Diskuterade i dag på jobbet med min kollega Jan-Erik Andelin, som är en av opinionsbildarna på KSF Media, vad det kan bero på att folk i ganska liten utsträckning vågar kommentera på bloggar under eget namn.
I går hade jag 3 209 visningar på min blogg.
1 279 hade läst ”Yle beslöt att inte sända intervjun”, 483 hade läst ”Det här skulle programmet handla om” och resten hade läst alla möjliga andra inlägg.
14 hade lämnat kommentar på ”Yle beslöt…” och 14 på ”Det här skulle…”. Siffran 28 kommer sig av att jag svarar på alla kommentarer. Utöver det här fick jag många kommentarer på Facebook och via privata chatmeddelanden samt mejl.
Största delen av dem som kommenterar är mina goda och ofta frisinnade bloggvänner från Sverige. Var och en av dem finns på riktigt och man kan hitta deras bloggar genom att trycka på deras signaturer.
Några få modiga från min hemstad och från dess närregion har vågat yttra sig under eget namn – en stor applåd och varmt tack till dem ❤
Med min kollega kom vi fram till att det kanske är så att den som kommenterar känner att den tar ställning för eller emot. I detta fall om vem som hade rätt, Yle eller jag.
Man är rädd, speciellt om man bor i en liten stad, för att bli en del av en jobbig process.
Är det så här? Vad tycker du?
Själv borde jag kanske ändå bara vara glad att jag inte fick 3 209 kommentarer i går. Då hade jag inte hunnit svara på dem alla 🙂
Ps. Jag modererar min sajt för att inga elaka ord ska kunna yttras om sådana som inte kan försvara sig. Men i går behövde jag bara stryka ett enda ord från alla kommentarer som gavs, folk kan vara sakliga.
Debutsky's Blog - Inne i huvudet på en författare 
För eller emot Yle, nja… Men varför ägna en massa tid åt att göra ett inslag, och sen inte våga stå för det? Nu vet man ju inte vem på yle som uttalat de förbjudande orden, och på vems initiativ. Det verkar skumt, helt ”enkelt”. Undrar hur ofta sånt här händer? Är det eventuellt vardagsmat för programmakare? Vi som inte alls har insyn i hur det går till i mediavärlden kan inte förstå, inte jag i varje fall. Skulle ha lust att kontakta någon som jag vet har gjort ett inslag och förbjuda att det sänds, tror nog att jag då drar det kortare strået.
Jag har bara varit med om att ge tips åt media, åt redaktörer som på sin höjd meddelat att de fört ärendet vidare. Sen har det varit tyst. Undantag är fd elever…
Jag har inte heller insyn i tv-världen, men jag förstod att inslaget stoppades eftersom det fanns risk för att någon utomstående part skulle ha kunnat må dåligt av det. VET ju att inget elakt sades, och Yle skulle ju ha kunnat ta bort sånt som inte passade dem.
Jag vet inte heller hur många som kontaktade Yle och bad att jag inte skulle få synas i rutan. Tycker att mycket mer kontroversiella inslag än detta har gått ut på tv – men nu får jag leva med detta beslut. Hoppas ändå på en livlig och saklig debatt – så lite anonym som möjligt.
Du hör ju till en av de modiga östnylänningar som vågar tycka till – tack för det ❤
Jag frågade Yle och fick ett högdraget svar och nu undrar jag, är detta vanligt i ”ankdammen” känner vi inte varandra så har vi gemensamma bekanta.
Stå på Dej Carita och skriv av Dej då det behövs!
Om vi alla skulle ge utlopp för våra känslor och ventilera hjärnkontoret skulle vi må mycket bättre.
Kram på Dej av Barbro
Tråkigt att någon svarade högdraget åt dig 😦
Ja, ankdammen är nog rätt liten – men inte hade jag trott att det jag skulle säga på TV skulle vara så himla hemskt att det inte kunde gå ut ens som ett 30 sekunders inslag.
Jag fick ny kraft av att Yle uteslöt mig. Nu försöker jag stödja andra att våga säga sin åsikt, trots att det kan gå som det gick för mig.
Kram och tack för att du Barbro skrev här i eget namn!
För min del är det oftast lathet eller tidsbrist som gör att jag inte kommenterar. Jag bloggar själv och får hemskt sällan en kommentar på bloggen men på fb får jag ofta. Är det månne enklare att kommentera på fb? Vet inte men jag surffar genom olika bloggar ofta när barnen är upptagna eller sover och om det inte ställs en fråga på bloggen såsom du gjorde nu så hoppar jag till nästa blogg och fortsätter läsa. Så lathet eller tidsbrist är min orsak, tyvärr!
Du har säkert rätt Annika – intressant point att folk är latare och att FB är lättare att kommentera på – där är man ju inte heller anonym, vilket är bra.
Jag tror du får fler kommentarer på din blogg om du själv ger dig tid att läsa andras bloggar och ge helt korta kommentarer där – men jag vet, alla har inte tid med sånt.
Tack för att du kommenterade här!
Själv kommenterar nästan aldrig på FB. Trycker bara gilla knappen. Bloggar är mer givande.
Tack och lov för att nån tänker så i denna värld 🙂 Kram ❤
Finns säkert en mängd olika orsaker varför folk inte kommenterar. Tror vi alla har nånslags inre försvarsmekanism som sätter en spärr när vi skall berätta vår åsikt. Det kan också bara vara försiktig natur och blyghet, kanske rädsla för vad andra skall tycka…det här är lite samma vi åratal har diskuterat på jobbet när vi har personalmöte och man frågar personalens åsikt i nån fråga. Oftast blir det knäpptyst, några modiga kanske uttalar sig. När mötet är slut startar korridordiskussionerna, då kommer åsikter och argument. Allt som sägs då borde ha kommit fram under själva mötet. Har en känsla av att den yngre generationen kanske har lättare diskutera och kommentera öppet.
Känner igen det där – att alla inte vågar uttala sig på möten. Men om jag kan nå något med denna blogg – fastän jag inte fick komma med i tv 🙂 … så kanske jag kan få människor att bli lite mer modiga. Åsikter kan ju läggas fram på ett konstruktivt sätt – man behöver inte spy galla fastän man är av olika åsikt. Det är bra att lära sig debattera.
Glad för att du vågade skriva in din åsikt här ❤
Det har hänt rätt ofta att jag träffar släkt och vänner som berättar att dom läser min blogg regelbundet men ändå inte kommenterar i bloggen.
Vet inte varför. Kanske är dom blyga?
Tack Gunnar – du har alltid vågat kommentera! Men så bor du i fria Sverige också 😉
Om folk är blyga kan ju vi bloggare, och även andra människor, uppmuntra folk att våga stå för sina åsikter.
Annars blir det så som Stina skrev tidigare, att alla är tysta på möten… men efter mötet kommer alla bra åsikter fram i korridorssnacket.
Jag minns att min första kommentar satt ganska långt inne. Funderat länge och när jag väl skrev det så fick nästan svindel. Kändes så overkligt.
Så ja, det var svårt med det första. Men världen har inte gått undan.
Sen har jag som policy att inte vara otrevlig, men kan hända att jag svär. Inte åt andra utan bara så där.. 🙂
Precis Antonia, du har rätt – man ska inte vara otrevlig. Man KAN säga åsikter på ett bra sätt, man får svära också, bara man inte går åt nån personligt.
Jag tror att jag på nåt sätt blivit ganska svensk i mitt beteende efter att ha bott i Sverige ett år, haft släkt där och varit gift med en svensk man 16 år… man blir lite så där lagom försiktig men ändå modig 🙂
Och så är jag ungerska. Fast det finns där också olika typer. 🙂
Det finns väl ännu yttrandefrihet i det här landet? Yle slösar med skattebetalarnas pengar, dvs våra! Inte ha dom väl förr heller frågat lov att få visa nåt program, så varför nu?
Jag har funderat mycket på det här själv. Gissar att jag från och med nu är bannlyst hos Yle för evig framtid 🙂
Men egentligen peppar detta mig bara att fortsätta kampen för en konstruktiv debatt – för sakliga inslag – för att våga vara öppen om sina känslor.
Tack Ann-Helen för att du var modig och skrev en kommentar här i eget namn ❤
Eftersom jag är sk. ”frisinnad svensk” så väger mina ord lite lättare, men dristar mig ändå till att kommentera. 🙂
På min blogg kommenterar ca. 10 % av läsarna mina vanliga inslag. Om jag skriver någonting kontroversiellt så sjunker antalet dramatiskt. Skriver jag någonting politiskt, eller ännu värre, om jag skriver någonting som inte är politiskt korrekt, så blir det i princip inga kommentarer alls. Du har nu upplevt samma sak och det är inte konstigt. De flesta människor vill inte ”riskera att bli kritiserade” för sin åsikters skull, särskilt inte i en fråga som de själva tycker är mindre viktig. Så får man nog gissa att det varit i ditt fall. Om Yle skrivit något nedsättande om dig för att du är kvinna, bor utanför Helsingfors, eller är äldre än 40 år, så skulle fler kommentera och ta ditt parti. Nu var det inte så, och då är man inte beredd att ta en personlig risk, vilket alla kommentarer innebär.
Alla människor är modiga ibland, när de känner att de måste. Detta var inte en sådan fråga. Därav den relativa tystnaden.
Önskar dig en trevlig kväll och många kommentarer… 🙂
Beundrar din förmåga att förvandla tankar till ord på ett konstruktivt sätt.
Tror att du ger mod åt många andra att våga skriva ens en del av vad de tänker.
Du skriver saker rakt ut, utan att för den skull gå åt någon separat person.
Det jag / du / andra bloggare kan vinna genom att lyfta fram olika fall då vi tystats är att förhoppningsvis en eller två eller tre tysta musar vågar skriva en kommentar på en blogg i sitt eget namn.
Tack för dina varma ord. Hoppas att du har rätt. 🙂
Ett lite förslag i all enkelhet…
Som ett alternativ till kommentarer så använder jag ibland ”omröstningar”. Vet inte om du sett det?
Då är det enkelt att lämna sin uppfattning samtidigt som man är anonym. Oftast får jag fem gånger så många svar på det viset.
Om du använt den metoden, så hade säkert hundratals läsare lämnat sin uppfattning om det var du eller yle som gjort fel, eller vilka andra alternativ du skulle valt. 🙂
Tål att tänka på – alternativet finns ju här i WordPress – har bara aldrig använt det.
Tack för tipset!
Jag vet inte om du tänkt på att jag använder det ibland? För mig är det också ett sätt att göra min sida mer interaktiv. Utan dialog, så har jag ingen lust att skriva. För mig är dialogen avgörande.
Sedan ger det många intressanta svar/synpunkter som jag inte fått annars. 🙂
Jag har alltid vågat säga min mening om saker. Å andra sidan har det kostat mig några jobb. Men ångrar inte att jag vågar. Det gav mig också att jag blev invald i styrelsen i vårt hus, av just samma anledning. Att jag inte gick efter alla andras åsikter utan vågade säga andra lösningar på saker.
Säkert finns det situationer också där jag hellre behåller min åsikt för mig själv, men Yle eller något annat tv, radio eller tidning skulle inte göra mig till en tyst mus.
Kram
Mycket bra att du vågar! Och att du är saklig.
Tack för det enorma stöd du gett mig här genom åren.
Kram ❤
Kram!
Kram ❤
Kan bara prata för mig själv, men jag tycker att ett namn är totalt oviktigt i bloggsammanhang. Kan t o m tycka att ett foto inte är relevant. Jag menar som bloggare och kommentator väljer man tema och bloggkompisar enligt smak och tycke. Vad man heter eller hur man ser ut spelar då ingen roll alls, inte för mig iaf.
På mitt jobb är det också många som läser min blogg för att det är kul (säger de). Det är bara två (av ca. 80 som läser bloggen) som kommenterar då och då. Helt ok för mig. De flesta hinner nog inte (småbarn t ex) eller är bara lata. Vissa vet inte ens hur man gör…
Du har rätt BP då det gäller att de flesta inte har tid.
Det jag i det här fallet extra efterlyst är att folk från trakterna där jag bor skulle våga kommentera mera (t o m under pseudonym så som man kan på bloggarna) – närmast för att jag såg att över 3 200 hade läst mina inlägg tisdagen den 10 mars, men bara kring 50 hade lämnat spår av sig i kommentarsform.
Man ser ju i alla fall statistik, hur många visningar. Det är ändå bättre än den andra, mest sovande bloggen jag medverkat/medverkar i, snack-i-rabatten.fi. Där ser vi bloggare inte ens vi bloggare om någon läst. Var flitig där för ett knappt år sedan, men tröttnade när responsen var minimal. På min egen blogg kommenterar inte så många, men jag är ju bara i början där.
Och så gör jag ju så mycket som pensionär (hähäh) så jag hinner inte… Nej. Det är nog mest lättja. Men när jag själv bloggar så inser jag ju hur glad varje kommentar gör mig. Redan ett eller två ord visar att läsaren vill lämna spår efter sig. Och då… Såg Stina Ekblad i TV, minns så väl att hennes mamma hade sagt åt henne när hon var ung och skrev dikter:”Om ens en person har berörts av din dikt är det värt mödan” – eller något liknande.
Jag är tyvärr för dålig på att läsa bloggar. Men om jag läser vill jag helst lämna spår efter mig. Även om det är svårt ibland. Jag är ju en sån ordanvändare att jag får inget sagt med en mening… Sen har jag ju bekanta som inte ens läser min blogg, för ”ju mera man är på nätet desto farligare är det”. Så kanske en del inte kommenterar för att de tror det är ”farligt”
Du har troligen rätt i att många tror nätet är farligt 😃
Jag har lärt mig att det inte är opersolnligt att kommentera med några ord eller korta meningar på andras bloggar. Tänker alltid att jag vill folk ska orka läsa.
Dina ordvändningar är ändå intressanta, välskrivna.
Ibland blir jag lite besviken när människor väljer att kommentera min blogg på fb i stället för på bloggen. Inbillar mig att det skulle kunna leda till intressanta ”samtal” om kommentarerna hamnar på bloggen. Samtidigt så kanske jag oftare borde påpeka att de gärna får kommentera och be mig att inte publicera det. Det är också helt ok. Jag har slutat titta på besöksstatistiken. Ibland kunde jag känna outtalade krav på att prestera om bloggen besöktes av väldigt många. Var det en lägre siffra kände jag mig lite misslyckad. Just nu känner jag att den fyller ett syfte för mig själv, att det är bra att formulera dagarna, tankarna i en skriven text.
Kram till dig!
Främst finns bloggen till för mig, den är en kanal där jag får ge utlopp för känslor. På bloggen får jag också dela med mig av min vardag med människor som jag inte kan umgås med IRL men som ändå är viktiga för mig.
Intressant det där med att säga att folk får kommentera och samtidigt be om att inte bli publicerad. Det var en ny idé! Och det går ju bra då man har den funktionen påslagen att man måste godkänna varje kommentar separat innan den går ut.
Kram!
Jag tycker det är kul att kommentera, och med sitt eget namn, dessutom om den har en blogg kan man kolla där 🙂
Kanske det är lättare för den som bloggar själv att våga kommentera hos andra under eget namn.
Och så som du säger, genom att kommentera kan man få nya besökare till sin egen blogg 🙂
Jag tänker många gånger att jag ska kommentera, men sedan. Sedan blir inte av. Det är de där kommentarerna där jag vill formulera mig och tänka igenom vad jag skriver.
Man ska trots allt veta att det man skriver på nätet blir kvar, ja till och med om det raderas kan det finnas tillgängligt. Det handlar om ämnen där till exempel min arbetsgivare kan ha åsikter om vad jag torgför på nätet. Flera av min arbetskamrater har varit inkallade till chefen för saker de skrivit i bloggar och olika forum. Jag skriver aldrig något jag inte kan säga direkt öga mot öga och har därför aldrig behövt stå till svars. Man vet vad jag tycker, det har till och med tagits upp ibland på personalmöten att ”haha… jag såg dig på TV… när du…” (jag har blivit intervjuad om olika saker några gånger).
Jag har ganska kontroversiella åsikter i en del ämnen, men de är sällan på tapeten i min blogg som mest handlar om min vardag. Jag är fullkomligt oanonym i bloggen, även om jag har valt ett alias att blogga under. Men det går till och med att söka på mitt namn och hitta bloggen om man verkligen vill. Jag har bloggadressen på mtt visitkort och det finns ett foto på mig. Det händer att folk känner igen mig ute, men de flesta som hittat min blogg av en händelse har googlat på Kista kyrka och förstått av sammanhanget att det är jag.
Det är alltid roligt med kommentarer, men ännu roligare att någon vill läsa om en ”vanlig människas” vardag. Jag ställer sällan frågor och det gör att kommentarsfrekvensen minskar. De flesta som kommenterar hos mig är dels människor jag känner AFK (Away From Keyboard), dels dem jag kommenterar ofta hos.
Intressant fråga du ställer, för det är intressant varför så många känner behov av att framföra åsikter, men så få vill stå för vem de är. Det är lätt att gömma sig bakom anonymitet, men vi är aldrig så anonyma som vi tror. Därför har jag valt att vara öppen, men inte blogga om allt. Men allt menar jag om människorna i mitt liv, privata relationer och annat som kan vara till skada för dem. Vissa saker är, och bör förbli, privata. Har man behov av att diskutera sin elaka fru eller sin sjuka pappa finns det slutna forum där man vet vilka som läser. Även om man inte känner dem så har man inte en stor, okänd läsekrets. Jag blir så förundrad över de bloggare som planterar mängder med fakta och detaljer som gör dem identifierbara och ändå tror att de är anonyma. Möjligen kan man klara sig med att ”vem bryr sig”, men det händer att jag ramlar på bloggar där jag direkt ser vem det är fastän personen tror sig anonym. Men jag brukar låtsas som att jag inte vet. Men man kan inte komma ifrån att är det någon i närkretsen så har jag fått en fördel som personen inte vet om, typ ”jag vet något om dig som du inte vet att jag vet”.
Ha en fin torsdag! Det tänker jag ha.
Solen lyser i Lovisa i södra Finland vilket gör dagen fin!
Jag bloggar under eget namn och med foto av mig själv, så jag försöker inte vara anonym.
Vill vara öppen om mina känslor och dela med mig av min vardag.
Jag ser ju också mailadress och ip-adress på alla som svarar men tar kontakt bara om jag av någon anledning låter bli att publicera en kommentar.
Så helt anonym är ingen som svarar hos mig.
Jag vill också ha ett sakligt och vänligt diskussionsklimat här.
Tack för du gav dig tid att skriva om dina tankar kring det här.
Kram!
Tack själv för att du skriver och delar med dig till oss andra. 🙂
Kram
Just det är tanken, att dela med sig, eventuellt kunna hjälpa andra i samma situation.
Kram!