Men för att bevisa att det faktiskt inte var så tomt då Fridolinarna sjöng in våren visar jag den här videon.
Första maj på Skeppsbron + video
första_maj
Glada vappen!
Så säger man inte i Sverige, tror jag. Och där firar man inte annars heller på riktigt samma sätt som vi i Finland.
I Sverige är majbrasor vanliga. Hos oss tänds brasorna till midsommar och vid villaavslutningarna och på forneldarnas natt i augusti.
Jag följer inte längre så väldigt många traditioner kring första maj. Men eftersom jag fick kämpa ganska hårt för att få vita mössan (=klara studentskrivningarna) brukar jag ha mössan på huvet åtminstone på första maj, ibland även på valborgsmässoafton.
Därvid stannar det ungefär. Jag har ätit flera struvor redan innan den här dagen, men mjöd dricker jag inte. Det blir skumpa och vitt vin i stället.
Ballonger blåser jag inte heller upp. Ska kolla om jag har några gamla serpentiner på lager 🙂
Men det är fint med traditioner och kul att se att många ännu förvaltar dem. Till exempel att man sjunger in våren på olika håll i landet – på torg, i parker där folk har picknick och i festlokaler.
Önskar er alla en trevlig helg!
Fokusera på det positiva
Har kommit på flera sätt att samtidigt som jag bearbetar saker som ännu gör ont efter skilsmässan, också kunna fokusera på de framsteg jag faktiskt gjort.
I morse hörde jag på radion två vackra sånger. ”First of may” med Weeping Willows och ”Always on my mind” i en svensk version.
För ett år sedan hade jag varit tvungen att stänga av radion för att jag inte klarade av att lyssna utan att det kändes som om någon slet hjärtat ur mitt bröst.
I dag kan jag lyssna på låtarna. Jag känner lite vemod, kan bli lite ledsen. Men jag bryter inte ihop.
I dag fokuserar jag dels på att packa, dels på mors dag. Tidigt i morgon bitti tar bussen läsarresans resenärer till flygfältet i Vanda och därifrån bär det av mot Nederländerna.
Och varje gång jag tänker på de krafter som motarbetar mig, som säger att jag inte har ett gott hjärta, att jag är rasist (härstammar från ett enda inlägg här på bloggen om chokladkyssar), att jag inte har riktiga vänner, att jag är jobbig som skriver och talar så mycket mina känslor och så vidare.
Varje gång säger jag till mig själv. De människor som rackar ner på mig har problem själva, de mår väldigt dåligt. Dessutom känner de här människorna inte mig. En del är nyinflyttade, andra är bara obestämda troll på nätet.
Mina riktiga vänner och en hel drös av bekanta känner mig på riktigt sedan femtio år tillbaka. Jag har bott hela livet i Lovisa, på några få år av undantag då jag bodde i Helsingfors och i Stockholm.
De som känner mig på riktigt vet vilka värderingar jag har i livet.
Mer än det behöver jag inte tänka på för att åter ha en positiv kurs i livet.
Så visst har jag gjort framsteg sedan första maj 2014?
Kramar till er alla fina vänner ❤
Glad 2:a maj till alla!
Första maj var solig och skön, men nere vid havet där vi firade att sommarrestaurangen Saltbodan öppnat blåste det lite. Då vattnet i viken inte kan vara mer än några grader varmt gällde det att vara varmt klädd.
Aaro till vänster på bilden är inte någon surpuppa fastän han ser sammanbiten ut 🙂
På Facebook kommenterade hans hustru Marina, andra från vänster, att så där ser man ut då man varit tillsammans med henne 37 år 😀
Firade såsom planerat vårens ankomst med min syster och några vänner som alla betytt mycket för mig under året som gått. Första maj 2014 går till historien som en av de bedrövligaste helgerna i livet, men första maj 2015 blev en glad fest, tack för det också till Merja till höger på bilden.
Av Marina och Aaro fick jag skumpa och kort. Och tack även till Tia från Borgå för handkrämen och nyckelringen och den varma kramen. Tack också till många andra för kramar på årsdagen, ingen nämnd, ingen glömd.
Den här morgonen startade med kaffe och nygräddat bröd tillsammans med Merja innan hon åter åkte hem till katterna på landet ❤
Skönt att ännu ha två lediga dagar framför sig.
(förresten… det lär ha varit nån hockeymatch i VM igår… äsch, vi tar nya tag mot Danmark i morgon…)
En liknelse på årsdagen
Den här sluttningen med vårens fina små blommor, grönt gräs och lite fjolårsskräp i form av vissnade löv – den tycker jag beskriver rätt bra hur mitt liv ser ut just nu.
Jag tog en liten promenad. Solen lyser, inte från en klarblå himmel, och det blåser lite, men inte iskallt – så jag är riktigt nöjd med livet just nu.
Jag läste mina dagböcker från april och maj månad i fjol. Klart att det var sorglig läsning. Men mycket av det jag tänkte och våndades över då har jag redan hunnit glömma. Därför är jag glad för att jag skrivit dagbok alla dagar sedan skilsmässan, och faktiskt nästan fyrtio år innan den också. Började skriva 1976 🙂
I maj och hela sommaren 2014 hade jag inte mycket livsglädje. Att tro på en bra framtid var svårt.
Men här är jag nu – ungefär som den där sluttningen, full av blommor. Gräset har åter blivit grönt. Lite fjolårsskräp finns kvar på marken, så också i mitt liv. Men så småningom blåser det bort, eller plockas för hand av mig själv eller någon annan.
I dag ska jag ha en bra dag tillsammans med vänner på Skeppsbroområdet i Lovisa. Du som vill, kom och höj en skål med mig för mitt nya liv.
Sedan hoppas jag att vi också kan skåla för en öppningsseger för de finska Lejonen som i hockey-VM möter USA i grundseriens första match som börjar klockan 17.15.
Snart årsdag
Detta ska INTE bli ett sorgligt inlägg. Och första maj ska INTE bli en dag då jag med tungt hjärta minns vad som hände för ett år sedan.
Men vi kommer inte ifrån att datumet första maj för alltid kommer att förknippas med den dag då jag fick VETA. Min man hade träffat en annan kvinna. De facto hade han gjort det redan några månader innan.
Min lilla värld rasade samman.
Året som gått efter att jag hittade de avslöjande sms:en har varit svårt på många sätt. Men tack vare goda vänner och terapi har jag kommit en bra bit på väg mot något nytt.
Sommaren 2014 krävdes en psykisk kraftansträngning då jag skulle ta mig från åsen där jag bodde då till Skeppsbroområdet. Jag tyckte att alla stirrade på mig, jag kände mig fet och ful. Där går hon den där som blev lämnad efter sexton års äktenskap.
Många sa då till mig att jag skulle hålla huvudet högt. Det var inte mitt fel att maken hittat en ny kärlek. Jag fick också rådet att festa loss, resa bort osv.
Men jag klarade inte av det, inte då för ett knappt år sedan.
Sedan dess har mycket hänt. Jag lever inte i ett nytt förhållande men både nya och gamla manliga bekantskaper har lärt mig förstå att jag är fin som jag är.
Jag är alltså ensam men känner mig inte längre övergiven som då. Jag trivs i mitt eget sällskap och för att kläcka ur mig en kliché – jag har lärt mig glädjas åt små vardagliga ting. Bara jag, och ingen annan än jag, kan se till att mitt liv blir just så som jag vill att det ska bli.
Om en dryg vecka reser jag till Amsterdam och om knappt tre månader till Norge där jag ska åka Hurtigruten, i grupp men ändå ensam.
Fredagen den första maj tänker jag gå till Saltbodan med några vänner. Är du också på väg dit så är du välkommen att komma fram till mig och skåla för mitt nya liv. Jag lovar ge dig en kram!
Äntligen dags för…
… struvor! Fastän det är tre veckor till valborg och första maj!
Sju månader efter första maj
Stinky tar till schappen med alla sina flaskor. Bättre fly än illa fäkta.
Tänk om det finns några andra törstiga i närheten – hur ska man då få ha sina flaskor i fred?
Den här gåvan påminner mig om att jag har många vänner. Jag känner tacksamhet för det och är glad för att så många fortfarande frågar hur jag mår.
I dag är det sju månader sedan jag fick veta att min man hade träffat en annan kvinna. Och ingenting blev som förr i mitt lilla liv.
Det finns alltså datum jag säkert inte glömmer på länge. Första maj är ett av dem.
Men samtidigt försöker jag varje dag tänka att livet går vidare och att det finns nya datum som jag kommer att minnas av andra orsaker. Den 16 november kan vara ett av dem 🙂
Här ska det dock skyndas långsamt. Jag försöker leva i nuet.
I lördags träffade jag en man som hade mist sin hustru för en månad sedan. Jag gav honom en kram, vi konstaterade att sorgen kräver sin tid och att vi måste genom alla stadier av den.
Att också han kom ihåg min förlust och tyckte vi hade något gemensamt kändes ända in i hjärteroten. Att så många minns tiden då jag och ex-maken var ett par, att de lever med i sorgeprocessen skilsmässan innebär för mig – det betyder ju att vi hade något värdefullt tillsammans.
Något som berörde massor av människor, inte bara våra närmaste vänner utan alla som vi kände ❤
Lovisabilder – stadens museum
Skulle hämta FasterAster från busstationen och hade plötsligt en timme ledig tid. Orken för sorteringen hemma tog slut efter några idoga timmar och då satte jag mig i bilen istället och körde runt.
Först åt jag en glass med smak av citronlakrits vid torget. Sedan styrde jag bilens front mot stadens museum.
Det ligger bara ett stenkast från mitt nya hem, så parken jag visar här kan jag ha picknick i om jag vill.
Utöver museiparken finns Kapellparken ännu närmare mitt hem.
Börjar med att visa parken bakom Kommendantshuset som är Lovisa museum. Är du intresserad av historia, läs mer om huset HÄR.
Visst är parken fin med sina ståtliga träd, jag fick ju med bara en del av dem på bilden.
Trappan finns på husets södra kortsida. Fin stenläggning tycker jag och bra att trappstegen inte snyggats till eller förnyats nämnvärt.
Nej, det går fortfarande inte en dag att jag inte skulle tänka på det som hände i maj. Första maj kommer för alltid att påminna mig om dagen då jag fick veta vad som pågått en längre tid bakom min rygg. Ytterligare några veckor senare beslöt sig min man för att lämna mig och samma dag börja ett nytt liv med en annan människa.
Som sagt, jag tänker på det där varje dag. Men jag märker också att andra tankar får plats i min hjärna. Och att jag fortfarande har kvar förmågan att skriva.
Så jag fortsätter skriva om mina känslor, men jag pratar också gärna om dem, så du som eventuellt tvekat och inte vågat ta kontakt då du ser mig – ta mod till dig bara. Jag är ofarlig 🙂 Och börjar jag gråta är det inte så farligt det heller. Dessutom har jag inte glömt hur man gör då man skrattar.
Toppenfrukost på Grace!
I all hast lägger jag in några bilder här från kryssningen med Viking Grace. Båten går mellan Åbo och Stockholm, varje dag. Kryssningen är 23 timmar lång, starten från Åbo sker 20.55.
Mycket fick vi vara med om på resan, jag kanske lägger ut fler bilder senare. Men en av höjdpunkterna, utöver besöket på kommandobryggan, var frukosten i restaurang Oscar. Utsikten var så här magnifik, i priset ingick ett glas mousserat och i bakgrunden ljöd stilla pianomusik.
Debutsky's Blog - Inne i huvudet på en författare 