Ryssland

Äntligen, en snöhög forslades bort

~ Carita Liljendahl ~ 14 kommentarer

💪😂

Ett av mina ”största problem” har utgjorts av Den Stora Snöhögen som upptagit ett par eller tre p-platser. Jag som inte har P-plats på gården ska alltid försöka hitta någon på gatan. Pliktskyldigt har jag flyttat bilen nästan alla dagar, putsat det jag själv kunnat putsa, så att snöröjarna med sina fordon ska ha plats att snurra runt.

Även om jag hade en plats på gården skulle jag ha ungefär samma dilemma. Bilen måste putsas fri från snö för att inte se ut som en iglo, och de som putsar vår gård måste kunna göra det utan att där står igensnöade bilar för jämnan. Så hur man än vänder sig har man rumpan bakåt.

Har pusslat i dag. Lyssnat på nyheterna och bra uttalanden av vår utrikesminister Pekka Haavisto i frågor som berör Nato, Ukraina och Ryssland. Läget där oroar ju många, freden i Europa känns instabil.

Men vad annat kan man än ta en dag i taget? Vem lyssnar på mig om jag säger ”sluta bråka”. Problematiken är mer invecklad än så.

I min lilla, tillsvidare trygga värld – där jag även isolerar mig från omikronvariantens framfart så gott jag kan – ska jag ikväll kolla de nyaste avsnittet av Mandelmanns gård på Sveriges TV4 ❤

Glad måndag! 16-08-2021

~ Carita Liljendahl ~ 13 kommentarer
Muminfamiljen är en av mina stora favoriter. Mumin gör mig alltid glad, och ävenså Lilla My och hela det övriga i gänget. De här korten har jag fått via postcrossing från Ryssland. Har aldrig sett de här motiven säljas i Finland. Troligen finns de till salu även här? Men som sagt, jag har inte hittat dessa kort tidigare.

Vem som helst kan vara med i min utmaning Glad Måndag! Måndagen har oförtjänt dåligt rykte som dag, anser jag. Därför startade jag för många år sedan Glad Måndag!

Bland det finaste jag sett

~ Carita Liljendahl ~ 15 kommentarer
Jag blir bara mer och mer lättrörd ju äldre jag blir. Jag grät när jag såg Christian Eriksens lagkamrater bilda en skyddande mur runt honom då han fick förstahjälpen efter hjärtstoppet i matchen mot Finland.

Och ikväll… Den vackra hyllningen som hela stadion med allt från belgare till danskar och andra fotbollsfans gav till Eriksen, som lyckligtvis överlevde sjukdomsattacken… Jag blir SÅ berörd och rörd. Det här är idrott när den är som bäst. I kulisserna slängs glåpord, rasismen sticker upp sitt fula tryne, fansen skriker fula saker till varandra. Men i kväll enades många världen över (inte bara i Europa) av denna hyllning.

Danmark förlorade tyvärr mot Belgien i kvällens match. Matematiskt sett kanske förlusten gynnar Finland, men jag har svårt att tänka så. Mycket står på spel i sista omgången, Finland möter Belgien på måndag. Danmark möter Ryssland. Vad som helst kan ännu hända.

Vackert också hos väninnan Outis föräldrar i Garnison i dag. Familjen har en helt fantastisk trädgård som egentligen borde vara med i de Öppna trädgårdarna, så fin är den ❤

Outi bor i Stockholm, men brukar besöka Lovisa och Finland en eller två gånger per år. Pandemin har förstås nu gjort sitt för att vi inte har kunnat träffas så ofta. Men kanske läget blir bättre, så småningom.

Blomster till balkongen

~ Carita Liljendahl ~ 10 kommentarer

Hade födelsedag för snart en månad sedan. Min mamma ville köpa något slag av blomster till mig. Eftersom hon själv snart fyller 87 kutar hon inte längre till torget eller affärer. Jag fick välja en blomma själv och så betalade hon för den.

Jag valde en flerfärgad Millionbells. De är ju tämligen lättskötta.

Snart börjar matchen i EM mellan Ryssland och Finland. Har jobb som måste skötas vid sidan om, men fördelen med att jobba hemifrån är ju just den att jag kan se på tv mellan varven. Kan också ha så hög volym på att jag vet vad som händer fastän jag inte precis hela tiden ser bollen och killarna.

I kväll stadsfullmäktige, så det ska jag också följa på distans via datorn.

Liten EM-kakbit. Uppslukad innan matchen började 😀

Inte mycket nytt att berätta

~ Carita Liljendahl ~ 18 kommentarer

Sju antibiotikatabletter av tolv har svalts, 10 x 10 milliliter hostmedicin likaså.
Medicinen gör mig torr i munnen och ger mig yrsel. Men det kunde vara mycket värre. Så jag accepterar läget och tar det lugnt.

Jag är ungefär som Mumin på bilden. Som för övrigt är ett av korten jag skickat utomlands i postcrossingen.

Ett kort jag fått från Ryssland i postcrossingen.

Får hålla mig till arkivbilder nu då jag knappt rör mig utanför hemmets fyra väggar. Jag gick förvisso till redaktionsmötet i dag. En sträcka på en halv kilometer. Och jag insåg att jag hade överskattat mina krafter en aning. Klarade det ändå och fick skjuts hem via affären av min syster – skåpen hade blivit rätt tomma här hemma, men nu klarar jag mig åter några dagar.

Så det finns inte så mycket nytt att berätta. Jag läser den otroligt spännande men obehagliga och bloddrypande ”Kaninjägaren” av Kepler, och suger i mig alla detaljer om underbara Joona Linna.

I morgon har jag en intervju som jag hoppas orka med, och på kvällen är det innebandymatch.
Det är nästan så jag glömt hur det kändes att ha normal ork.
Men det gör säkert gott att reflektera över det – hur värdefull hälsan är och hur glad vi ska vara varje dag vi orkar och KAN stiga upp ur sängen.

 

Det här med proportioner…

~ Carita Liljendahl ~ 27 kommentarer

… började jag tänka på i går.
På radionyheterna sa man att det hade inträffat en KATASTROF på Oscarsgalan.

Kristallkronan träffade någons huvud?
Kristallkronan träffade någons huvud?

Jag såg framför mig hur en kristallkrona hade fallit ner och krossat några av gästerna. Eller att terrorister hade tagit sig in i festsalen och mejat ner folk. Eller att en brand brutit ut.

Men nej… det var alltså bara det att någon i misstag hade sagt att La La Land vann priset som bästa film. Och så var det Moonlight som gjorde det.

I skid-VM i Lahtis lär någon också ha sagt att ”nu får vi lyssna på norska nationalsången” fastän det var Ryssland som vann. Katastrof?
Eller mer ett mänskligt misstag? För Norge vinner ju inte precis hela tiden 😀

Vykortens förunderliga vägar

~ Carita Liljendahl ~ 14 kommentarer

tyskland_ungern

Har fått ytterligare två vykort via postcrossingen. Ett från Ungern i går och ett från Tyskland i dag.

Nu ska jag ta paus och vänta att fler av de sex kort som är på väg kommer fram. Jag har varit så ivrig att jag genast då jag får lov att skicka ett kort gör det. Och nästan alla gånger ska korten till Ryssland.

Det är mig veterligen slumpen som avgör vilken mottagaren blir. Därför tänker jag vänta tills jag har rätt att välja minst tre mottagare. DÅ kan väl inte alla mottagare bli ryska 🙂 Hittills har jag nämligen blivit ombedd att skicka 10 av 15 kort till vårt östra grannland.

Korten från europeiska länder har kommit till mig på 3-5 dagar. De jag fick från Indien och USA färdades åtta dagar, från Australien dröjde det 16 dagar. Rysslandskorten som jag har sänt har varit på väg mellan 7 och 31 dagar. Det dröjde alltså faktiskt mer än fyra veckor innan mitt kort från södra Finland nådde Moskva – skulle vara kul att veta vilka äventyr det varit med om 😀

Första kortet framme!

~ Carita Liljendahl ~ 8 kommentarer

Mitt första postcrossing-kort har nått Storbritannien. Två och en halv vecka tog resan. Efter det har jag skickat fyra till, och alla till Ryssland. Man får alltså inte välja själv vart kortet ska, det skulle inte funka särskilt bra på det sättet.
Och inget fel på Ryssland! Jag hoppas korten hittar fram. Men jag hoppas ändå att mitt sjätte kort får gå till något annat land, det blir lite enformigt annars.

Det är kortet far i väg till Moskva.
Det är kortet far i väg till Moskva.

Morfar dog för Finland

~ Carita Liljendahl ~ 19 kommentarer

Jag har skrivit om det är förr men det finns ingen orsak att göra det bara en gång. Min morfar var en av många finlandssvenskar som kämpade för Finlands självständighet i kriget mot Ryssland.

Min morfar var en av dem som aldrig återvände hem. Hans kropp har inte hittats men vi tror att han dog ute på isen som offer för fiendens kulor eller i ett luftanfall. De som klarade sig med livet i behåll försökte få de döda med sig tillbaka till Finlands bastioner, men alltid lyckades det inte.

I en tid då Sannfinländare och många andra talar om tvångssvenska och i extrema fall om att finlandssvenskarna borde drivas ut ur vårt land vill jag påminna om att alla finländare, oavsett vilket språk de talade,  för knappt sjuttio år sedan slogs för en och samma sak – för vårt lands frihet.

Då stod vi alla enade. Behövs det ett nytt yttre hot för att vi åter ska göra det? Varför bråkar somliga som små barn i sandlådan? Eller egentligen är det fel att ta de små barnen som exempel här, för de beter sig ofta klokare än många vuxna.