hjältegravar

Och så var julafton över

~ Carita Liljendahl ~ 8 kommentarer
Det var mycket vackert och stämningsfullt som vanligt vid hjältegravarna på nya kyrkogården igår. Min syster och jag har lagt ner varsitt ljus vid morfars minnessten. På gamla kyrkogården klarade vi bara av att komma fram till pappas grav där vi också lade ner varsitt ljus. Där fanns dels mycket snö mellan gravplatserna, dels var det ställvis väldigt halt, och pappas sten ligger inte vid en upplogad gång. Men vi lyckades pulsa oss fram till den.

Sedan tog vi inga risker med övriga släktingars gravar där. De var mer svårtillgängliga, så vi fick nöja oss med att sända våra tankar till bortgångna nära och kära.

Fick en söt tomteprydnad av min syster. Mamma undrade varför han inte har några ögon. Jag sa att mössan ramlat ner framför dem 🙂 Bara näsan syns med nöd och näppe.

De här tomtarna blev ju populära för en tid sedan. Och de är just sådana att deras ögon inte syns. Det är liksom pointen med det hela 🙂

Då mamma och min syster hade åkt hem avslutades min kväll i ensamhet i soffan vid teven. Jag såg på Mark Levengood i Sveriges teve, olika julkonserter och innan jag lade mig tittade jag på midnattsmässan från Rom. Det är något speciellt med den.

Mycket snö, men vackert

~ Carita Liljendahl ~ 8 kommentarer

Ja, som jag antydde redan tidigare. Spade behövdes för att komma fram till familjegravarna. Vid den tredje var vi tvungna att ge upp på gamla kyrkogården. Det var för lång sträcka att skotta och vi hade då redan grävt två gångar till två gravar. Så vi lade ner två ljus i en driva vid en tall som fanns i närheten.

Vid hjältegravarna behövde vi inte skotta. Där var det vackert som vanligt med hedersvakter, gravlyktor, marschaller och det gick bra att komma fram till var och en minnesplats, även om där var mycket snö.
Tack morfar ❤ Du gav ditt liv för att Finland kunde förbli ett fritt land även efter 1940.

Pappas grav på gamla kyrkogården. Ljungen ligger begravd under snön, det lilla gula hjärtat kom fram och syns invid ena gravljuset.

Självständighetsdag, del 2

~ Carita Liljendahl ~ 12 kommentarer

I dag har det varit kransnedläggningar vid många hjältegravar runtom i landet. Så också vid Pro Patria-minnesstenen i Lovisa. En stark tradition i mitt kära fosterland. Här har också Lovisa Tor lagt ner en krans, bland många andra föreningar. Symboliskt känns det inte minst för att Tors färger gult och blått är samma som Ukrainas. Och Ukraina genomlider nu det som Finland har gjort under många år på 1900-talet.

Morfar föddes i januari 1903 och hans dödsdatum blev 14.9.1940 då han var 37 år gammal. Han stupade i kriget, eller försvann i alla fall på något sätt. Kroppen återfanns aldrig.

De fina lyktorna har veteranföreningarna skaffat med hjälp av diverse donationer. I år var scouterna med och tände lyktorna. De två ljusen i snön har jag och min syster lagt ner.

Det var otroligt vackert ute i dag. Vindstilla, minus åtta grader, sol och gnistrande snö. 106 år sedan Finland blev självständigt.

Morfars sten och lykta i raden närmast kameran där de två små ljusen syns framför.

Snart ska jag duscha och sedan klä mig fint och sätta mig i soffan för att följa tv-sändningar bland annat från balen på slottet där president Sauli Niinistö och hans fru Jenni Haukio nu är värdar för sista gången. In på nästa års sida väljer vi en ny president.

På sekretären brinner ett blåvitt ljus vid fotografiet av morfar.

Julaftonen förbi och skyltsöndag, igen!

~ Carita Liljendahl ~ 16 kommentarer
Till jultraditionerna hör att föra ljus till släktingars gravar på två kyrkogårdar. Här har vi lagt ner två ljus vid morfars hjältegrav, han var en många som stupade i kriget mot Ryssland i slutet av 1930-talet. Vem som har satt ytterligare ett ljus där vet vi inte. Varje stupad har vid sin minnessten en lykta och där finns alltid ljus till julen.

Det gällde i år att veta exakt var stenen låg och jag har nu lärt mig, andra raden söderifrån, första stenen från vänster. För nu fanns det så mycket snö att stenarna inte var synliga.

Samma var det på gamla gravgården där bland andra pappa ligger. Så mycket snö att stenen knappt syntes och jag kom med nöd och näppe fram dit i någon annans upptrampade spår. Vi hade spade i bilen men snön var frusen så i år nöjde vi oss med att lägga ljus vid bara pappas grav.

Jag fick många trevliga och fina gåvor, och några av dem visas på bilder längre fram. Den här chokladen är tillverkad för hand, somliga är bra på sånt. Tina heter hon som gjort mästerverket.

Och så avslutningsvis i detta inlägg – den traditionella söndagsskyltningen, årets sista faktiskt! Nästa söndag skriver vi redan 01-01-2023! Utmaningen förvaltas av BP med bloggen Konst eller konstigt 🙂

Bilden är tagen på en av mina kvällspromenader. Här kan vem som helst skylta gratis på torget i Lovisa. Så vacker är det ju inte då alla gamla nitar finns kvar, jag hoppas att de två skyltplatser som finns snyggas upp till sommarens bostadsmässa 🙂

Hjältarna glömmer vi aldrig

~ Carita Liljendahl ~ 8 kommentarer
Hjältegravarna på Lovisas nya kyrkogård.
Snön har dalat lätt hela dagen. Det är en minusgrad och ingen blåst.
Helt idealiskt då någon vill tända ljus på gravar.
Lyktorna är resultatet av en insamling, handsmidda var och en. Krigsveteranföreningar, församlingar, reservister och andra föreningar och organisationer har under årens lopp alltid sett till att det finns ett ljus vid varje krigshjältes sten. Nu finns även fina lyktor ❤
Morfar Edvin Ahllunds sten. Jag har svårt att minnas platsen exakt fastän jag kommer hit varje år, flera gånger. Var det andra stenen i första raden, eller första stenen i andra raden, eller andra stenen i andra raden. Började putsa snön från en av dem. Slutet på namnet var LUND 🙂 Men nej, det var ju Kurt Bärlunds sten, bredvid morfars.

Jag tror att varken Kurt eller Edvin tog illa upp. De kunde se mig våndas där vid stenarna och kanske smålog lite för sig själva i sin himmel. ”Nåja morfar, äntligen hittade jag dig” sade jag. ”Varsågod – här är ditt ljus såsom under många år tidigare. Tack för att du gav ditt liv så att jag kan leva i ett fritt land”.

Många kransar och ljus vid Pro Patria, För Fosterlandet-stenen. På dagen finns här hedersvakter, likaså på julaftonen.
Klockan är fem på eftermiddagen. Mörkret har lagt sig. Julgranen har kommit till gården och Finlands flagga får ännu vaja kvar en stund.

Känner stor tacksamhet för mycket i dag. Nu ska jag börja se på tv, balen från presidentens slott, en tradition som lever och förändras med tiden, efter en paus under pandemiåren. Och så ska jag skåla för mitt kära fosterland Finland 🕯🍾

Vackra lyktor på hjältegravar

~ Carita Liljendahl ~ 9 kommentarer

Tack vare en satsning som bland annat veteranföreningarna i trakten gjort pryds nu flertalet hjältegravar av vackra lyktor. Enskilda personer, föreningar och organisationer har donerat pengar till en insamling och slutresultatet blev strålande och hjärtevärmande.

Här har vi lagt ner ett ljus vid morfars gravsten, och ett placerade vi inne i lyktan.

Gesten med lyktorna är så fin. Vi får inte glömma dem som föll offer i våra krig. Vi får inte glömma krigen överlag. Inte lottornas insatser heller, i år fyller Lotta Svärd-rörelsen hundra år. Det fanns tider då den förbjöds och alla minnen från den skulle förstöras. Lyckligtvis förstördes inte allt. Det finns dräkter kvar, armbindlar, böcker, sånghäften och mycket annat. Och det finns personer som minns de här tiderna och som fortfarande kan berätta om dem.

När de här personerna inte längre finns är det vi som tillhör de yngre generationerna som ska komma ihåg det som har hänt, och berätta vidare till kommande generationer.

Efter besöken på våra kyrkogårdar blev det lite lättsammare på Café Favorit med en liten spökbakelse. En makron med smak av vanilj och lakrits.

Fem en fredag, God juldag!

~ Carita Liljendahl ~ 29 kommentarer

Elisamatildas Fem en fredag har fem julinspirerade frågor.

Hur blev julen som den brukar vara?
– Vi var på julaftonen hos min syster såsom vi brukar. Hennes sambo, systerns son, vår mamma, min syster och jag. Vi åt tillsammans och hade några klappar.

Mina favoritfärger, svart och vitt 🙂 Fick bland annat ljus, kökshandduk, servetter och tändstickor 🙂

Vad hände i år som inte hände förra julen?
– Jag tappade en sked kålrotslåda på golvet 🙂

Vad tittar du på varje jul?
– Om vi talar om TV, så olika julkonserter och midnattsmässan från Rom. Men såg den inte från början till slut.

Hur spenderar du helst juldagarna?
– Hemma i lugn och ro. Sover länge på morgnarna, utan väckarklocka. Har autosvar på mejlen, telefonen på stör ej. Träffar eventuellt någon vän, men siktar på att göra det under mellandagarna också.

Vad är det godaste på julen?
– Jullimpa och Kasténs leverkorv, köttbullar, någon liten bit choklad. Ett gott vitt vin.

Skymningen började falla då vi på julaftonen besökte hjältegravarna där det finns en minnessten för min morfar.

Ungefär 4000 steg blev det i dag

~ Carita Liljendahl ~ 14 kommentarer

… då jag med syrran besökte Tokmanni för att köpa allt från gravljus till toapapper och mull. Jag har inte på länge dock hittat tillräckligt stora innerkrukor, ni vet sådana där med hål i botten. Är det så att affärerna tror att vi inte alls planterar om växter vintertid?

De flesta stegen gick vi förstås på kyrkogårdarna i Lovisa. På gamla kyrkogården ligger min pappa, morbröder, farbröder, mormor, en kusin, min farmor (som jag aldrig sett)… och på nya kyrkogården har morfar sin hjältegrav då han stupade i kriget. Ja, alltså på bägge kyrkogårdarna finns många släktingar och vänner.

Hjältegravarna på nya kyrkogården.

Ett ljus till morfars minne. Jag tänder det ofta på muren, men lägger det sedan ner vid stenplattan med hans namn.

Vid morfars sten säger jag alltid tyst för mig själv: ”Tack morfar för att Finland är självständigt i dag. Jag är ledsen för att jag inte fick lära känna dig”

❤

Lade ljus på gravarna i dag

~ Carita Liljendahl ~ 7 kommentarer

I går ösregnade det från och till längs eftermiddagen. Inte idealiskt att gå till kyrkogården för att bli blöt och inte ens veta om ljusen skulle klara att brinna i väder och vind.

Gick istället i dag.

Hjältegravarna i Lovisa finns på nya kyrkogården.

Vid morfars gravsten lade jag ner det här ljuset. Han stupade hösten 1940. Således fick jag aldrig träffa honom. Ju äldre jag blir, desto mer tänker jag på allt som våra soldater gjorde för att bevara Finlands självständighet. Min morfar var 37 år då han gick bort och kroppen återfanns aldrig. Men i kriget dog också pojkar som var kring 20 år och yngre. Ofattbart. Och så krigas det fortfarande i vår värld.

En av portarna till gamla kyrkogården.

Här ligger min pappa, min mormor, morbröder, en kusin, farbröder, farfar och farmor (henne träffade jag heller aldrig), och många andra nära och kära, vänner och bekanta.

Från gamla kyrkogården ser man ut över Lovisaviken.

Har en förkärlek för…

~ Carita Liljendahl ~ 9 kommentarer

Daniel Craig, kanske ni tänkte!
Ja, det stämmer – och efter julen eller nyår kommer ni att få se vad jag köpt till min samling av Bondprylar.
Men… det jag ville säga är att jag har en förkärlek för gamla murar.

Mur vid nya kyrkogården i Lovisa.
Mur vid nya kyrkogården i Lovisa.

Jag var där för att fotografera hjältegravar till morgondagens tidning. Och passade på då jag hade tillgång till proffsig utrustning.
Då solen lyste och fåglarna kvittrade kunde jag precis föreställa mig att det hade varit en vårdag. En sen eftermiddag i mars eller april.
Härligt att ha den förmågan, att förflytta sig till en annan tid.