fantasi

Har hittat de fyra hörnbitarna

~ Carita Liljendahl ~ 24 kommentarer

Började grovsorteringen av pusselbitarna i går kväll.
I dag har jag hittat de fyra som utgör pusslets hörn, 1996 stycken gör inte det 🙂
Kantbitarna sorteras i en låda separat för sig. Andra enligt färg och om jag kan urskilja något speciellt att ta fasta på, allt från blommor till skylttexter.

När jag plockade sönder det förra pusslet, vilket är ett kapitel för sig, funderade jag OM det kunde finnas personer särskild läggning för att förstöra pussel. Då skulle de gärna få komma till mig och pilla sönder det gamla pusslet innan jag startar ett nytt 🙂

Dessutom tänkte jag då jag lät rasera gatorna, byggnaderna och Eiffeltornet som fanns på förra pusslet att det var som en jordbävning… Har jag för mycket fantasi, eller?

I den hjärtformade Marabouasken till höger finns de kantbitar jag hittills hittat.

Mjukstart på nya året alltså!
Även en del frilanskontakter har det blivit. Underbart att känna att många vill hjälpa till då det gäller att producera Lovisas ultralokala tidning.
Ensam är ju ingen stark, att få bolla idéer med andra skribenter ger mig väldigt mycket ❤

Knotiga stammar väcker fantasin

~ Carita Liljendahl ~ 30 kommentarer

Jag gillar träd, och speciellt gamla knotiga stammar. Två bilder tog jag i går, en i dag.
Kameran ska allt oftare vara med där jag rör mig, för det finns allt möjligt att föreviga.

Med god fantasi kan man se allt möjligt i/på stammen.
Med god fantasi kan man se allt möjligt i/på stammen. Kanske två bröst 🙂
Här ser jag i mitten en häst med yvig man och böjt huvud.
Här ser jag i mitten en häst med yvig man och böjt huvud.
Ofta ser jag olika figurer och roliga formationer på stammen först då jag tar fram bilden på datorn.
Ofta ser jag olika figurer och roliga formationer på stammen först då jag tar fram bilden på datorn. Här finns ett björnhuvud, och kanske björnen har en öppen famn också.

Våtservetter och ostbågar

~ Carita Liljendahl ~ 14 kommentarer

Adrian har varit hos mig… och det märks. En massa tokiga tankar och repliker snurrar runt i mitt huvud. Han pressar också på och förser mig med idéer till den fjärde boken.

För er som inte följt min blogg så länge måste jag kanske ge en kort förklaring. Adrian är huvudpersonen i de tre böcker jag skrivit sedan 2007. Alltså är han en fiktiv person, men för mig finns han i allra högsta grad.

Vi pratar rätt mycket med varandra. Jag kan förstå att det här är ett beteende som ter sig konstigt för människor som inte har livlig fantasi eller som inte har skrivit romaner.

Lyckligtvis är det både vettiga och roliga saker han säger, annars vete fåglarna vad jag skulle göra med honom 🙂 För det går inte längre att skapa om honom. Han är vad han är efter alla år.

Något jag inte köper varje dag.
Något jag inte köper varje dag.

I dag hämtade vi min cykel från lokala sportaffären där den varit på vårservice. På väg mot affären var jag tvungen att mumla för mig själv ”våtservetter, ostbågar” upprepade gånger eftersom det inte är sådant jag köper alla dagar.

Adrian hörde ju det där och visste också att jag kände mig lite vinglig på cykeln då jag inte åkt den på flera månader.

– Så när ambulansförarna lyckas väcka dig när du ramlat och slagit skallen har dom nåt att fundera på då dom får svar på frågan om hur du mår. Våtservetter och ostbågar.

Figurer på fönster

~ Carita Liljendahl ~ 14 kommentarer

… kan jag säkert få ihop en serie på 🙂
Fönstren är nya, sattes in för ett drygt år sedan. Men jag begriper inte varför de bildas fukt på det här sättet. Det verkar ske på utsidan och jag ser ett par positiva effekter av det hela
a) insynsskydd
b) varje dag bildas någon ny rolig figur för den som har fantasin i behåll, och det tycker jag att jag har

För någon vecka sedan såg jag Mårran i fönstret, nu tycker jag mig se en tomte :-)
För någon vecka sedan såg jag Mårran i fönstret, nu tycker jag mig se en tomte 🙂
Något slags berg?
Något slags berg?

Blomstrande Tallinn

~ Carita Liljendahl ~ 11 kommentarer

Börjar nu med att visa bilder av blomster och grönska på olika håll i Tallinn.
Senare lägger jag ut bilder där jag själv är med. Hade några vänner på Facebook som frågade om jag bara tänkte visa brunnslock, fasader och fönster 🙂

På hotellets innergård fanns den här skönheten.
På hotellets innergård fanns den här skönheten.
En park där fantasin har fått flöda, strax utanför gamla stans murar. I bakgrunden min reskompis Hanna.
En park där fantasin har fått flöda, strax utanför gamla stans murar. I bakgrunden min reskompis Hanna.
Samma park och lite fantasi till.
Samma park och lite fantasi till.
Tre stora hav av blommor utanför en servering i gamla stan.
Tre stora hav av blommor utanför en servering i gamla stan.
Något slags konstverk i en av parkerna.
Något slags konstverk i en av parkerna.

Nya glasögon och historien om löken i kundvagnen

~ Carita Liljendahl ~ 7 kommentarer

Så här ser dom ut. Mina nya glasögon. Valde en lite mindre modell eftersom jag har ganska mörka ringar under ögonen. De behöver sannerligen varken framhävas eller förstoras.
Jag vill vara djärv då det gäller form och färg. Här är formen kanske mer traditionell, men färgen gillar jag!

Från det ena till det andra. Började med att lägga en liten lök  i kundvagnen då jag handlade i den stora livsmedelsaffären. Jag skulle ha mycket annat också, men fick plötsligt lust att kuta runt i butiken med bara den lilla löken i vagnen. Och fort skulle det ha fått gå. Den lilla löken skulle ha gastat av förtjusning där den skumpade runt. Folk skulle ha tittat långt efter oss och då vi slutligen andfådda kom fram till kassan hade jag som sagt inte haft något annat än en lök för femton cent i min vagn.

Tror ni det här hände på riktigt? Nej. Tyvärr inte.
Men idén fanns och fantasin skenade i väg 😀

Min oretuscherade blogg

~ Carita Liljendahl ~ 5 kommentarer

Så här såg min morgon ut i dag. Balkongsdörren, som inte syns, står öppen. In kommer frisk, sval luft. Jag sitter i soffan invirad i duntäcket som jag släpat med mig från sängen.
Jag ser på Min Morgon i Yle5 och hör till min stora sorg att medieprofilen Hannu Olkinuora avlidit. För ett par år sedan var vi på samma utbildning inom KSF Media i Helsingfors och jag gjorde ett grupparbete med bland andra Hannu. Han var en varm, anspråkslös och intelligent person.

Vad jag egentligen ville visa med den här bilden är min oretuscherade blogg. Den ska inte vara tillrättalagd som så många andra bloggar där endast superlyckade bilder av maträtter, vackra människor, pysseldetaljer, inredning och kläder får plats.
Jag visar alltså en del av vårt vardagsrum sådant som det såg ut i morse. Varför städa, fixa och stajla? Då visar jag ju inte MIN morgon.

I går satt jag ute och läste, skålade i vin med svärmor, solade och njöt. Har jobbat rätt intensivt hela sommaren med romanen och i kiosken, så nu unnade jag mig en dag i slapphetens tecken.

Friden stördes bara under en stund av en helikopter som flög på rätt låg höjd, men just då lyckades jag inte ta en bild. Jag tror att det var fotografering av ellinjer på gång.
Men med min fantasi ser man något helt annat. Att helikoptern plötsligt ska störtdyka och kulsprutorna börja smattra så att grus och gräs ryker omkring oss. Eller att det var en polishelikopter på jakt efter en mördare.

Jag säger som konstapel Anders Henriksson brukar säga åt Adrian Debutsky i mina böcker. Du har läst för många deckare.

Hjälp – jätten kommer!

~ Carita Liljendahl ~ 1 kommentar

Jag har sådan fantasi att det behövs inte mer än en sopbil för att få i gång en berättelse. Bilen var väluppbelyst och då föraren backade fordonet hördes som sig bör en pipande signal.
Sopbilen skulle anlända till gården där vår lägenhet finns ungefär samtidigt som jag till fots skulle nå platsen. Tanken som formades i mitt huvud var ”tänk om jag precis nu håller på att gå mina 348 sista steg i livet” – ”tänk om sopbilen backar på mig, ett sådant tråkigt slut på ett annars, enligt mitt eget tycke, rätt färgstarkt liv”.

Men jag hade ju kunnat skylla mig själv, åtminstone lite, i så fall. Jag saknade reflexväst. Eller egentligen inte, den fanns i väskan, men där gjorde den ju ingen nytta.
Då fick jag syn på grannens barn och deras kompisar. Fem ungar i åldern 4-8 år. De var alla mer förnuftiga än jag, varenda kotte bar reflexväst. De stod och tryckte på skogsbacken, väl medvetna om att den farliga sopbilen snart skulle backa in.
– Jätten kommer, skrek de på finska. Den farliga jätten kommer!
Deras kvällsäventyr var i full gång. Men nog hade de ju rätt också. Sopbilar, och i synnerhet då deras gap, är stora och farliga.
Och som ni ser… svårfotograferade.

Biljetten som flög i väg

~ Carita Liljendahl ~ Lämna en kommentar

I tisdags var jag i Stora Staden. Ni vet, där det vimlar av folk och bilar. Jag öppnade väskan för att lägga ner plånboken i den och samtidigt ta fram bussbiljetten. Jag stod ganska nära den där klockstapeln invid Glaspalatset.
Då kom en vindpust och for iväg med papperslappen!
Den flaxade i väg i hotfull fart mot Simonsgatan. Jag löpte förstås efter och ropade att alla skulle ta fast den flyende biljetten. Knuffade omkull en gammal gubbe, men hade inte tid att stanna och kolla och hur det gick med honom. Inget var viktigare än min biljett!
Tyvärr hann jag inte ifatt biljetten innan den var ute på spårvagnsspåret och där blev den sönderkörd. Jag viftade med knytnäven åt chauffören och skrek att han är skyldig mig 20 euro. Lite passade jag på att ljuga, för med pressrabatt hade jag bara betalt 14 euro för den.
Kan ni tänka er – karln vände inte ens på huvudet. Inte minsta lilla blick fick jag. Säkert bara för att jag är en medelålders tant. Hade jag varit en 19-åring i minikjol hade han nog dragit i nödbromsen på vagnen fortare än jag hade hunnit säga HEPP.

Moloken gick jag tillbaka till bänken där jag hade glömt väskan med 240 euro i plånboken. Tror ni den fanns kvar? Icke sa Nicke. Varken väska eller plånbok. Så då hade jag förlorat 254 euro + värdet för den fina Nike-bagen. Rätt åt mig, tänkte gubben som jag hade sprungit omkull.

Så här hade det kunnat gå. Om inte min fantasi hade kommit med i bilden. Det stämmer att biljetten blåste i väg, men jag lyckades få tag på den innan den hann flyga längre än två meter.
Men som sagt – allt det där andra hade KUNNAT hända.