Jo, jag vet; minnet går baklänges om natten och gnager sig igenom allt utan att skona minsta lilla detalj – att man inte vågade, att man valde fel, var taktlös, känslolös, brottsligt ouppmärksam – och dessa kalamiteter, dessa blamager, irreparabla idiotiska uttalanden som alla utom man själv har glömt för längesen! Är det inte orättvist att så här sent på dan bli begåvad med ett blixtklart minne, men baklänges?
(Citat från Brev från Klara)

Ja, så kan jag tänka då jag inte får sömn en sen kväll.
Eller då jag vaknar halv fem på morgonen och inte kan somna om.
Vilket jag gjorde i morse, vaknade och låg vaken två timmar. I gengäld fick jag sedan en underbar dröm som jag levde lycklig i fram till nio då det var dags att stiga upp.

Det blev också tydligt i dag att det mitt i en sorg kan finnas något som ger hopp.
Jag lever, jag känner. Olika känslor kan gå hand i hand.

När jag står på balkongen och beundrar mina grödor, vattnar dem, har jag en längtan om att en dag kunna dela växtglädjen med någon stor och stark som står bakom mig. En kropp mot min, en hand på min axel, en kyss i ett solvarmt hår. ”Va fint det blev” skulle han säga. ”Ska vi inte gå in och ta ett glas vin” 😍