Om att vara finlandssvensk och veta det mesta om Sverige

Ikväll ska jag se på Mandelmanns gård. Det är bara ett program av tusentals från Sveriges teve som jag kollat genom åren.

Jag är finlandssvensk, och vad det innebär har jag fått förklara så länge jag har varit kapabel till att muntligt eller skriftligt göra det. Och i all synnerhet blev jag tvungen att göra det då jag bodde i Sverige 1998. Missförstådd blev jag ju många gånger 🤣 Semla som är bröd/macka hos oss, är annat i Sverige. Korgbollsställning ville jag köpa till gudsonen, men försäljaren såg ut som ett frågetecken… ”aaah, du menar BASKET-ställning”.

Nu vimlar det på Facebook av fina inlägg där finlandssvenskar på olika sätt förklarar för svenskar i Sverige vad det betyder att vara finlandssvensk. Vi är personer som är födda i Finland, vi har svenska som modersmål, vi tillhör en minoritet på ungefär 300 000 personer.

Detta inlägg blir långt eftersom jag gärna vill citera en del av det som Erica Helin skrivit på Facebook. Jag har satt in – – – där som jag strukit en del av texten, bara för att den inte ska bli för lång. Den kursiverade texten är alltså det som Erica skrivit. Stort tack till henne ❤

Kära Sverige-svenskar, nu när den största chocken över utfallet i Melodifestivalen 2025 har lagt sig så kanske det är dags att förklara en del saker lite närmare, för just nu råder det en stor förvirring i Sverige om vad svensk innebär.

Den stora massan svenskar har i alla år varit lyckligt omedvetna om att det på andra sidan Östersjön i alla tider funnits ett folk som hängivet följt Melodifestivalen som det vore deras egen. Vi har hejat, rasat och gråtit av lycka över att ”rätt låt vann!”. Men, vi har också varit medvetna om att vi liksom lite tittar in genom ett skyltfönster, vi är där och ser glittret, värmen och glamouren, men vi står tillika på utsidan och ser på. Vi får inte rösta, vi finns inte inom Sveriges gränser och vid få utvalda tillfällen har en finlandssvensk fått åka över havet och in i värmen, men bara snabbt, utan större framgång, flimrat förbi det rikssvenska medvetandet.

Finnar har det funnits gott om, sverigefinnar har man haft koll på i Sverige, men det finns andra som istället för att bli en Hallonbåtsflykting fortsätter livet i Finland men med känslan av att vi lever i en marginal, ett limbo mellan Sverige och Finland. Kulturellt står vi med en och halv fot på den rikssvenska planhalvan.

Låt mig förklara ur mitt millenial-perspektiv; att vara svenskspråkig i Finland betyder för väldigt många att man som barn kollade på Bolibompa och Disneydags, Lilla Sportspegeln (men av upphovsrättsliga skäl visades inte Tom&Jerry), Pippi, Emil och Bullerbyn, Sommarlovsmorgon, Julkalendern och senare Bullen, Voxpop och Grynet. För en del blev influenserna så starka att det påverkade vårt uttal och språkmelodi i barndomen. – – – Våra föräldrar spelade svensk dansband i bilen så till den grad att jag ännu i denna dag inte kan sjunga på finlandssvenska, det blir rikssvenska (det blev jag medveten om först i högstadiet då min musiklärare antagligen sänkte mitt betyg ett steg för att jag sjöng jyyyylejyyys, jag fattade det inte själv, men hon tyckte jag gjorde mig till).

Vi har kollat på Rederiet, Robinson, Solsidan… – – – Det har varit Vättern runt, Stockholms maraton och Vasaloppet. Gunde Svan, Leif GW Persson och Petra Mede är lika folkkära i Sverige som i Svenskfinland. Vi firar Lucia, dansar kring midsommarstången och äter fastlagsbullar precis som ni (fast ni har moderniserat namnet och kallar dem semlor nuförtiden). Det är bara i ishockey vi hejar på Finland, men det lär nog inte bli mycket ishockey i Basel så ni kan vara lugna.

Jag tror inte ni rikssvenskar förstått hur svenska vi finlandssvenskar är, vill ni ha förslag till ett svenskt kulturkanon kan ni fråga oss om en sammanfattning, vi har koll! Därför känns det som ett svek varje gång rikssvenskarna väljer att vända oss ryggen, när ni ger oss komplimanger om våra goda svenskakunskaper eller ännu värre; byter till engelska när vi ställer en fråga på svenska… – – – Det gör ont att bli avvisad gång på gång, men vi försöker skaka av oss besvikelsen och fortsätta jaga storsyskonet.

— Jag älskar även KAJ för att de ställer upp på finskspråkiga intervjuer i finsk TV och levererar ett underbart icke-korrekt finskt språkbruk, för det kära svenskar är en annan välbevarad hemlighet, alla i Finland kan inte finska.

Herman Lindqvist brukar kalla sig för den sista gustavianen, jag vet inte riktigt hur jag skall ta det uttalandet som finlandssvensk, ur mitt perspektiv finns det ännu 300 000 gustavianer kvar i den forna, östra rikshalvan. Så snälla svenskar ni kunde inte ha valt en bättre representant för Sverige i Basel, för med KAJ blev kultur-Sverige lite större, i alla fall till mitten av maj.

Det här trädet känns nästan symboliskt nu. Jag såg det genom bussens fönster våren 2023 då vi var på Nya Östis läsarresa. Men vi kom inte in på gården, så det kändes liksom lite som det där med att ”inte vara fin nog för att komma in i det svenska vardagsrummet” – men i praktiken handlade det förstås om att Mandelmanns gård Djupardal inte kunde ta emot busslaster med turister.

Trädet har också rötter, såsom jag har mina finlandssvenska rötter. I rakt nedstigande led är alla i min släkt finlandssvenskar. Födda i Finland, med svenska som modersmål.

Så nära kändisarna, men ändå inte

Varken Mandelmanns gård eller Karl Fredrik på Österlen och Eklaholm tar emot busslaster med besökare. Det finns inte tillräckligt med parkeringsplatser och gårdarna har blivit mycket populära via programmen i Sveriges TV. Men vi åkte förbi och var rätt nära i alla fall. Dessvärre hann jag inte via bussens fönster fotografera pappdockorna av Karl Fredrik och hans partner Petter. De finns där eftersom många besökare blir besvikna då Karl Fredrik inte alltid är hemma då de kommer, och då blir ju fotona med livslevande han otagna 😀

Närmare än så här kom vi inte heller här.

Där borta ser vi trädet som Gustav Mandelmann ibland sitter under och filosoferar.

Och så såg vi Björn Ranelids Jaguar men ingen Björn i hög person. Jag tror att det på garageporten står ”Bär ditt barn som den sista droppen vatten” och ”Himlen och havet är Kiviks äldsta vänner”.

Mandelmanns och min vår

Som ni ser har min Muminfamilj framför teven och jag laddat oss för Mandelmanns gård och våren som snart är i antågande där. Klockan är 21 finsk tid och 20 i Sverige då programmet börjar. Det här var alltså vad jag kopplade av med igår kväll.

Alla gillar inte Mandelmanns, eller kanske specifikt inte Gustav Mandelmann. Anses han för fjompig?
Samma gäller Ernst, alla gillar inte honom heller. En man som syr och handarbetar, ibland.

Ofta tänker jag att mitt liv är så enahanda och mina blogginlägg så trista att VEM orkar läsa dem? Jag jobbar en hel massa, det är tidningen hit och tidningen dit. Jag pusslar ibland och jag promenerar varje dag. Och inte var det ens meningen att mina promenad-inlägg skulle bli klagovisor! Men ibland känns de som sådana. Pust och stånk och stön. Snön vräker ner, det är mörkt och kallt och jag knatar på… Who cares?

Samtidigt är jag ju stolt för att jag orkat kämpa så många dagar. Fått rumpan upp från soffan, kommit ut.
Och jag lär ska ha inspirerat en eller annan till att göra nåt liknande. Inte sätta ribban för högt, men hundra steg är bättre än inga alls.

Och när jag skriver det här, ett förhandsinställt inlägg för onsdagen den 11 januari, hör jag hur regnet slår mot rutan. Det gör mig glad. Fastän snömängderna blir tunga. Men det låter som det gör på sommaren. Regn. Ett tryggt ljud.

Äntligen, en snöhög forslades bort

💪😂

Ett av mina ”största problem” har utgjorts av Den Stora Snöhögen som upptagit ett par eller tre p-platser. Jag som inte har P-plats på gården ska alltid försöka hitta någon på gatan. Pliktskyldigt har jag flyttat bilen nästan alla dagar, putsat det jag själv kunnat putsa, så att snöröjarna med sina fordon ska ha plats att snurra runt.

Även om jag hade en plats på gården skulle jag ha ungefär samma dilemma. Bilen måste putsas fri från snö för att inte se ut som en iglo, och de som putsar vår gård måste kunna göra det utan att där står igensnöade bilar för jämnan. Så hur man än vänder sig har man rumpan bakåt.

Har pusslat i dag. Lyssnat på nyheterna och bra uttalanden av vår utrikesminister Pekka Haavisto i frågor som berör Nato, Ukraina och Ryssland. Läget där oroar ju många, freden i Europa känns instabil.

Men vad annat kan man än ta en dag i taget? Vem lyssnar på mig om jag säger ”sluta bråka”. Problematiken är mer invecklad än så.

I min lilla, tillsvidare trygga värld – där jag även isolerar mig från omikronvariantens framfart så gott jag kan – ska jag ikväll kolla de nyaste avsnittet av Mandelmanns gård på Sveriges TV4 ❤

Veckans ord – RESA

I dagens läge reser åtminstone inte jag. De längsta resorna jag har företagit mig de senaste månaderna är till Kuopio på innebandymatch i höstas. Utöver det har jag besökt grannstäderna Kotka och Borgå. I februari 2020 var jag i Stockholm, före pandemin bröt ut.

Blää för coronapandemin, säger apan i Gibraltar. Den bilden tog jag 2018 då vi var på läsarresa i Andalusien och gjorde besök bland annat i Gibraltar.

Nu inskränker sig mina resor till dem jag gör via teven. På den svenska kanalen Godare blir det matresor och många andra sevärda reseprogram visas också. Norge runt är kul och ett annat program som visar Norge från luften.

Fyra tisdagar får jag också resa till Mandelmanns gård. Bilden tagen via teverutan.

Roliga Mandelmanns och underbara Dagny!

I går kom det många bra program på tv. Då jag har en del av Sveriges kanaler blir det ofta svårt att välja, och många bra program kommer rätt sent på grund av tidsskillnaden.

Då jag jobbade som anställd och skulle köra till Borgå hade jag ofta väckning kring sju eller tidigare på morgonen för att hinna till 8.30 till redaktionen. Nu känner jag mig lyckligt lottad som ganska långt kan styra mina tider själv (övning inför pensionsåren?) och följa min naturliga dygnsrytm.

Mandelmanns gård. Foto: Via tv-rutan från TV4.

Mandelmanns gård som visas på TV4 tycks också dela tittarskarorna. Antingen gillar man paret på gården eller så gör man det inte. Gustav är lite som tv-profilen Ernst, han säger roliga saker som ”huller om bladder” eller ”nykläckta lamm” 😀

Jag tycker det är bra att alla de problem som vi människor onekligen har i vardagslivet inte ältas här. Mandelmanns gård har hög mysfaktor. Ändå är allt inte bara vackra princesstårtor på födelsedagen utan även ett hårt liv på en gård där djur ibland dör 😦

En blandning av koskit blir bra väggmaterial 🙂 Foto: Via tv-rutan från TV4.

Och sedan valde jag programmet med 106-åriga Dagny framom Veckans Brott. Hon är så härlig. Nyfiken på allt. Sätter man sig ner så dör man, säger hon.

Jag blir också gärna 106 om jag får vara lika spänstig och vital som Dagny. Hon måtte ha fantastiska gener, såsom hon rör sig i rask takt, till och med uppförsbacke! Foto: Via tv-rutan från TV4.