Borde ha klippt bort slutet av videon för nu ser man ju att jag filmat den upp-och-ned, men är man amatörregissör så är man.
Det viktigaste är att ni hur hör snön knarrar under mina skor. För det ljudet lär vara exotiskt. Fastän det just nu känns som vardagsmat för oss i kalla Norden.
Det var här jag vandrade i väntan på en person jag skulle intervjua. Men han var nog högst levande. Den här kyrkogården råkar bara ligga intill platsen där intervjun skulle ske.
Vem jag intervjuade och vad artikeln handlar om kan ni läsa här.
Ja, och så vill jag påminna er om veckans utlottning. Hittas på startsidan uppe till höger om du vill vara med! På söndag kväll drar jag vinnaren.
Debutsky's Blog - Inne i huvudet på en författare 
Fastlagsbullar det är min dåliga karaktär det. I fjol åt jag inte mindre än sju stycken. I år har jag tack vare (!) ett nyårslöfte ätit bara en 😦 Åh, vad det är gott…Knarr, knarr, knarr…
Jag har också bara ätit en i år, maken har ätit ett x-antal men de tycks inte sätta sig PÅ hans mage 🙂
DÅ har din make tur, haha. Och du också, lättare att krama varandra 🙂
Åh, den där knarr/knirrsnön är den bästa snön; kall och krispig.
Det inte bara låter härligt, det är härligt att känna knarret genom skorna också. Ungefär som att gå på maränger. 😉
Kram
Gå på maränger, du sa det! 🙂
Det var verkligen knarrande steg – häftigt!
Ännu har jag inte ätit någon semla, få se hur länge jag kan stå emot. Jag vill ha dem på en tallrik med varm mjölk och lite kanel på.
Kram, Ingrid
Det där med kanel ska jag säga åt guuben att han ska testa!
Knarr under skorna är rätt härligt!!!!!
Visst är det härligt! Men då minus femton grader, och ännu kallare, varat i två veckor börjar åtminstone jag få nog 🙂