känslor

Jag gillar kontraster

~ Carita Liljendahl ~ 10 kommentarer
Mörka moln har hopat sig vid horisonten åt olika håll flera gånger i dag. Jag tycker om kontrasten som solen skapar. Då solen väl gått bakom moln själv ser det inte lika dramatiskt ut. Nu har jag solen mot väst, bakom min rygg. Mot öst ser det hotfullt ut.

Något regn har ändå inte kommit. Hörde på nyheterna i går att Sverige skulle drabbas av oväder.

Fick undan en del tidningsjobb på förmiddagen. Samma dag som Nya Östis kommer ut börjar jobbet med följande veckas tidning. Sedan hade jag min varannan-vecka-massagedag och ikväll ska jag ännu ge ut lite texter, planera de två kommande tidningarna och även ett nästan dagslångt möte som vi har i morgon.

Min massör är en underbar kvinna och en ”gammal” vän från skoltiden. Hon lär mig knep och ger mig verktyg för att hantera olika situationer i vardagen och i livet överlag.

Jag vill bli mera öppen, skaka av mig det pansar jag av någon anledning bär på. Ett skyddspansar som mycket väl kan finnas kvar även från tidigare liv, om man såsom jag väljer att tro på att vi haft sådana.

Olika motgångar i livet, till exempel då jag blivit övergiven – och då handlar det inte bara om före detta förhållanden – har också bidragit till att jag skapat detta pansar, så att jag inte ska kunna såras och skadas hur lätt och hur ofta som helst.

Nu återstår det att se om verktygen jag fick leder till något intressant 🥰

Stenläggningen nästan klar

~ Carita Liljendahl ~ 39 kommentarer

En månad har det tagit att få bryggan och stenläggningen nästan klar. Svettigt värre 😀 Några hus har jag byggt här och där, en fyr och ett par båtar är också nästan klara. men mycket återstår. Bland annat att skapa himmel och hav 😀

Ett utomordentligt sätt att koppla bort jobb och andra ”måsten”. Den här dagen har jag varit extra känslig och blivit ledsen ett par gånger.
Att vara en high sensitive person har sina sidor. Men det har också sina fördelar om man lär sig hantera HSP på rätt sätt.

Det var ett tag sedan jag grät, men i kväll föll några trötta ledsna tårar.
Jag tränger inte tillbaka dem, förnekar inget, försöker bli bättre på att förstå mig själv varje dag.

Att du ORKAR vara positiv

~ Carita Liljendahl ~ 43 kommentarer

… kan jag få höra ibland. Det finns människor som tycker att jag skulle vinna på att vara negativ. De talar om den hälsosamma effekt det lär ska ha att låta negativa känslor komma ut.

Och det är helt sant. Allt det svåra, negativa, arga och tunga man eventuellt bär inom sig – det SKA ut. Men man har ju rätten att välja i vilka forum man låter ilskan pysa ut.

Många häver ur sig ilska på sociala medier och tycker det är en bra plats där man kan kritisera andra. Man gör det för det mesta i sitt eget namn, men inte ansikte mot ansikte med dem man kritiserar.

Jag väljer, för min egen skull, att alltid åtminstone försöka se det positiva. Jag mår själv bättre då. Jag vill också uppmuntra andra, säga snälla saker, stötta och finnas till. Till och med fastän det i enstaka fall lett till att jag fått skit i nacken. Välmenande personer är lätta att utnyttja, att frysa ut och att förtala – det är sällan snälla personer ryter ifrån.

En gång skapade jag en grupp på Facebook. Då jag slutade med verksamheten inom gruppen bad andra personer mig om att ge över administrationsrättigheterna till dem. Jag tvekade men gick sedan ändå med på det. Så fort som jag hade gett rättigheterna ifrån mig blev jag blockerad och kunde inte längre delta i diskussioner eller gilla inlägg där. Flera år efter att det här hände fick jag en fråga, ”varför skriver du eller gillar du inte längre något där?”

Samma gällde några personers inlägg som jag förut hade gillat och uppmuntrat. Personerna hade blockerat mig för att de tyckte att jag var ”äckligt positiv” och nu skulle jag få stå där med mitt ”så kallade stora hjärta”. Jag skulle inte tro att jag hade några vänner…

Alla kommentarer, privata mejl och Messenger-meddelanden har jag förstås sparat, om jag någon gång skulle behöva bevisa att den här formen av trakasserier förekommit.
Men för det mesta försöker jag intala mig själv att ställa mig ovanför den här formen av utstuderad vuxenmobbning.

Strunta i gnäll – eller prata om det?

~ Carita Liljendahl ~ 22 kommentarer

När sommaren är som vackrast.

I huvudsak strävar jag till att hålla den här bloggen positiv. Lyfta fram saker som gör mig glad, publicera bilder från Lovisa, peka på det fina och det sköna.

Men livet är ju inte bara en dans på rosor, där finns den där törnen som vi alla känner till. Och jag har skrivit det förr – att min blogg blir opersonlig om jag bara visar fina fönster, vackra väggar och hur-galet-som-helst-bilder. Söndagsskyltar och Glad måndag i all ära, men lite mera djup vill jag bjuda på ibland.

Därför skrev jag i går på Facebook så här efter att ha sett ett bra tv-program: ”Samtal om livet är SÅ bra. Lars Lerin också. Så många kloka saker sa han. Strunta i vad andra tycker. Något som känns extra aktuellt för mig i dag 🙄Och det har inte med Pin-up att göra, för där har jag fått massor av fina tillrop. Men tidigare i dag fick jag ta del av en hel del negativt gnäll. Lovisa-syndromet? Avundsjuka och missunnsamhet 😥

Kommentarerna lät inte vänta på sig, och jag tackar för alla! Jag förstår också dem som är välmenande och säger att jag ska strunta i sura kommentarer, för att de som måste kritisera kanske mår dåligt själva. Jag ska inte låta mig sugas med i det negativa. Kloka ord som jag för det mesta följer.

Men det finns ett MEN.

Ibland anser jag mig ha rätt att berätta hur jag känner mig. Sopar jag bara allt under mattan, vänder jag allting ryggen – då växer det svåra, det som gör ont och som gör mig ledsen, så att det slutligen blir en stor klump som gör mig sjuk.

Allt för många av oss biter ihop, visar en fasad utåt, som om vi var gjorda av teflon, som om inget och ingen lyckas såra oss för att vi är så tuffa och coola.

Skitsnack, säger jag. Vi har alla känslor, och inga känslor är någonsin fel.
Låt dem komma ut, prata om dem och våga visa din sårbarhet.
Det om något är styrka.

Ett tydligt vårtecken!

~ Carita Liljendahl ~ 16 kommentarer

Mina fina vän Saga-cykeln ❤ har tagits ut ur vinterförrådet hos min mor.

För ganska exakt tre år sedan köpte jag en ny cykel. I slutet av mars var jag ute på en av de första turerna med den. Då jag påminns om något som hände hösten 2013 eller våren 2014 går mina tankar ofta, men inte alltid, till skilsmässan. Jag blir inte ledsen mer, men tanken kommer oundvikligen – alltså i stil med ”då jag skrev det där var jag glad, lyckligt ovetande om vad som hände bakom min rygg”.

Nuförtiden stannar allt vid en ganska flyktig tanke. Det är ju ett minne som för evigt kommer att vara kopplat med ett visst datum, och en viss period i mitt liv. Det går inte att sudda ut och varför förtränga? Det är trots allt bara tankar.

På Facebook blir vi ju också påminda om minnen. Vad hände för ett år sedan, för två år sedan, för fem år sedan – beroende på hur länge vi varit med där. De minnena är oftast väldigt roliga att titta tillbaka på.

Ännu är det rätt smutsigt och grått i naturen. Men om några veckor ska det väl redan vara lite vackrare?

Här är två bilder tagna vid och från bron som går över ån till stadsdelen Garnison. En del av den bildar en ö som är omgiven av två åar. Ån delar på sig ett stycke norrut och flyter sedan ihop igen ett stycke söderut och vattnet rinner ut i Lovisaviken.

Våga prata, lyssna, gråta

~ Carita Liljendahl ~ 26 kommentarer

Ser på Tillsammans mot cancer på Sveriges TV4 i kväll.
Blir väldigt berörd av alla öden där. Men speciellt av den berättelse som mannen som miste sin hustru och som blev kvar med två barn i tonåren hade att berätta.

De valde att prata öppet om allt. Om rädslorna innan hon gick bort, om sorgen efteråt, om saknad, om ilska, om kärleken de fortfarande känner … ja, de pratar moget och finstämt om precis allt som har med sjukdomen att göra.

Även om jag själv inte drabbats, kan jag säga att jag kanske är en av dem som får cancerbesked i morgon – och om det är så, då vill jag också vara en av dem som talar öppet om precis allt.

Men samtidigt härmed sagt. Alla gör sina individuella beslut. Och alla har rätt till dem och till sina känslor.

Livet. Det är här och nu.
Livet. Det är här och nu.

Jag vill vara en sten i skon

~ Carita Liljendahl ~ 21 kommentarer

Jag blir sällan arg, och jag tror inte att jag är det just nu heller. Men någonting pyr ändå inom mig.
Kanske jag bara har varit tyst för länge? Hållit mina åsikter tillbaka, eftersom jag med tiden blev van vid att jag inte fick skriva vad jag ville på min blogg.
Använde jag N-ordet i något lättsamt inlägg blev jag kallad rasist.
Skrev jag om mina känslor efter skilsmässan hatbloggade jag.
Himmel och pannkaka så farlig jag har varit!
Så bra att jag inte bor i Turkiet eller Ryssland för då hade jag varit inburad eller död sedan länge.

Detaljstudie av en liten väska jag en gång fick av min syster.
Detaljstudie av en liten väska jag en gång fick av min syster.

Nu blir jag säkert kallad sur klimakteriekärring också.
Jag tycker nämligen att ”de fina litteraturkännarna” är upprörda helt i onödan. Bob Dylan har skrivit många fina texter och han är värd Nobelpriset i litteratur lika väl som vem som helst annan.

När jag sedan sagt ifrån, eller skrivit vad jag tycker – blir jag ibland såsom kvinnor ofta blir. Lite fundersam. Var jag nu ändå för rak på sak? Borde jag ha uttryckt mig sakligare?
Funderar en man någonsin i de banorna? Jag tvivlar.

Ibland får jag ”tillrättavisningar” och ”förklarande besserwisserkommentarer” av män.
Nånting hos mig tycks irritera dem.

Jag tror jag ska bestämma mig för att gilla det. Att vara stolt för att jag är en sten i skon då det behövs, en avvikande och omöjlig varelse.

Om jag bara kunde…

~ Carita Liljendahl ~ 33 kommentarer

Ett minne från slutet av augusti då jag besökte kafeterian Tuhannen Tuskan Kahvila.
Ett minne från slutet av augusti då jag besökte kafeterian Tuhannen Tuskan Kahvila.

Jag önskar att det kommer en dag då jag helt öppet kan skriva om allt. Både om saker som gör att jag sprudlar av glädje och som sådant som gör att jag känner mig ledsen och nedtryckt.

Många av mina följare, speciellt läsare i Sverige, skriver ofta till mig ”det är din blogg, du skriver vad du vill, det har du rätt till, de som inte gillar dig kan sluta läsa”.

Ack om det vore så enkelt!
Hur jag än gör finns det alltid personer som kan uppfatta det jag skriver på fel sätt. Vilket får mig att undra om vi i lilla Svenskfinland är mer känsliga än andra? Och om ankdammen är så jäkla liten att det finns personer som tycker att de har makt tysta mig.

Jag har vägt mina ord här på guldvåg de senaste två åren, men ändå fått höra bland annat av före detta chefer att det inte passar sig att jag skriver si och så på min blogg. ”Folk tar åt sig” har jag fått höra, eller ”jag har fått reaktioner på ditt inlägg”.

Tar jag upp mobbning, avundsjuka, missunnsamhet, förtal och annat som jag upplever att jag har blivit utsatt för är det också känsligt.

Mest blir det så att jag visar fina fönster och vackra väggar, blommor och blader och vyer från Lovisa. Jag berättar om hur glad jag kände mig då jag körde hem från Liljendal i dag och såg tre svanar i skyn. De tog sannerligen fågelvägen mot Lovisaviken, för mig dröjde det längre att nå dit.

Jag fick höra ”Jotain niin oikeaa” på Radio Aalto och minnen från min härliga sommar väcktes. Det var första gången jag lyssnade på låten efter en fyra veckor lång paus.
Jag kände mig tacksam och lycklig.

Men ibland skulle jag också vilja skriva om så mycket annat.

Jag skulle inte få skriva…

~ Carita Liljendahl ~ 24 kommentarer

Symbolbild. Sol i sommargrönska gör mig glad.
Symbolbild. Sol i sommargrönska gör mig glad.

… att jag ibland mått dåligt i privatlivet eller att jag också gjort det på olika jobb jag har haft. Jag får rådet att hålla inne med allt det här, att inte älta mina bekymmer offentligt.

Men hur skulle jag må om jag inte hade delat mina känslor här? Ändå har jag ju inte på långt och när skrivit allt. Klart att även jag förstår att det finns mycket man inte ventilerar på en blogg.

Här får jag ovärderligt stöd av en massa kloka och insiktsfulla personer som träffar helt rätt i sina kommentarer. Bland annat därför väljer jag att skriva av mig vissa saker här.

Då jag på senaste tid skrivit att jag mår bra i det jobb jag har i dag har det tolkats som att jag rackar ner på de gamla jobben. Men det är inte arbetsplatserna det varit fel på. Jag har bara valt att göra det som känns mer meningsfullt för mig personligen i dag.

Och om nu någon vill veta så inte mår jag toppen alla dagar fastän jag försöker hålla en positiv stil här.
Jag bär på oro och bekymmer för framtiden jag också.
Jag måste tvinga mig att leva i nuet, att se nya möjligheter, att känna tillit för att allt ska ordna sig.
Men jag gråter jag också. Senast i går gjorde jag det.
Så fastän jag för det mesta ger en positiv bild av mitt liv här, för att jag VILL och önskar att allt ska ordna sig, känner även jag stor vanmakt då och då.
Jag är bara en människa, precis som du.