Många av mina läsare säger att de ser att framsteg skett i mitt liv. Att mina inlägg blivit gladare och att jag själv verkar må bättre än för ett år sedan.
Iakttagelsen är riktig. Jag mår inte lika dåligt nu som då. Men det betyder inte att jag slutat sörja det som hände. Skillnaden mellan den här sommaren och fjolårets sommar är kort och gott den att jag inte längre gråter varje dag.
Närmast är det besvikelse och ensamhet jag stundvis kan känna i dag.
Jag dög inte sådan som jag var. Men varför allt gick som det gick har varken jag eller ex-maken svar på. Saker och ting bara händer. Det är ett faktum jag fått lov att acceptera.
Staden är liten och jag vill röra mig där alla andra är den här sommaren. Där ser jag också de lyckliga tu och deras ömma kärleksgester.
Och helt klart ska de få visa sin lycka åt omgivningen, så gör ju alla andra förälskade människor också.
Jag får lära mig leva med det där om jag vill bo kvar i den här staden. Och det vill jag, åtminstone tillsvidare.
Skilsmässan har öppnat många nya dörrar för mig. Så inget ont som inte för något gott med sig.
Dessutom tror jag att jag kan hjälpa andra människor som befinner sig i liknande livssituationer och som har det svårt. När man är som mest ledsen tror man ofta att man är ensam i världen med sina känslor. Men vågar man öppna sig, skriva eller säga saker rakt ut, inser man att man inte alls är ensam.
Jag tänker fortsätta med det här, att öppet berätta hur allt känns. Jag kan inte låtsas att allt är bra, sopa sorgen under mattan. Den blir mindre, monstret försvinner, då allt lyfts upp i dagsljuset.
Debutsky's Blog - Inne i huvudet på en författare 
Jag tror oxå på att berätta. Att inte skämmas över att man inte alltid är stark. Sen får folk tycka vad dom vill om det. Vi är ju inte 14 eller hur? 😊
Håller med. För man är ju inte alltid stark. Jag klarade bra av att se ex-maken och hans käraste i går eftersom jag satt tillsammans med goda vänner – men plötsligt här hemma började jag gråta på morgonen. Undrar när det ska svänga och om jag nånsin kommer att bli förälskad och lycklig på nytt… Det är bara så, alla känslor ska man igenom, går inte att komma över eller förbi dem.
Jag kan bli skitdeppad över saker som hände för fem år sedan trots att flera förälskelser varit i mellan. En doft, ett minne i hjärnan, något och allt sköljer över mig igen. Men det går över. Sen dyker ngt annat upp. Livet tror jag.
Tack för att du delar med dig av dina tankar här, just sådant här hjälper mig vidare, att se att också andra har eller har haft det svårt. Man får distans helt enkelt. Och klarade du det så klarar jag det – kram ❤
Vissa dagar klarar jag det, andra inte!
Det är ärligt och starkt av dig att berätta. Om du önskar träffa någon och bli förälskad kommer det helt säkert att bli så också. Tror att alla goda år i ditt äktenskap bidrar till att du är öppen för att träffa någon. Jag har valt att vara själv och misstänker att en stor orsak till det är ett förfärligt äktenskap när jag var ung. Tilliten fick sig en stor knäck. Kram till dig!
Tilliten fick nog en stor knäck här hos mig också – men jag gör mitt bästa för att inte tänka att alla män är likadana, sådana som går bakom ryggen långa tider och inte själva vågar berätta vad som hänt…
Jag känner mig inte så stark alla gånger, särskilt i dag har jag varit nere – men jag har tagit mig upp från vågdalar förr.
Tack för ditt stöd!
Har en bekant som nyligen övergetts av sin käresta…han mår skit….försöker stötta så mycket jag kan….ska nog rekommendera din blogg faktiskt…jo…det ska jag.
Banne mig!!!
Tillönskar dig en skön afton.
Om den kan hjälpa honom ens ett uns så blir jag glad – han kanske inte orkar läsa så mycket på en gång, men han kan ju bläddra runt här och där.
Snällt av dig om du orkar stötta. Viktigt att bara finnas till, orka lyssna. Och att gång på gång locka ut personen fastän hon eller han tackar nej och inte orkar. Ge inte upp, någon dag tackar han ja och blir glad för sällskap.
Kram och ha en fin kväll!
Bra sammanfångad. Saker och ting bara händer. Det är livet. Få om någon kan styra händelserna dit man själv vill.
Sköt om dig och njut av det njutbara. Kramar!
Ja, inte är det så farligt att gråta ibland… tårarna är stora och varma och jag tror att de helar mig på sikt.
Försöker fånga det fina stunderna, i dag har vi haft fint väder, jag såg en fars med min syster – får inte gräva ner mig hemma 🙂
Man måste ju tvätta fönstren då och då för att kunna se ut. 🙂
Så sant ❤
Jag känner precis igen mig, trots att det inte (så tydligt i alla fall…) var ngn annan med i bilden.
Men känslan du beskriver, o att ingen nog egentligen vet varför det blev som det blev, i vårt fall efter 30 år.
Starkaste upplevelsen efteråt var det stöd man fick när man öppnade sig. Ibland från helt oväntade håll. Jag skrev om det bl a här:
https://lenaikistaminnen.wordpress.com/1997/07/11/att-skiljas/
Det är bra att kunna gråta när man behöver. Det lättar.
Liksom galghumor;)
Ja, galghumorn hjälper också, men vännerna mest förstås. En del av dem visste man knappt att fanns. Och då man öppnar sig hittar man nya vänner, mänskor som kan dela med sig av sina erfarenheter. Nu ska jag läsa ditt inlägg, tack för det.
Kram!
Det var bra sammanfattat, ditt inlägg. Det stämmer så väl. Och det är skönt att få prata ut och om det som smärtar.
Jag har varit med om både skilsmässa och dödsfall och de har båda smärtat i olika stunder. Men också gett nya vänner och möjligheter.
Det är inte säkert att det ska vara någon ny man igen, pratar för mig själv nu, kanske har jag en ny uppgift med allt det nya jag gör. Du, Carita, som är så pass bra mycket yngre, tänker nog annorlunda. Men din tid kommer ❤
Kram 😉 ❤
Har tänkt i samma banor. Kanske inte ska vara en ny man ännu, det är måhända för tidigt. Han som övergav mig hade utgjort en stor och viktig del av mitt liv, men det är inte tomrummet efter honom jag ska fylla. För den som jag eventuellt delar min framtid med ska ju inte vara ett surrogat för en som hittills var mitt livs största kärlek. Den nya mannen ska komma med något NYTT.
Varm kram ❤
Just så är det, man fyller inte tomrummet, man skapar nytt när man är redo.
Själv tänkte jag: OK, jag har ju haft ett längre (ev bättre?) förhållande än de flesta andra jag känner.
Nu ska jag vara singel, det har också sina fördelar.
Småningom märkte jag att det – förutom jobbarkompisar – bara fanns kvinnor i mitt liv. (Vilket inte är ”bara”, men ändå 😉 Tänkte försöka hitta manliga vänner. Efter ett tag hittade jag min nuvarande man på nätet, nu 17 år sen.
Vi har en djupare relation än våra tidigare. Bland annat för att vi i tidigare liv lärt oss vilka vi är, vad vi vill och hur lite självklart det är.
Jag är så tacksam för att kloka ord som jag får ta del av här – det blir liksom små aha-upplevelser. Ja, men så där ÄR det ju 🙂
Singellivet har sina fördelar och jag fick också nästan sjutton fina år med dåtida maken.
Hoppas också så småningom hitta en erfaren och rakryggad man, en som inte bryr sig om vad andra tänker, som har barnasinnet i behåll. Har rätt många manliga vänner faktiskt, och det tänkte jag inte heller på innan du skrev din kommentar här, så tack!
Kramar till dig!
En liten tanke bara- då jag nu lever ensam och funderar över livet- som vi ju ofta gör så slår det mig- VARFÖR DENNA JAKT PÅ FÖRÄLSKELSE OCH BEKRÄFTELSE?
Jag ser på mina vänner att de flesta är inte NÅGON om det inte finns en annan person som gör att dom är TILLSAMMANS i tvåsamhet. I alla fall inte i deras egna ögon.
Jag har ytterst svårt att förstå detta. Förstår mycket väl känslan av svek, ensamhet och övergivenhet- MEN inte denna desperata jakt över att man måste vara två, man måste vara förälskad, man måste ingå i någon form av förhållande.
Låter det knäppt?!?
Ja, kanske! Jag vet inte, men jag känner så i alla fall!
kraaaam
Jag har själv funderat på samma sak. Tror att människan inte är skapad för att vara ensam och samtidigt stark. Man vill dela sitt liv, eller i alla fall en del upplevelser med andra. Jo, man kan dela mycket med vänner, men de dagliga kramarna, små smekningarna, pussarna som vi hade med maken – dem kan jag inte dela med vem som helst 🙂 Vänner, särskilt de manliga, skulle väl bli förskräckta då? 😀
Förälskelsen är underbar, men den tar ju slut, och övergår förhoppningsvis i djup kärlek.
I vissa stunder är jag väldigt glad för att jag bor ensam, det finns ingen som har synpunkter på det jag gör. I andra stunder saknar jag någon att hålla om, någon som älskar mig sådan som jag är. Det tror jag alla saknar någon gång.
När något i livet förändras så öppnas alltid nya dörrar. Men vissa förluster sörjer man mer än andra, saker/människor som speglar så mycket annat i våra liv, när dessa försvinner så blir det oerhört tomt. Men som sagt, nya dörrar öppnas men det tar din att stänga dörren till det gamla….
Kramen ♥
Du har så rätt, och det är alla kloka ord som jag får av medmänniskor som bär mig vidare. Den här förlusten var väldigt stor för mig, så många frågor som aldrig får svar… men långsamt lär jag mig leva med minnena, och ser de nya dörrarna som öppnas.
Kram!
Hej. Kände på mej att du inte hade en bästa kväll. Tänkte då säga att det kommer nog ännu nån som blåser såpbubblor med dej!! Ha en bra dag!
Tack för dina tröstande ord. Värst kändes det på söndagen, för visst fanns bilder kvar på näthinnan från lördagskvällen… tänk om man själv skulle få vara lika kär… men, som du skriver – den dagen kommer, när tiden är mogen 🙂