Trees on Tuesdays

Allt blir inte alltid som en tänkt sig

~ Carita Liljendahl ~ 15 kommentarer

… och bra är det att inte på förhand veta vilka utmaningar som väntar en längs dagen.
Sov gott hela natten, var inte uppe en enda gång – ni vet, på vissa besök i ett litet kaklat rum 🤣

Här är jag på väg ut från Mehiläinens arbetsplatshälsovård. Som företagare anlitar jag detta företag. Jag har, lyckligtvis 🙏 inte många gånger behövt anlita vården, förnyat blodtrycksmedicinen bara. Under coronapandemin var det ju inte heller lätt att komma till vården om det inte var nåt jättebrådskande.

Nu hade jag ändå bokat tid för fem blodprov, och domen får jag på torsdag.
Egentligen, är det med min torra humor sett, ganska märkligt att jag vill betala 152 euro för att få veta vilka alla fel jag har 🙄🤣 Från Folkpensionsavstalten får jag ändå avdrag på 60 procent, så summan blev inte SÅ blodig. Men blod tappades jag på, och servicen var BUENO! Mycket trevlig labbskötare och då jag efteråt fick ge respons för betjäningen blev det en full tia!

Arbetslivstjänster, andra våningen, står det här. Mehiläinen, det är bi på svenska, alltså en insekt. Och visst stack den mig!
Fascinerad av träd har jag blivit och här kommer dagens andra bidrag till Trees on Tuesdays 🙂

Det var en ganska somrig dag i dag, +16 är ju jättelagom så här års!

Vimlet från LHH-dagarna är ett minne blott, men lite kommers är här ändå 🙂

Sedan det här med att alla dagar inte blir som jag tänkt mig. Mamma behövde akut hjälp. Hennes blodtryck hade stigit och hon var rädd. Då en mamma är rädd ringer hon sina döttrar i första hand, inte sjukhus och ambulans. När barn är rädda ringer de, eller ropar på, sin mamma eller pappa. Om döttrar och söner, mammor och pappor finns.

Allt ordnade sig. Mamma fick den hjälp hon behövde ❤

Trees on Tuesdays, skön skugga

~ Carita Liljendahl ~ 4 kommentarer
Det var den nästsista riktigt varma sommardagen, lördagen den 27 augusti. Vi väntar med min syster på museibussen, under ett träds svalkande skugga, på evenemanget Lovisa Historiska Hus nere vid Skeppsbron.

Det har varit roligt att fotografera träd, jag har allt mer fått ögonen öppna för hur många träd det finns och hur vackra alla är på sitt sätt. Få se hur inspirerande det känns att fotografera träd på vintern 🙂 Snötäckta grenar kanske? Och kala träd som avtecknar sig mot himlen kan också vara vackra.

Trees on Tuesdays och Orsakullans frågor

~ Carita Liljendahl ~ 9 kommentarer

Kvällssol som häromdagen silades genom äppelträden på gården där jag bor. Väldigt vackert tycker jag.

I går frågade Orsakullan i augustiutmaningen ”Cykelbyxor, shorts eller kjol?” Mitt svar är utan tvekan kjol. Här fanns ju inte möjligheten att välja ”leggings” eller ”klänning” eller ”capribyxor” 😀

Den 23 augusti är frågan, eller påståendet ”Den skulle jag inte vilja ha”. Ja-a, det är väl mycket man inte skulle vilja ha. Älgflugan i håret? Punktering på bilen eller cykeln?

Trees on Tuesdays från arkivet

~ Carita Liljendahl ~ 11 kommentarer
Träden i den är serien är inte nödvändigtvis fotograferade på en tisdag, men de visas på en tisdag. Här är det solregn från söndagen den sjunde augusti som gäller, och ett träd som ligger på andra sidan gatan där jag bor.
En stor ek på kollegan Annas gård i Renum.

Genom tiderna var det en annan bloggvän som började med den här utmaningen. Hon slutade mig veterligen blogga helt och jag vet inte vart hon tog vägen. Men hennes idé lever vidare och sånt är alltid kul tycker jag.

Trees on Tuesdays – men var finns han?

~ Carita Liljendahl ~ 14 kommentarer
Det är bra att de flesta dagarna känns som bra dagar, eller ganska bra dagar.
Jag övar mycket på tacksamhet, att känna den – trots att livet inte alltid är lätt.
Vi har det bra i Finland, jämfört med hur vardagen ter sig i många andra länder.
Jag är, såvitt jag vet, frisk. Har ben som bär mig.
Jag har tak över huvudet, mat för dagen, ett givande jobb och många vänner.

Men just i dag känner jag mig ensam, och innerst inne vet jag själv varför det är så just i dag.
Allt oftare tänker jag nuförtiden… åtta år… och även tre månader över åtta år, har jag varit ensam.

Den första tiden behövde jag det. Ett par år behövde jag det, för att komma över smärtan efter skilsmässan.
Såren plåstrades tillfälligt om med korta förbindelser, via vilka jag förstod att det var möjligt att träffa andra.
Men det fanns inget djup i allt det där. Känslan av tomhet och otillräcklighet kom alltid tillbaka.

Det är skönt att gråta ibland och jag vet att också den här känslan går över.
Kanske jag inte behöver längta för evigt. Kanske den där intelligenta personen med den speciella humorn och värmen finns.
Eller ja, jag vet att han finns… men kanske han också någon dag finns för mig?

Tänk att få känna hans hand i min. Hans arm runt min axel eller midja. En kropp mot min och en kyss i nacken.
Jag är bara en människa med känslor då jag saknar just det.

Trees on Tuesdays, och gästen reste vidare

~ Carita Liljendahl ~ 6 kommentarer
Ett minne från tisdagen den 5 juli då jag besökte Ekenäs och Café Gamla Stan. Träden fungerar här som både regn- och solskydd.
Och björkar är ett bland de vackraste träden. Här vid Rosenparkens strand vid Lovisaviken.

The quest from Sweden has left the building och fortsatt sin färd för att övernatta hos en annan kompis här i Lovisa. Igår fick jag fina husmorspoäng då jag tillredde en hamburgarmåltid 😎 Annars hade vi kommit överens om att vi äter ute på restaurang och att det finns frukost, kaffe etc. som gästen fixar till sig själv. Särskilt då gästen vaknar tidigare än jag.

Så här ska det funka tycker jag. Ingen ska behöva passa upp någon, förutsatt att man inte är lagd åt det hållet att man älskar att passa upp nån annan 🙂
Då man på förhand kommer överens om spelreglerna, vem som gör vad blir allt mycket lättare.
Tiden gick fort. Det var tre år sedan vi sågs senast.

Trees on Tuesday och härliga Rosenstranden

~ Carita Liljendahl ~ 10 kommentarer
Rosenstranden badar i kvällssol i går. På andra sidan viken syns en del av bostadsmässans område. Där ska husen stå klara för besök i juli 2023.

Tanken är att det också ska byggas en pontonbro som mänskor kan vandra längs, från östra sidan av viken till den västra där Rosenstranden, Strandparken och Skeppsbro-området finns.

Muddringsarbeten pågår i viken och bommar har placerats ut, mig veterligen för att förhindra att det gyttjiga vattnet ska sprida sig.

Den här platsen är en verklig oas. Igår cyklade Pia och jag hit. Vi hade lite vägkost med oss, bland annat pizzaslices. Det brukar blåsa friska vindar här men då bilden togs hade vinden redan mojnat såsom den ofta gör mot kvällskvisten.

Här finns två bänkar men även stenar som det går att sitta på. Platserna ligger lite i skymundan bakom präktiga rosenbuskar.

Trees on Tuesday, Rosenparken

~ Carita Liljendahl ~ 8 kommentarer
Gör ofta förhandsinställda inlägg under helgen eller kvällen inför måndag och tisdag, även inför onsdag. Har så fullt upp med jobbet och möten från arla till särla annars, och jag vill leverera minst ett blogginlägg per dag.

Igår förbereddes läsarfesten och vi hade styrelsemöte.
I dag lär det bli full fart hela dagen med allehanda förberedelser, planering av kommande tidningar och texter som ska ut till torsdagens tidning. Tillsvidare har det gått bra i värmen, igår hade vi på kvällen vid klockan 20.45 fortfarande +27 grader ☀😎

Trees on Tuesdays, härliga sommar!

~ Carita Liljendahl ~ 4 kommentarer
Också en bild från söndagens Öppna trädgårdar. En spaljé, ingången till eller utgången från Villa Ekholm. Och åsens ståtliga träd där i bakgrunden!

Ett citat från kapitlet Ålderdom och åldrande i Tove Janssons ”Ordets gåva”.
”Klok som hon var insåg hon att trotsåldern kan skjutas upp tills man är åttiofem och beslöt passa på sig själv”. (Sommarboken)

Härligt, inte sant? Så vill jag också leva. I lite sådan där lagom trotsålder. Ni vet, att sparka på en sten och muttra något för sig själv. Inte så att jag lägger mig raklång på golvet i en affär och bankar knytnävarna mot golvet och skriker ”jag vill ha godis!”… för jag tror inte det skulle ha samma effekt som om jag sparkade på en sten. En liten sten. Som inte flög in genom något fönster och krossade det. Sånt kallas vandalism.

Tove väcker tankar inom mig, och det är väl meningen med hennes citat.