För att jag igår kunde fira tillsammans med en del av mina närmaste vänner.
Det är alltid svårt då man ska bjuda till fest, att välja vem som ska få komma.
Dels handlar det om min egen ekonomi, vad har jag råd med?
Dels handlar det om den tid jag vill ha för alla. Bjuder jag 30–100 personer hinner jag inte umgås med var och en.
Den här festen handlade för mig själv inte enbart om att jag blivit utsedd till chefredaktör för Nya Östis. Jag fokuserade på de fem senaste åren i mitt liv. Vem har funnits vid min sida, i vått och i torrt? Från skilsmässan 2014, genom skeendena då jag sade upp mig från en fast tjänst, startade eget företag, började jobba för Nya Östis och fick allt mer ansvar där.
Då man bjuder in människor till en fest känns det aldrig helt rättvist. För det finns minst lika många till som jag gärna hade tackat i detta sammanhang. Men… gränsen måste dras någonstans. Och det kommer nya fester!

Jag hade undanbett mig gåvor. Det viktigaste var att jag fick tacka mina vänner och att de fick träffa varandra.
Men då någon ändå överräcker en gåva skulle det aldrig falla mig in att säga ”jag skulle ju inte ha nåt”. Jag vet själv hur det känns då jag inte vill komma tomhänt till en fest. Visst är det trevligt att bli överraskad och att få överraska.
Jag fick allt från presentkort och vackra dikter till mousserat och vin, bröd och choklad, saker med Muminmotiv och en enormt ståtlig orkidé.
Tack för precis allt ni gav mig i går ❤ Vänskapen vi upplevt genom åren och som jag hoppas fortsätter i många år till, är guld värd.
