Igår kollade jag på en gammal dokumentär från 2015. ”Dagny – livet börjar vid 100”. I programmet fick hon priset som Årets Svensk, och satt i soffan bland annat med Måns Zelmerlöw ❤
Det var en fin dokumentär. Dagny var ju väldigt rolig, men hon vågade också berätta om det svåra i livet. Då hon blev inlåst i en garderob för att hon var bråkig och skrikig till exempel. Men hennes mormor läxade sedan en dag upp Dagnys mamma för det. Man låser inte in en två-åring!
Dagnys första man var svartsjuk och alkoholiserad. Hon förblev barnlös och det är ju även jag. Igenkänningsfaktorn är faktiskt rätt hög när jag tänker efter. Men barnlösheten är inget jag sörjer. Livet blir som det blir.
Dagny var bra på att läsa och skriva, hon gillade inte att handarbeta och det gör inte jag heller 🙂
Hon inspirerar mig. Jag vill också bli 100 år och mer än det och fortsätta blogga och vara rolig som hon var.
När jag ser hur raskt hon promenerade och hur hon klev upp på soffan för att kunna torka damm från tavlorna hon hade på väggen. Då tänker jag att jahaaa… hur ska det gå till för mig då jag redan nu som 61-åring har problem med knäet 🤣 Men skam den som ger sig!
Man ska leva lajban, det är aldrig för sent fastän man skulle känna sig gammal som 50-åring eller som 70-åring. ”Jag uppmanar alla gamla tanter, morska upp er”, sa hon i programmet 🙂 Och att hon tar revansch på barndomen då hon fick sig itutat att hon inte skulle tro att hon var nåt.
Jag har äntligen kommit på att Yle Arenan och SVT Play är helt praktiska ”kanaler”. Jag ser på nästan vad jag vill, nästan när som helst. Igår petade något sportprogram bort Hotell Romantik, det var väl inte schysst gjort?
Jag ska bli som Dagny. Bloggat varje dag har jag nu i dag gjort 3307 dagar i sträck. Målet är att hålla på LÄNGE till. Så länge som det är roligt 😀
Dagens fråga på WordPress, som det alltid går att ty sig till och i brist på idéer för blogginlägg, är ”Vad är du nyfiken på?”
Jag är inte till min läggning nyfiken, fastän jag kanske borde vara det som journalist. Den negativa klangen för ordet nyfiken har att göra med sånt som jag INTE har att göra med 😀 Alltså att vara nyfiken på andras liv, vad grannarna gör osv.
Däremot är jag gärna nyfiken på livet. Vad följande dag kan i beredskap för mig. Kanske pusselbiten dyker upp. Eller nåt annat intressant 🙂
Att gå på konstutställningar är berikande. I går var jag på Art Gallery vid Alexandersgatan i Lovisa. Där är temat för augusti månad Kaffekoppar, och många konstnärer får visa sina verk. Utställningen är öppen till och med den 27 augusti.
Ordet i utmaningen Hoppa på tåget är denna vecka BRODERA. Jag har någon gång gjort det, i skolan då det hörde till i handarbetsundervisningen. Numera stickar jag inte, virkar inte, broderar inte. Men det är fint att det finns många andra som gör det, håller hantverken vid liv. Den här tavlan har min mamma gjort.
Vem är jag? Det är en fråga som jag, och kanske många andra också för den delen, ibland ställer sig själv. Vem är jag? Vad står jag för? Hur ser andra på mig? Vem tror de att jag är, och är det viktigt att andra vet vem jag är på riktigt?
Under rubriken About här på bloggen finns en kort beskrivning om mig själv. Men hur ska jag gå till väga då jag vill berätta mer?
Jag har alltid strävat till att vara öppen och ärlig kring allt. Det har förstås straffat sig ibland, och jag har tänkt ”det där borde jag inte ha sagt” eller ”nu blev jag åter missförstådd”. Men då allt kommer omkring tror jag att det lönar sig att vara ärlig i alla fall, och att även tala och skriva om svåra saker.
Hur många gånger har jag inte funnit tröst i att höra att jag inte är ensam om olika problem. Då jag har öppnat mig har det visat sig att andra lättade har sagt: ”Nä men oj, så där känner även jag”.
Carita längst till höger, kanske fem år gammal? Väninnan Anne till vänster, syster Veronica och grannen Elise som blivit student.
Ja, så vem är jag? Med åren ändras vi ju alla, så att beskriva mig sådan som jag varit tidigare finns det inte utrymme för här.
Nyligen hade vi Pride-evenemang i Lovisa. Jag har understött det ekonomiskt och jag har tryckt gilla-reaktioner på många bilder som delats före och efter det. Jag respekterar och accepterar sexuella minoriteter, men jag hänger inte alltid med i alla de nya bokstavskombinationer som finns. Det finns också en ny flagga som symboliserar intersexualitet, har jag lärt mig.
Själv är jag hetero. Kanske någon tror annat om mig då de oftast ser mig umgås med kvinnor. Bland kvinnorna som är mina vänner finns några lesbiska och intersexuella, men själv är jag varken det ena eller det andra. Jag har också bögar i min bekantskapskrets.
Då jag har varit ensam i nio år kan jag också tänka mig att det finns personer som tänker ”tillhör hon kanske en sexuell minoritet ändå?” Men det gör jag inte.
Vid en sommarstuga 2015.
Jag vill beskriva mig själv som en generös, hjälpsam och för det mesta glad person. Jag tycker om att läsa och skriva. Jag reser gärna, men det finns inte alltid tid och pengar för det nöjet. Äter helst ute på restaurang, är ingen kock själv och det har visat sig att samhället, och speciellt att det som säljs i mataffärer, inte är anpassat för singelhushåll. Då blir det att slänga en hel del mat, och det tycker jag inte om att göra.
Jag jobbar mycket och det är väl en orsak till att jag fortfarande är ensam. Längtan efter livets pusselbit finns djupt inom mig. Jag slutar aldrig hoppas, och det är kanske också därför jag skriver personliga inlägg om mig själv ibland.
Med åren blir människan bekväm och jag vet precis vad jag behöver och framför allt vad jag inte behöver. Pusselbiten i mitt liv ska vara en stark person som vågar stå upp för sig själv och för andra.
Fokus ligger inte längre på sex i den här åldern, i alla fall inte för mig 🙂 Därför hittar jag inga pusselbitar via dejtingsajter. Sex kan komma med i bilden senare, sedan då pusselbiten och jag gjort tusentals andra roliga saker tillsammans. Efter att vi har talat, och gärna även skrivit till varandra, om allt mellan himmel och jord, då vi har öppnat oss och blottat vårt innersta i djupa samtal – då kanske det bara säger klick och så är även sex naturligt.
Ibland tänker jag att det bästa vore att flytta bort från Lovisa. Kanske till Sverige, för där har jag alltid trivts. Inte till Stockholm eller någon annan stor stad, det är för stökigt. Men å andra sidan, att i denna ålder börja på ny kula, ensam på en ny ort, känns övermäktigt – både fysiskt och mentalt.
Nä, kanske mitt älskade Lovisa har något att ge mig ändå, någon dag i framtiden ❤
Promenaderna har fortsatt. Och nu öppnar jag en ny kategori där jag sätter in en del bilder från promenaderna 2023.
I går gick jag 3212 steg och för december 2022 blev det totalt 99.986 steg.
I november gick jag 98.286 men månaden har ju också en dag färre än december.
Jag kan ibland behöva en morot för att komma iväg ensam.
Skrev därför två postcrossing-kort, ett ska till Portugal och ett till Spanien. Gick iväg för att posta dem och tog en liten extra runda så att jag inte gick direkt hem från K-Supermarkets postlåda.
Totalt blev det 3388 steg i dag, och som ni vet är mitt mål för dagen så lågt som 2500. I dag var det min 93:e dag i ett sträck av promenader.
Nu har jag börjat skriva in stegen i Muminkalendern. Jag har också varje dag svarat på ”En fråga om dagen” och nu är det dags att börja på ett nytt år där. Ska bli spännande att se vad jag skrev, tyckte och tänkte för ett år sedan.
Vad vill du genomföra under året som kommer frågade boken ifjol den första januari. Jag svarade bland annat ”mera planering och sömn, mindre stress”. Lyckades ibland med det, men inte alltid. Onödiga prylar och kläder bort. Ja, det gick väl sådär även det 🙂 Men jag skrev också 2022: Promenera lite mera. Och DET började jag göra i oktober 2022. Heja mig!
Lovisa firar namnsdag i dag. Staden bjöd de 500 som hann först till Strandparken på Lovisabakelse. Själv var jag tillsammans med vår styrelseordförande och uppvaktade då finska lokalkollegan Loviisan Sanomat hade ”vaktombyte”, chefredaktören sedan 25 år tillbaka gick i pension och en ny har tillträtt.
Min pappa skulle ha fyllt 98 år i dag, så han fick den här buketten av mig till sin grav, och en annan av min syster. Otroliga 44 år har gått sedan han lämnade oss ❤
Livet är glädje och fester, men ibland även sorg och saknad. Värna om de människor som står dig nära, vårda dina relationer. Älska, lär dig förlåta. Somna aldrig osams, om du har en partner eller någon du bor tillsammans med.
Spara på onödiga onda ord och låt inte elaka tankar bli ord som kommer ur din mun.
Intressant att jag hade massor av besök på bloggen i dag. De flesta inläggen som hade lästs var från skilsmässosommaren 2014. Jag ser ju inte vem som har läst dem eftersom inga kommentarer lämnas. I och för sig saknar det betydelse VEM som läst, men det faktum att någon/några just i dag har läst massor av inlägg från den tiden är intressant 🙂
Det här fick också mig att titta tillbaka och läsa de gamla inläggen.
Oj, så ledsen och besviken jag var för åtta år sedan. Så knäckt jag kände mig. Så ful och fet likaså. Ändå var jag ju inte det.
Övervikt har jag i dag också men numera tänker jag ”duger jag inte som jag är finns dörren där” och så pekar jag på den.
Någon skrev på den tiden en kommentar till mig. ”En dag kommer du att kunna se henne i ögonen och säga hej” och avsåg då kvinnan som blev tillsammans med han som var min make på den tiden. Precis så blev det.
Skilsmässan var en stor sorg för mig. Det är en sanning vi inte kommer från. Men en annan sanning är att jag har lärt mig leva med sorgen, med alla minnen. Jag har också lärt mig ta fram det bästa av allt vi hade då, och framför allt – jag pratar och skriver fortfarande om allt det här. Utan att det upptar hela min tid, hela mitt liv. Det som hänt är en naturlig del av mitt liv, något som förvandlats från nederlag till visdom och en erfarenhet jag inte vill vara utan 🙏
Bilden tog jag den 23 juni en kväll då jag korsade torget på väg hemåt.
Det är sommar. Solen skiner. Lagom varmt, +19 för det mesta. Jag har förmånen att bo nära havet. Så nära att jag kan promenera eller cykla dit (bilderna från igår). Eller som så att jag väljer att köra över två mil för att komma ner till Söderby i Strömfors skärgård, som numera hör till Lovisa.
Jag hade ett jobb i de här trakterna och passade på att andas i frisk havsluft. Då jag bott hela mitt liv nära havet skulle jag ha svårt att bo nånstans där havet inte finns. Insjöar i all ära, men… 🙄😄
Så gott som alla foton jag tar i dag behöver jag ”räta upp horisonten” på. Tack Antonia, du lärde mig använda de verktygen i Photoshop. Jag gör det ofta nuförtiden. Super-räta blir de inte alltid, men bättre än de var från början 🤣
Livet känns gott. Det finns här och nu. Jag serverar en kliché, en gång till: om morgondagen vet vi inget.
Bara det att jag åter har börjat känna allt möjligt! Upplever känslor som legat begravda några år. Skit detsamma om jag är ensam om att känna det här, huvudsaken är ATT jag har känslor kvar ❤
… är så här vackert. Efter att jag lämnat skräppåsen här gick jag till bokföringsbyrån på andra sidan gatan i Nya Östis ärenden.
Sedan var tanken att jag skulle fotografera när jag bar in ved till min mamma, men det glömde jag. Därförinnan postade jag tre brev, ett av dem går till bloggvännen BP i Sverige, för att hon gissade nästan rätt i tävlingen om ekplantans höjd 🙂
Slutspurten med morgondagens tidning håller på just nu och en bit in på kvällen. I kväll sitter jag också på ett möte. Så här går dagarna.
Fick en fråga av en bekant häromdan, om jag ännu inte hittat nån karl, gubbe, man eller vad han kunde kallas. Svaret är nix, vet inte var sådana kan hittas 🤣 Mest sitter jag hemma vid datorn och jobbar för att få ut 52 tidningar i året, så jag hinner inte gå ut och leta efter nån gubbe. Och inte har nån gubbe kommit hit och ropat ”oj, det är HÄR som du gudomliga varelse finns”!
Är jag realist tror jag inte att det finns gubbar som uppskattar min livsstil. Jag jobbar mycket och hinner inte passa upp någon, tillreder sällan mat, går hellre ut och äter.
Men om någon tycker om en gumma som kan skriva, både artiklar och romaner, och som vet det mesta om tidningsproduktion, då finns det en sådan gumma ledig. En gumma som gillar att pussla och läsa, att gå ut och äta, som inte säger nej tack till gott vin, som kan ta en cykeltur ibland, som gärna kör runt i nejden i en Saab och besöker loppisar eller små intressanta affärer och marknader…
Här finns en gumma att hålla i handen, att kramas med, att gråta och skratta tillsammans med. En gumma som vill prata om allt mellan himmel och jord.
Glad över mina pelargoner på inglasade balkongen. De har blommat hela sommaren och det kommer ännu knoppar på den rosa.
Läste häromdagen gamla blogginlägg från sommaren och hösten 2014. Det var ju mycket som handlade om skilsmässan och flytten till en annan bostad då. Jag hade en stor sorg, men ibland skrev jag en del glada och hoppfulla inlägg också.
Bloggen var en livlina då, jag ville berätta hur det kändes.
I dag har min blogg inte alls samma ”skvallervärde”. Jag har 200–300 besökare per dag, men då för sju år sedan var det inte ovanligt med 500–1000 per dygn. Troligen var många nyfikna då. Bara en bråkdel skrev kommentarer och gav sig på det sättet till känna. En del troll härjade med mig också. De har helt försvunnit nu.
I dag jobbar jag så mycket att allt annat ställts åt sidan. Jag har inte helt gett upp hoppet att träffa någon jag då och då kunde umgås med. Men… det dyker alltid upp det där ordet ”men”…
Det är ju ett faktum att jag har varit ensam en bra bit över sju år nu.
Friheten att få göra vad jag vill, när jag vill… den betyder mycket. Att ta hänsyn till andra klarar jag av. Men att passa upp någon? Eller att dela en liten tvåa med någon?
Nej, den här bloggen kommer knappast att bjuda på något så mycket mer spännande framöver än vad jag gör på jobbet, vilka blommor jag har, vilka pussel jag lägger – och om jag lever ännu en dryg vecka blir det lite bilder från stugsemestern.
Barbro och jag träffades på restaurang Kapellets terrass i dag för att ta ett glas mousserat och jag åt en smörgås med skagenröra. Plötsligt kom jag ihåg att det var precis på dagen fem år sedan jag blev egenföretagare! Så det var ju något att skåla för.
Datumet den 17:e finns också alltid kvar i minnet för Barbro. Hennes man, och min käre kollega, gick bort efter en lång tids sjukdom den 17 oktober. Men som vi sa. Livet går vidare. Ibland gråter man då allt känns alldeles för tungt. Men vi har också skrattat mycket för det finns ju en massa minnen och anekdoter från vårt gemensamma förflutna som aldrig dör.
I dag skrattade vi mycket åt den moderna konst vi såg i Kapellparken 😂 Jag vet att många inte ens skulle kalla allt det här konst, men vi tyckte det var roligt att göra våra tolkningar av verken.
Den första bilden visar ett slags skulptur, ett vattenfall och det känns verkligen som ett riktigt konstverk, gjort av Tero Maksimainen.
Det här konstverket heter Kumiverkkopuu (Träd med nätgummi), och det roade oss mycket.Sedan hade vi en ”krokodil på rymmen”. Klart att det finns krokodiler i Kapellparkens damm! Barbro höll på att misstag trampa ihjäl krokodilens små barn 😱😂Tror att det här verket hette Pyhä konna, en helig sköldpadda. Men det finska ordet konna betyder också bov.En labyrint av stenar. Namnet på konstverket minns jag inte längre.
Debutsky's Blog - Inne i huvudet på en författare 