Det är inte lätt att be om hjälp. Att medge svagheter, och att man är beroende av andra. Men precis så har det varit för mig de senaste veckorna under de dagar då jag inte klarat av att gå längre än 100–200 meter. Och att även inse att tiden för den sträckan kan kräva minst tjugo minuter.

Så i dag beslöt jag mig för att be om hjälp. Jag kunde inte rulla ner för backen med cykel till frissan fastän vägen dit bara är cirka 700 meter. Det hade snöat under natten och vägen kändes inte trygg.

Vännen Marina agerade taxi till frissan. Och inte nog med det. Hon hade två nybakade bullar, som ännu var varma i sitt paket, som uppmuntran till mig ❤

På förmiddagen hade vi ett bra styrelsemöte med Nya Östis. Att efter det få sitta två och en halv timme hos frissan var också guld värt. Där kan man ju verkligen prata av sig, och sedan känna sig fin då man går ut.

Min syster agerade kusk från frissan hem och som kronan på verket fick jag tillbringa ett par timmar med god mat på lokala Locale tillsammans med ytterligare en väninna.

Undersökningarna som har med det onda i benet / ljumsken att göra fortsätter. Men jag klarar mig. Jag kan ju sitta och ligga, jag kan sova bra. Det finns många som har det mycket värre – har jag sagt förr.