blogg

Bloggen fyller sju år!

~ Carita Liljendahl ~ 20 kommentarer
En bordsdekoration på cafeterian Tuhannen Tuskan Kahvila.
Grattis bloggen med en bild av en bordsdekoration på cafeterian Tuhannen Tuskan Kahvila.

Hipp hipp hurraaa! Bloggen fyller sju år i daaaa!

Tack till alla som följer mig, som kommenterar och uppmuntrar i såväl med- som motgång ❤

Det känns så roligt att få respons på det jag skriver. Senast fick jag det i mataffären häromdan. Det var en kvinna som sa att hon hittat min blogg av en slump och när hon väl kom in på den kunde hon inte sluta läsa. Hon gillar också mina bilder, och klart att sådan respons gör mig glad 😀

Sedan finns det ju också några som inte gillar det jag skriver. Till exempel då jag berättade om känslorna kring skilsmässan (som ALLTID kommer att vara en del av mitt liv) eller då jag skrev att jag sade upp mig från mitt förra jobb för att jag inte längre gillade de arbetsuppgifter jag hade.

Men jag har ändå inte fått en enda sur eller elak kommentar på över ett år här. Kommer sådana låter jag dem självklart publiceras så länge de inte är rasistiska. Jag vill också att de som eventuellt har något bitskt att säga om mig skriver kommentarerna under eget namn, eller låter mig få veta vem de är via e-postadressen. Är jag öppen om allt här önskar jag att de som kommenterar också är det.

Nu ska jag fortsätta med… gissa vad?
Jo, packa upp och röja i pås- och lådhelvetet 🙂

Jag – modig och energisk?

~ Carita Liljendahl ~ 39 kommentarer

Jag blev glad då jag i dag fick ett meddelande där en person skrev att jag är modig och energisk.
Men sedan började jag fundera över om det är en sådan bild jag ger av mig själv? Och jag undrar om den bilden är förljugen?

Har jag taggarna utåt? Döljer jag mitt riktiga jag? Bild tagen på trädgårdsföreningens utfärd i augusti.
Har jag taggarna utåt? Döljer jag mitt riktiga jag? Bild tagen på trädgårdsföreningens utfärd i augusti.

Jag är ju inte alls hela tiden tuff och orädd. Ofta känner jag mig vilsen och orolig. Stundvis har jag ångest för allt möjligt. Mitt dåliga självförtroende har präglat mycket av mitt liv, konflikträdslan likaså.

Jag kastar mig förvisso utan rädsla in i olika projekt, säger ”jo” och ”ja” oftare än ”nej”.
Men när det sedan gäller att leda en kurs eller hålla ett föredrag är jag jättenervös och tror att jorden ska rämna under mina fötter. Kan jag aldrig lära mig vad som är rätt och vad som inte passar mig? Överskattar jag min förmåga?

Blomma i motljus i klematisträdgården i Hyvinge, augusti 2016.
Blomma i motljus i klematisträdgården i Hyvinge, augusti 2016.

Jag vill bemöta alla vänligt, jag vill vara snäll, öppen och ärlig.
Därför skriver jag också min blogg såsom jag gör.

Jag tror för det mesta gott om alla och inser först då det är för sent att alla inte vill mig väl. Att vara beräknande, att spela en roll och hålla på med intriger – det passar inte mig.

Jag fortsätter envist gå de vägar jag vill och göra sådant jag tror på.
Kanske det är det som kallas mod?

En annan utmaning…

~ Carita Liljendahl ~ 30 kommentarer

… som jag tror ska bli spännande är den blogg för Lovisa som jag fått skapa.
Idén föddes redan för ett år sedan då en annan kommun lanserade en blogg där invånarna fick vara med och berätta om allt fint som finns där de bor.

Nu hoppas jag på ett stort gensvar, sann interaktion, av alla människor i min hembygd.
Gå in och kolla den här sajten. Där händer kanske inte saker riktigt varje dag men några gånger i veckan i alla fall. Och oftare om det kommer läsarbidrag.
Lovisa stad som är min uppdragsgivare i det här faller informerar om nyheten här.

(redigerat i oktober 2020 – länkarna funkar inte längre eftersom bloggen lades ner för några år sedan. Jag fick andra jobb, och sedan dess har också Lovisa stad förnyat sin webbsajt)

Det finns så mycket fint i Lovisa <3
Det finns så mycket fint i Lovisa ❤

Intensiva veckor framför mig

~ Carita Liljendahl ~ 22 kommentarer
I naturen händer allt fort känns det som. Dagar och veckor rusar. Snart är det höst. Lev i nuet!
I naturen händer allt fort känns det som. Dagar och veckor rusar. Snart är det höst. Lev i nuet!

Gillar den här bilden bland annat för att där är en insekt och lite spindelväv med 🙂

Vill med det här inlägget hälsa extra varmt till de läsare som följer min blogg mer eller mindre kontinuerligt. Och tacka alla er som stöder mig och sprider goda vibbar. Man behöver inte tänka lika som jag, men den som inte tycker om mig behöver ju inte heller läsa min blogg.

Vill också säga att jag försöker hänga med och kommentera på alla mina vänners bloggar. Men ber om ursäkt för att jag kan verka lite inaktiv där de närmaste dagarna.

Har slutspurt med fotograferingen av de historiska husen. Och även i övrigt är kalendern fullklottrad av intervjuer och diverse träffar, fotograferingsuppdrag och annat.
Men vet ni – jag är SÅ glad för det. Jag känner att jag lever. Och det är mycket mer än jag gjorde för två år sedan. Då jag knappt vågade gå ut, då blicken var sänkt mot marken, då skilsmässan gjorde att jag inte kände mig värd något.

Men nu blåser nya vindar.
Det kommer att blir en hel del avslöjanden här på bloggen inom kort. Och jo, Antonia… du säger alltid att jag kan det där med att hålla spänningen uppe 🙂
Nå, det är väl inga statshemligheter som blottas här. Men något smått spännande i alla fall 😉

Tack för all uppmuntran!

~ Carita Liljendahl ~ 41 kommentarer

Jag är överväldigad av den uppmuntran jag har fått efter att jag skrev blogginlägget i går och länkade till artikeln om mig i Östnyland.
Just nu har 224 reagerat på blogglänken på Facebook och 90 personer har skrivit hälsningar.
Min blogg hade 2145 besök i går av vilka 1588 läste om mitt stora beslut.
Ja, ni som känner mig – statistiknörden är i farten 🙂

Ett ❤ -ligt tack till alla er som ägnat mig en tanke!

Små presenter till mig själv.
Små presenter till mig själv.

Även om det nu känns som att jag måste vara ännu mer noggrann med mina pengar passade jag i går på att köpa ett doftljus från Herttanen på Mariegatan. Priset var nedsatt och just den dagen fick kunderna en ekoprodukt på köpet.

I går kväll hade jag kontakt med några vänner via Messenger och till en av dem skrev jag ”Om jag dör i dag så dör jag lycklig, bara så att du vet”. För precis så kändes det då.

Livets stig i skogen. Ingen vet vad som väntar bakom kröken.
Livets stig i skogen. Ingen vet vad som väntar bakom kröken.

Att vara företagare kommer troligen inte att vara det lättaste, men på något sätt ska jag klara det. Bilden av skogsstigen är från Fagerö i Sibbo, tagen då vi hade paus i seglatsen. Den får symbolisera livets stig.

Jag är hoppfull och förväntansfull inför framtiden. Såsom jag sa i intervjun i Östnyland, allt har sin tid.
Att skriva, att uttrycka mig verbalt, helst med ord på papper eller digitalt – men också i kommunikation mellan människa och människa – det är det bästa jag vet. Ju mera lokalt och människonära, desto bättre.

Byteshandel

~ Carita Liljendahl ~ 19 kommentarer

Vi hade länge pratat om att Snede skulle få största delen från det syskrin jag köpte för ett knappt år sedan. Jag skulle ju bara ha några rullar tråd och synålar. Behöll även säkerhetsnålar men resten gav jag bort. Nålar och annan rekvisita som hör ihop med symaskiner, vad gör jag med dem då jag inte äger en symaskin? 🙂 Och flera trådrullar fick hon också.

Passar utmärkt i mitt hem.
Passar utmärkt i mitt hem.

Som tack hade hon med sig de här underbara stjärnorna som hon hade pysslat ihop själv. Besök gärna hennes blogg och gör som jag, beundra hennes idérikedom. Här är bara ETT exempel på vad hon pysslat ihop, finns mycket annat om du tittar runt där.

Tack snälla Snede@Bar 26!

Det finns alltid datum…

~ Carita Liljendahl ~ 10 kommentarer

… som man av olika anledningar minns.
Man kan minnas dem med glädje, ha något att fira. Men datum kan också innebära sorg eller vemod.

Med det här inlägget vill jag visa att det finns en allvarligare sida hos mig än den jag av olika orsaker visat upp här på bloggen under de senaste veckorna.

Den här datummanicken är mig kär. Har köpt den, eller fått den, minns faktiskt inte riktigt hur det var - från Sverige för många många år sedan. När jag var barn eller tonåring.
Den här datummanicken är mig kär. Har köpt den, eller fått den, minns faktiskt inte riktigt hur det var – från Sverige för många många år sedan. När jag var barn eller tonåring.

Den här våren och sommaren har några personer jag känt gått bort. Med mitt utpräglade sifferminne minns jag säkert deras dödsdatum rätt länge.
Och jag tänker på deras anhöriga. Säger inte att jag förstår vad de känner och går igenom, för varje sorg är unik. Men vet att också de för evigt kommer att ha vissa datum ristade i sina minnen.

I sorgen gäller det att ta en sekund i taget, sedan tar man en minut i taget, sedan en timme och så småningom klarar man en dag, en vecka, en månad.

Snart har det för min del gått sexton månader sedan jag fick veta att min man hade bedragit mig. Den första dagen i varje månad räknar jag fortfarande som en månadsdag, men jag gråter inte alls lika mycket som förra sommaren. Månadsdagen har på något sätt också blivit en segerdag som visar att livet har gått vidare, trots allt.

Det första sorgeåret ligger bakom mig. Och det är väl något sådant jag önskade jag kunde förmedla till dem som får sorg i dag, vare sig det är en skilsmässa eller någon kär som avlidit… att det är så viktigt att tillåta sig sörja en stor förlust.

Våga tala om den du mist, eller skriv ner dina känslor.
Det kan finnas stunder då du av olika anledningar bara måste bita ihop för att klara vardagen. Men försök inte sopa sorgen och de ledsna känslor under mattan. De försvinner ingenstans innan du bearbetat varje molekyl av dem.
Processen med att ”fejsa eländet” är sällan lätt, men det lönar sig att ta fajten.
Våga gå i terapi, du har allt att vinna på det.

Det här inlägget skrev jag för att ni som läser min blogg inte ska tro att varje dag är en tjohejsan-dag för mig även om livet är lättare nu än för ett drygt år sedan.

Jag har ju lovat att vara ärlig och mig själv här. Så långt det är möjligt, utan att såra utomstående.

Efter den första september som är månadsdag sedan dagen-då-jag-fick-veta-allt kommer den 3 september som är bloggens 6-års dag! Och den 4 september är det ett år sedan jag flyttade till mitt nya hem inne i stan. De dagarna ska firas ❤ 🙂

Tillåtet att minnas

~ Carita Liljendahl ~ 41 kommentarer

För en dryg månad sedan försökte två personer i rätt stränga ordalag diktera för mig vad jag får skriva på bloggen och vad jag inte får skriva här.
Gjorde jag inte som jag blev tillsagd skulle olika åtgärder vidtas, för att uttrycka det så neutralt som möjligt.

Indirekt handlade restriktionerna om att jag inte tilläts minnas det liv som varit. Eller att jag i alla fall inte skulle få skriva om det eller om känslor som rördes upp efter skilsmässan.

Ändå har jag inte skrivit något elakt här om människor som var en stor del av mitt liv under sjutton års tid.

För ett år sedan skrev jag nästan dagligen om min sorg.
I dag har mycket nytt kommit in i mitt liv och jag vill inte tillbaka till det gamla.
Men att komma ihåg sådant som hänt, att se tillbaka och minnas det fina, att vårda just DE minnena – det kan inte vara fel.

Gåva fick vi på 10-års bröllopsdagen.
En vas med ett hjärta, en gåva fick vi på 10-års bröllopsdagen.

Så jag fortsätter skriva om de minnena då och då.
Ett av dem är en vacker vas vi fick då vi hade varit tio år gifta.

Någon kanske skulle ha slängt den i golvet och stampat sönder den i små smulor efter skilsmässan. Eller vägrat att ha den i sitt nya hem. Men sådan är inte jag.

Jag använder vasen och tänker på festen då och då. Men nu symboliserar hjärtat inte den eviga kärlek jag trodde på då. Nu kan hjärtat påminna mig om det nya liv jag fick och alla de vänner jag har. Och kanske öppningen kan vara en symbol för en väg som finns in till ett nytt hjärta – vem vet.

Mina luktärter slog ut!

~ Carita Liljendahl ~ 20 kommentarer
Ni kan förstå känslan. Från frö till blomma <3
Ni kan förstå känslan. Från frö till blomma ❤

Och nu ska de plockas av bara den. Då stimuleras fortsatt blomning.
Jag är så glad för att blommorna kom just nu. I en tid som känns full av motgångar och missförstånd.
Den här bloggen håller mig ändå uppe, fastän jag försatts med en viss munkavle. Det jag nu bloggar om får jag lov att skriva så att ingen känns igen.
Det vill säga jag får inte komma med minsta lilla kritik eller ifrågasätta sådant som sägs om mig.

Men den respons jag får av er som följt mig länge här på bloggen, och även av nära vänner jag kan lita på och av människor på gator och torg, den hjälper mig vidare.

Det som gör mig mest beklämd är att personer som inte kan använda internet, som inte vet vad bloggar och Facebook är, blir ”upplysta” om vad jag skrivit. Och ”upplysningarna” är rena lögner. Dessvärre kan jag inte be personerna själva läsa och kolla upp om det man påstår att jag skrivit verkligen finns på mina sidor – för de förstår sig inte på social media och har aldrig använt datorer 😦

Så jag sitter här för mig själv och för mina samtal med Gubben Gud. Som jag hoppas hjälper till att fixa allt så att sanningen tids nog kommer fram.

Mycket ilska kring bloggen

~ Carita Liljendahl ~ 44 kommentarer
Några personer gillar inte min blogg och låter mig också få veta det.
Några personer gillar inte min blogg och låter mig också få veta det.

Den senaste veckan har jag fått en del förtäckta hot angående mitt sätt att skriva på bloggen. Jag anklagas för att lämna ut personer, men tycker själv jag skriver helt sakligt bland annat om känslor som skilsmässan förde med sig. Jag har inget agg mot någon och brukar alltid fråga lov av berörda parter då det gäller att sätta ut bilder.

Fick i går en andra kommentar av killen som för några veckor sedan skrev fult på fyllan. Jag har ett förnamn och en gmail-adress och två ip-adresser men när jag mejlar honom ger han sig inte till känna.

Han skrev att jag var så ful då jag var ung att killar var med mig för att dom tyckte synd om mig. I dag är jag också gammal och ful. Och att han skulle skämmas som hans fruntimmer skrev om ”sina sexiga eskapader” på en blogg. Heh – det är nog inte många ord om sex som nämnts på min blogg.

Jag hade kunnat låta hans kommentar gå ut om han inte hade nämnt andra personer jag känner vid namn. Han skrev att han hade talat med dem om mig och att många tycker illa om mig.
Vad killen anser kommer ju delvis fram här nu, men som sagt – i sin helhet kan kommentaren inte publiceras eftersom jag tror att de som nämns vid namn i den inte skulle tycka det var så kul.

I morgon har jag tänkt blogga om en rolig skylt jag hittade i Kotka.
En rolig sten och några fina fönster har jag också på lager!