… föll natten mot torsdag eller i morse. Den har fortsatt falla sedan dess och nu är klockan nästan två på eftermiddagen.
Den här dagen har ändå fått en sorgkant, för många familjer, speciellt på finlandssvenskt håll. Fyra personer har omkommit, tre av dem beväringar vid Nylands Brigad i Raseborg… enligt de uppgifter vi har nu. Ett militärfordon krockade med ett tåg vid en övergång där det saknades varningsljus och bommar 😦
Visst är det lite som om himlen också grät…
Jag har lyssnat mycket på nyheterna i radio i dag där extrasändningar satts in.
Nu ska vi alla vara försiktiga ute i trafiken, och även annars – alla dagar året om – bry oss om och ta hand om varandra.
Ser på Tillsammans mot cancer på Sveriges TV4 i kväll.
Blir väldigt berörd av alla öden där. Men speciellt av den berättelse som mannen som miste sin hustru och som blev kvar med två barn i tonåren hade att berätta.
De valde att prata öppet om allt. Om rädslorna innan hon gick bort, om sorgen efteråt, om saknad, om ilska, om kärleken de fortfarande känner … ja, de pratar moget och finstämt om precis allt som har med sjukdomen att göra.
Även om jag själv inte drabbats, kan jag säga att jag kanske är en av dem som får cancerbesked i morgon – och om det är så, då vill jag också vara en av dem som talar öppet om precis allt.
Men samtidigt härmed sagt. Alla gör sina individuella beslut. Och alla har rätt till dem och till sina känslor.
… när jag fick hjälp av en händig person som på nolltid skruvade isär mitt stora matsalsbord. En halvtimme senare hade jag organiserat rummet så att de krukväxter som behöver ljus ännu får det under de knappa två veckor som jag ska bo kvar i detta organiserade kaos 🙂
Organiserat kaos.
Det som gör ont med flytten är att jag måste lämna ett husbolag jag trivts i. Nyrenoverat med snabb dataförbindelse, ett lugnt läge, trevliga grannar.
Men jag vet ju inte hur det blir på nya stället. Det är kanske lugnt där också och grannarna kan vara hur trevliga som helst.
Bara kartong-Bond fattas i lådan.
En av de första lådorna jag packade innehåller en del av mina Bondprylar.
Det jag inte anade med hela flyttruljansen är att gamla minnen, och kanske även en del små sår, rivs upp. På något sätt blir allt det här ett slags nytt sorgearbete.
Jag minns orsaken till att jag tvingades flytta för två år sedan. Jag hittar saker som påminner mig om det smärtsamma från den tiden.
Men i dag har jag också blivit påmind om att jag har massor av fina vänner. Både på bloggen och i min vardag. Fikade med en vän och vi kom fram till att då man känner sig som mest vilsen, ledsen och orolig ska man ändå försöka känna tillit. Saker och ting har en tendens att ordna sig. De rätta personerna hör av sig, hjälp finns att få – då du minst anar det ❤
En vacker himmel utanför min balkong en sen kväll i april.
Det kommer fortfarande dagar då jag känner mig sorgsen och vemodig. Då jag frågar mig what´s the point?
Men dalarna är inte så djupa och jag kanar inte ner i dem lika ofta som tidigare.
Ändå verkar det ta tid att plocka ihop alla skärvor från det som slogs sönder i maj 2014.
Man talar ofta om ett sorgeår, men jag har också hört talas om att det kan dröja sju år innan allt känns bra igen. Alla upplevelser, varje sorg, är individuella. Det försöker jag minnas då jag tröstar andra. Jag säger inte ryck upp dig, du träffar nån annan.
Jag har kommit underfund med att det tar tid att bygga upp en ny identitet. För det är ju också det det handlar om då tvåsamhet blir ensamhet och då den person man trodde var ens bästa vän sviker.
Jag blir aldrig den jag var då, innan skilsmässan. Men det gör inget, för jag får något annat i stället.
Några av de män jag träffat är fortfarande mina vänner. Jag ångrar inget jag gjort, tvärtom känner jag mig modig.
För det krävs mod att våga ta alla de steg jag tagit.
Så på det sättet har ju mitt nya liv bara börjat 🙂
Också utanför busstationen i Lovisa finns nu mattor på trottoaren och på trapporna. Fina inte sant?
Tog i går bussen till grannstaden eftersom vi hade middag med kollegorna efter jobbet. Det var då jag tog bilden av trasmattan.
På väg hem, i en tämligen tyst och mörklagd buss som segade sig fram längs landsvägen, hann jag tänka och känna mycket.
Vägen fram till den jag är i dag, fortfarande en känslig människa med ett bräckligt självförtroende, kan liknas vid den där landsvägen.
I morgon har det gått ett och ett halvt år sedan det gick upp för mig att min dåvarande man hade haft en annan kvinna bakom min rygg en längre tid.
Arton månader. Jag vet inte om jag ska säga att det är en lång tid, allt är ju så relativt.
Det har i alla fall gått upp och ner under färden sedan dess. Precis som det gjorde i bussen på landsvägen.
Ibland har jag kört in i en grop och skakats om rejält, ibland har färden löpt smidigare. Ibland har det varit totalt mörkt längs vägen, men ljusglimtarna har ändå alltid dykt upp och ibland har vägen faktiskt badat i ljus.
Sorgen har krävt sitt, att sopa ihop spillror av ett liv och bygga nytt har krävt sitt.
Men jag har klarat det. Kanske blivit starkare än jag var förr. I dag kan jag göra val. Strunta i dem som sårar mig, vara tillsammans med dem som ger mig styrka.
Allt mer sällan blickar jag bakåt men om jag gör det är det för att där finns många ljusa minnen som ingen kan ta ifrån mig.
I mitt bokslut efter dessa arton månader vill jag också tacka alla som följt mig under färden och som kanske vill fortsätta läsa om mitt liv fastän dramatiken från skilsmässan saknas 😉
Flyttade på några växter för att frigöra ytor att jobba på.
Underrubriken på den här bloggen är ju ”inne i huvudet på en författare”. Så mycket om författarskapet har det inte handlat om på senaste tid.
Ändå är det helt möjligt att jag skriver en fjärde bok i serien om nyhetschefen Adrian Debutsky. Men jag skapar ingen stress för mig själv med det. Kreativitet går inte att mana fram.
Förra hösten och vintern målade jag på kurs. I den helt fria processen, där vi inte var tvungna att skapa något på förhand bestämt, bearbetades många känslor.
På ett och ett halvt år har jag ändå inte haft ork att skriva skönlitterärt. Den sorg som skilsmässan innebär slukade största delen av min energi. Resten gick åt till jobbet, som också kräver kreativitet.
Nu börjar jag så småningom känna att jag åter vill skapa något. Därför frigör jag ytor på bordet i vardagsrummet. Det har ju nästan sett ut som en djungel med alla mina växter.
Ni kan säkert räkna ut att jag inte behöver utrymmet för att skriva böcker. Bilder på det jag ska pyssla med visar jag den dag det finns något konkret att visa.
Snart ÄR det jul … och det skulle inte ha förvånat mig om jag hade sett en jultomte i affären i lördags. Men tillsvidare hittade jag bara julgodis och adventskalendrar. Har dock på Facebook sett kompisars bilder av adventsstakar och julprydnader som finns till salu.
Lite för tidigt tycker jag, men vet att många älskar julen.
Det känns bara så märkligt hur tiden rusar. Snart har halva oktober gått.
Och det där med att livet på jorden går vidare vad som än sker.
Mitt i min vardagslunk, eller i min vardagsbrådska, delas Nobelpris ut och terrorattacker skördar liv.
Inom loppet av fyra dagar gick också tre personer jag kände bort. Ingen av dem tillhörde den riktigt närmaste vänkretsen men jag berördes ändå djupt av vart och ett dödsbud. Det var människor jag på olika sätt hade lärt känna, och nu finns ingen av dem mer.
När en sten kastas i vattnet bildas ringar på ytan. Lite så är det med sorgen också, den når ut i cirklar, vida omkring och berör många.
… att jag var stark och glad ramlade jag ner i en svacka. Jag hörde låten ”Aldrig ska jag sluta älska dig” och det gjorde väldigt ont inom mig. För det var ju så jag resonerade då. Jag skulle alltid älska honom, och om tvivlet av någon anledning hade överrumplat mig, skulle jag ha kämpat för att allt skulle bli bra igen. För jag hade lovat att älska tills döden skilde oss åt.
Nåja… men kanske det ändå är så enkelt att utan svackorna och stunderna av vemod och sorg… utan dem skulle man inte kunna känna glädje och styrka, veta när man är uppe på en topp igen…
Och vad skulle jag göra utan mina vänner – både dem jag träffar IRL och dem jag lärt mig känna på nätet. Ni är MÅNGA som stöttat mig över ett år redan och jag behöver er fortfarande – ja, jag behöver er ALLTID ❤
Av en vän i Sverige fick jag länken till den här låten och även om tårarna rinner när jag hör den så ger låten mig också styrka.
… som man av olika anledningar minns.
Man kan minnas dem med glädje, ha något att fira. Men datum kan också innebära sorg eller vemod.
Med det här inlägget vill jag visa att det finns en allvarligare sida hos mig än den jag av olika orsaker visat upp här på bloggen under de senaste veckorna.
Den här datummanicken är mig kär. Har köpt den, eller fått den, minns faktiskt inte riktigt hur det var – från Sverige för många många år sedan. När jag var barn eller tonåring.
Den här våren och sommaren har några personer jag känt gått bort. Med mitt utpräglade sifferminne minns jag säkert deras dödsdatum rätt länge.
Och jag tänker på deras anhöriga. Säger inte att jag förstår vad de känner och går igenom, för varje sorg är unik. Men vet att också de för evigt kommer att ha vissa datum ristade i sina minnen.
I sorgen gäller det att ta en sekund i taget, sedan tar man en minut i taget, sedan en timme och så småningom klarar man en dag, en vecka, en månad.
Snart har det för min del gått sexton månader sedan jag fick veta att min man hade bedragit mig. Den första dagen i varje månad räknar jag fortfarande som en månadsdag, men jag gråter inte alls lika mycket som förra sommaren. Månadsdagen har på något sätt också blivit en segerdag som visar att livet har gått vidare, trots allt.
Det första sorgeåret ligger bakom mig. Och det är väl något sådant jag önskade jag kunde förmedla till dem som får sorg i dag, vare sig det är en skilsmässa eller någon kär som avlidit… att det är så viktigt att tillåta sig sörja en stor förlust.
Våga tala om den du mist, eller skriv ner dina känslor.
Det kan finnas stunder då du av olika anledningar bara måste bita ihop för att klara vardagen. Men försök inte sopa sorgen och de ledsna känslor under mattan. De försvinner ingenstans innan du bearbetat varje molekyl av dem.
Processen med att ”fejsa eländet” är sällan lätt, men det lönar sig att ta fajten.
Våga gå i terapi, du har allt att vinna på det.
Det här inlägget skrev jag för att ni som läser min blogg inte ska tro att varje dag är en tjohejsan-dag för mig även om livet är lättare nu än för ett drygt år sedan.
Jag har ju lovat att vara ärlig och mig själv här. Så långt det är möjligt, utan att såra utomstående.
Efter den första september som är månadsdag sedan dagen-då-jag-fick-veta-allt kommer den 3 september som är bloggens 6-års dag! Och den 4 september är det ett år sedan jag flyttade till mitt nya hem inne i stan. De dagarna ska firas ❤ 🙂
Vädret har ju inte precis gynnat företagarna i turismbranschen. Speciellt tufft är det för den som driver en kiosk vid badstranden. Havsvattnet har inte varit mer än +16 de senaste dagarna, och en dag som inte börjar med värme och sol blir inte någon stranddag 😦
Så här fin är ändå utsikten från kiosken där jag jobbade ännu i fjol. Utmanar alla som inte varit där på kaffe och glass i år att ge sig tid för åtminstone ETT besök i sommar.
Utsikten från kioskens terrass.
Själv har jag besökt kiosken fyra, fem gånger den här sommaren. Alltid tillsammans med släktingar eller vänner. Vill inte att någon ens i misstag ska tro att jag är ute för att trakassera den som jobbar där 🙂
Jag önskar företagaren all framgång och tycker att inredningen och andra små förnyelser som gjorts är riktigt lyckade.
Har funderat rätt mycket på det där hotet jag utsattes för i torsdags för en dryg vecka sedan. Slutar du inte skriva om ex-maken på bloggen, så...
Vad är det som driver en person att säga så? Lyckligtvis hade jag goda vänner med mig den där kvällen, som såg och hörde påhoppet.
Och OBS åter en gång- så att inga missförstånd uppstår. Det var INTE min förra mans nuvarande som hotade.
Jag skriver sannerligen inget elakt om honom, och jag nämner honom inte varje dag. Jag har ett nytt liv som jag är nöjd med. Men faktum att han var en del av mitt liv i nästan sjutton år kommer vi inte ifrån. Jag kan ju liksom inte bara låtsas som om han inte fanns, som om jag inte varit med om en smärtsam skilsmässa. Till den återkommer jag då och då, men inte alls lika ofta som i fjol somras.
Eller vad tycker ni som följer min blogg? Har jag inte skrivit en hel massa annat än om skilsmässan på senaste tiden? Och har jag måhända inte rätt att skriva om både glädje och sorg här? Om det som är MITT liv.
Debutsky's Blog - Inne i huvudet på en författare 