Det här är ett förhandsinställt inlägg från igår, eftersom hela den här dagen torde gå i innebandyns tecken. Bussen startar klockan 10 och matchen i Pargas börjar klockan 14. Hemma är vi kanske kring 20–21.
För att få stegen till dagens promenad ska jag gå så mycket jag kan under våra pauser på resan och även då det är periodpauser i matchen sticker jag ut och bekantar mig med omgivningen vid idrottshallen där i Pargas, en plats som jag aldrig besökt förr 🙂
Någon kanske samlar på Muminmuggar, nån annan på frimärken, men Carita samlar just nu steg 💪
Och om någon blir irriterad på mina ständigt återkommande hälostegsinlägg, så är det ju bara att sluta läsa bloggen 🙂
Jag tror att det är 24:e säsongen som jag följer Lovisa Tors innebandylag. Det har varit uppförsbacke och nedförsbacke, härliga segrar och bittra förluster. Vi har spelat på högsta nivån i landet, innebandyligan, men håller nu till i Finlandsserien som är steget under division ett, även Divari kallad i Finland.
I går startade säsongen på bortaplan mot Borgålaget PSS inför en ganska stor publik, där en stor del hejade på Tor. Det räckte ändå inte till med supporterskapet denna gång, förlustsiffrorna skrevs 5–2. Tor hade mycket boll och dominerade stundtals stort, men PSS gjorde flesta målen och det är ju de som räknas. Alltid extra surt att förlorade ett ”lokalderby” mot Borgå eller mot lag från Sibbo. Men vi får ta och komma igen!
Surt sa räven, men vi förlorade den avgörande kampen med Tor i går med siffrorna 6–4. Därmed är det Jyväskylälaget Happee Steamers som spelar i division ett nästa säsong och vi fortsätter i Finlandsserien.
Vare sig vi vinner eller förlorar är resorna alltid roliga och andan mellan fansen god. Stämningen i bussen är aldrig nere på noll i moll då vi åker hem från förluster. Inte ens fastän vi har 3,5 timme i buss framför oss och vi kommer hem först till midnatt. Livet går vidare, det kommer nya matcher. Det är ups and downs.
Gårdagens lunch var pizzabord och ett sådant hade jag inte heller sett tidigare. Pizzorna står på ett uppvärmt serveringsbord under ”tak”. Här finns också många små ”skyltar” att beundra.
Flera söndagsskyltare hittar du hos min bloggvän BP.
I dag ska jag på innebandyresa. Förra gången jag var på väg för att heja på Tor i Jyväskylä fick jag feber och tvingades ställa in resan. I dag gör jag ett nytt försök.
Vi startar klockan 13. Matchen börjar klockan 18. Hemma är vi tidigast kring midnatt. Heja Tor 💙💛
Fler bloggare som är med i denna utmaning hittas via BP:s blogg.
Att laget ligger under så gott som hela matchen, och sedan gör tre avgörande mål på tjugo sekunder, som gör att man kommer ikapp och går förbi – det är oförglömligt. Likaså att gästerna åter kvitterar, det blir en mållös förlängning på 20 minuter då alla är trötta, både på planen och på läktaren. Och sedan en nervpirrande straffslagstävling som slutar med ett jubel som nästan får taket i Lovisahallen att lätta.
Vår kvalresa fortsätter 💙💛
Kosken Dynamo som stod för motståndet hade blåvit dräkt. Det har tidigare ofta också varit så, att motståndaren haft blåvita kläder. Och då blir det lite Sverige-Finland stämning 😀 Men nu kändes det också som att vi spelade i Ukrainas färger.
Det var jätteroligt att träffas med supportervännerna igen. Hoppas det blir åtminstone en resa till som jag kan åka med på. Mitt i veckan har jag inga möjligheter att åka iväg, men en av vårens bortamatcher är på en lördag så hoppas vi får ihop gäng till en bussresa då.
Bilden är från öppningen av matchen då vår lokala förmåga Sarita Pihtsalmi sjöng solo bägge ländernas nationalsånger, utan musik – det var vackert. Kanadensarna höll om varandra och sjöng med, jag tror dom blev överraskade och glada av initiativet med sångerna.
Tor ledde efter första perioden 4–0. Sedan knappade Canada in, kanske för att Tor lät hela truppen spela och inte hela tiden satsade på att ha sina starkaste femmor på planen. Eller också lade gästerna bara i en ny växel 🙂 I fulltid var ställningen 6–6 och i förlängningen var det Canada som gjorde mål.
Bästa spelaren i Canadas lag, Matthew Smith, och bästa spelaren i Tors lag, Arttu Vuorela, fick halsdukar och mössor med Tors emblem som pris. De delades ut av innebandysektionens ordförande Mikael Forstén.
Det blev en riktig nagelbitare, eller ska vi säga rysare, då Tor tog sig an Sudet i Kouvola i torsdags. Tor ledde med siffrorna 1–6, men sedan lade Sudet i en ny växel och knappade på kort tid in försprånget. Hemmalaget kom till och med i kapp till 6–6! Sedan fick Tor lyckligtvis ordning i sina led och kunde göra tre mål och vinna matchen 6–9.
Det där med att heja, skrika och applådera har ju också varit lagt på undantag under pandemin. Lite ont i armarna blev det stundvis 🤣 och klockan på handleden registrerade en fantastisk aktivitet av allt applåderande. Blev knappast av med många kalorier, men skojigt är det att åter då och då komma iväg på matcher. Ganska många använder ännu ansiktsskydd då sådana rekommenderas, och det tycker jag är bra.
Debutsky's Blog - Inne i huvudet på en författare 