår semester
i Thailand december 2008-januari 2009.
Det var där jag lärde mig tänka buddha-buddha-buddha, vilket för mig betyder dra några djupa andetag, bli inte arg, stressa inte – för då mister du ditt ansikte.
Thailändarna är bra på att le och de kan ta lugnt. Ett leende och en lugn approach får nästan vilka aggressiva människor som helst att bli som tama lejon.
Men det är inte alltid så lätt i vår västerländska värld att minnas den österländska livsfilosofin.
Jag köpte några av de där vackra tvålarna då vi var i Thailand. De var egentligen hutlöst billiga. Där har någon suttit i timmar och karvat fram den vackraste blomman eller lilla miniatyrelefanten och så begär de inte mer än 150-200 baht för konstverket med hölje och allt.
Jag brukar öppna locket och sätta näsan fast i tvålen då och då. Jag tror nämligen att det bor en liten Buddha där inne. Om jag är ledsen, stressad eller arg – då ler han bara och tar det lugnt.