ledsen

Varför lär sig mänskan inget?

~ Carita Liljendahl ~ 21 kommentarer
Hittade den här bilden i en gratis bildbank.
Rejält nedslagen blev jag av nyheterna när de nådde mina öron och ögon i morse.
Direkt oväntat var det inte att Ryssland skulle slå till. Men jag förstår ändå inte – vem vill ha krig? Putin säger att det vill han inte heller ha, men ändå anföll hans land Ukraina. Som något självförsvar? För att skydda separatisterna och ta tillbaka områden som han tycker tillhör Ryssland?

Det är så sorgligt och så onödigt och så förfärligt hemskt. Att människan aldrig lär sig något av historien. Att det finns maktgalna personer som måste visa att de minsann bestämmer och lyder vi inte dem så får ta vi ta konsekvenserna.

Finland blev självständigt 1917. En bit in i andra världskriget anföll Ryssland Finland i november 1939. Det så kallade vinterkriget slutade i mars 1940. Där stupade min morfar. Så det här med krig känns inte avlägset och overkligt på det sättet.

Kriget som nu drabbar många oskyldiga, inte minst i Ukraina, berör mig mycket. Det går inte att tänka att det är nånstans där långt borta, något som inte kommer hit. Ingen vet vad Putin kan hitta på.
Vi får bara be 🙏, och kanske skicka humanitär hjälp? Så mycket annat kan vi inte göra. Jag känner mig maktlös.

Veckans ord – BRONS

~ Carita Liljendahl ~ 28 kommentarer

Veckans ord hos Sanna är BRONS. Jag kunde ha lagt ut en bild på en bro, men hittade den här via gratissajten pixabay och får väl säga att det är lite fusk då jag inte tagit bilden själv.

Bronsskulptur i Bratislava. Visst är den härlig?!

Har haft en jobbig helg. Jag vet att jag inte kan älskas av alla, men jag har faktiskt försökt mitt bästa – hållit huvudet högt, visat tålamod i alla stunder av motstånd, låtit elaka ord rinna av mig, sökt tröst hos nära och kära… tänkt för mig själv att människor bara är avundsjuka… men ibland blir det bara för mycket… Ibland är min enda tanke ”jag orkar inte mer”… och jag vet att jag inte ens måste orka.

Snart helg och öppna julhem

~ Carita Liljendahl ~ 10 kommentarer

Det är sista dagen i november. Ett helt år har gått sedan jag blev utnämnd till redaktionschef på Nya Östis. Det har varit ett år som lärt mig mycket om människor. Jag har tvingats inse att jag inte kan älskas av alla hur jag än försöker vara saklig, vänlig och involverande. Det är viktigt att kunna lyssna på andra och viktigaste av allt är att tacka och ge positiv respons så ofta som möjligt.

Ibland måste vissa beslut tas, och alla kan inte vara ense om allt. Så det är inte alltid ett tacksamt jobb, speciellt inte då man är mellanchef.

Men jag försöker vara öppen och ärlig kring allt, även kring det som känns svårt. Sedan är det förstås ofta så att jag kan se saker och ting på ett sätt, medan andra ser dem på ett annat sätt.

I går blev jag gruvligt ledsen och sårad, människor kan säga väldigt elaka saker. Men då jag fått tala om det med de vänner jag ännu litar på kommer styrkan och tilltron på att jag gör helt rätta saker sakta tillbaka.

I morgon är de traditionella julhemmen i Lovisa åter öppna ❤

Helt dränerad på energi

~ Carita Liljendahl ~ 35 kommentarer

Det har hänt saker som dränerat mig på energi totalt i dag. När de här situationerna uppstår blir jag nästan handlingsförlamad. I alla fall försvinner kreativiteten. Jag kan inte skriva några artiklar i dag. Men jag fick ändå en intervju gjord. Trots att jag sov dåligt i natt och hade en mardröm, något som hänt högst en gång tidigare i den här bostaden.

Balkongväxter.

Därför är jag tacksam att en väninna hjälpte mig att komma iväg till en affär utanför stans centrum. Där köpte jag en tuja och blomstret i förgrunden som jag inte minns namnet på.

Eftersom väninnan är bilburen passade vi på att köpa färgpatroner till min skrivare i en affär som också ligger utanför centrum och så fick jag deklarationsblanketten till bokföraren och en del andra små ärenden uträttade.

Nu är jag åter väldigt ledsen här hemma. Det är ett läge där jag måste vara bestämd och stark, för att jag inte i all framtid ska bli utnyttjad.
Jag brukar vara den där som alltid ställer upp, som vill jämka och se till att alla har det bra.

Men den här gången kände jag mig tvungen att säga ”stopp”. Jag vill själv orka och må bra.
Att säga ”stopp” och ”nej” är tungt, det tär på krafterna, jag känner mig också som en svikare. Men jag vill inte i all framtid hålla på att svika mig själv mest av alla.

Ännu stundvis svårt

~ Carita Liljendahl ~ 25 kommentarer

Den här blomsterkransen fanns på en dörr till en av affärerna i gamla stan i Borgå.
Den här blomsterkransen fanns på en dörr till en av affärerna i gamla stan i Borgå.

Många av mina läsare säger att de ser att framsteg skett i mitt liv. Att mina inlägg blivit gladare och att jag själv verkar må bättre än för ett år sedan.

Iakttagelsen är riktig. Jag mår inte lika dåligt nu som då. Men det betyder inte att jag slutat sörja det som hände. Skillnaden mellan den här sommaren och fjolårets sommar är kort och gott den att jag inte längre gråter varje dag.

Närmast är det besvikelse och ensamhet jag stundvis kan känna i dag.
Jag dög inte sådan som jag var. Men varför allt gick som det gick har varken jag eller ex-maken svar på. Saker och ting bara händer. Det är ett faktum jag fått lov att acceptera.

Staden är liten och jag vill röra mig där alla andra är den här sommaren. Där ser jag också de lyckliga tu och deras ömma kärleksgester.
Och helt klart ska de få visa sin lycka åt omgivningen, så gör ju alla andra förälskade människor också.
Jag får lära mig leva med det där om jag vill bo kvar i den här staden. Och det vill jag, åtminstone tillsvidare.

Skilsmässan har öppnat många nya dörrar för mig. Så inget ont som inte för något gott med sig.

Dessutom tror jag att jag kan hjälpa andra människor som befinner sig i liknande livssituationer och som har det svårt. När man är som mest ledsen tror man ofta att man är ensam i världen med sina känslor. Men vågar man öppna sig, skriva eller säga saker rakt ut, inser man att man inte alls är ensam.

Jag tänker fortsätta med det här, att öppet berätta hur allt känns. Jag kan inte låtsas att allt är bra, sopa sorgen under mattan. Den blir mindre, monstret försvinner, då allt lyfts upp i dagsljuset.

Årets julklapp

~ Carita Liljendahl ~ 16 kommentarer

… för mig var den här selfiepinnen. Och selfiepinne är i sin tur ett av flera nya ord på Språkrådets nyordslista 2014.
Annars lär årets julklapp varit aktivitetsarmbandet.

En mycket uppskattad julklapp. Selfiepinnen som är ett stativ i form av en armförlängning som kan användas för att ta självporträtt.
En mycket uppskattad julklapp. Selfiepinnen är ett stativ i form av en armförlängning som kan användas för att ta självporträtt.

Ser nu att jag borde ha putsat telefonen innan jag fotograferade, men… ska jag ha en vardagsblogg ska den visa sanningen 🙂

Den här selfiepinnen symboliserar en del av mitt liv just nu. Jag har ingen sambo eller äkta hälft som kan fotografera mig, och då kommer pinnen väl till pass. Nu slipper jag förvrängda ansiktsbilder och en arm som ser extra tjock ut.

För att ännu återgå till julen och nyåret kan jag säga att julhelgen förlöpte bra. En kväll firade jag med systerns familj och andra kvällar med vänner.
Att nyårskvällen skulle kännas extra svår hade jag inte väntat mig, men redan kvällen innan var jag ledsen.
Jag kom ihåg fjolårets nyår då maken och jag sköt raketer på släktens sommarställe och skålade i skumpa på det sätt vi alltid brukat. Med handlederna virade runt varandras, som ett slags kärlekslås.

Nå, nu har det låsets brutits upp och nya vindar blåser i mitt liv. Nyårskvällen blev helt bra trots allt. En stund var jag med min syster och sedan sköt vi fyra små raketer hos mor. Vid tolvslaget stod jag ensam på balkongen och tittade på fyrverkeripjäserna som andra avfyrade.

Så här nästan på dagen åtta månader efter första maj då mina framtidsdrömmar krossades kan jag säga att livet går vidare. Svackorna är inte lika många mer, gråtattackerna färre.
Men inte är jag riktigt så glättig som jag kan verka här på bloggen. Ändå är den ett andningshål. Här får jag respons och kramar och uppmuntrande ord – och jag hoppas många av er vill följa mig också under 2015 – då jag med öppna sinnen vill gå mot nya äventyr.

Nu har jag ett datum!

~ Carita Liljendahl ~ 23 kommentarer

Ser ut som att flytten blir av sen eftermiddag torsdagen den 4 september.
Från och med den dagen tänker jag bo på nya adressen, fastän en del smått krafs säkert blir kvar i gamla bostaden.
Jag har ett datum att se fram emot!

Krafset som blir kvar i vår gemensamma bostad ska vi sortera och sedan skänka till en återanvändningscentral i Helsingfors. En martaförening i Forsby, som ligger på en och en halv mils avstånd från stan, arrangerar en insamling varifrån sakerna sedan förs vidare till centralen. Där återanvänds de på olika sätt eller säljs i butiker runt om i landet.

Återanvändning? :-)
Återanvändning? 🙂

Det här konstverket står på tomten till ett motell och invid den P-plats jag ofta använder då jag ska till jobbet.
Snyggt eller inte? Ja, det beror ju på hurudan smak man har.

I morse var jag ledsen. Undrade hur jag skulle orka ta mig till jobbet.

Men jag åkte iväg och gjorde min tur vid layouten. Jag har fina arbetskamrater som vet vad jag går igenom just nu.
Anna gav mig en bamsekram och det är skönt att veta att jag när helst jag vill kan be henne ut på en pratstund där vi både kan prata och gråta om vi känner för det.

Och då jag ser bilder på tv från katastrofområden där barn gråter bredvid sina döda föräldrar, där pansarvagnar drar fram och missiler träffar bostadsområden… då tänker jag ”varför gråter jag”? Jo, för att min hjärta brast då min älskade gick ifrån mig – jag har rätt att vara riktigt ledsen och besviken.
Men jag försöker få perspektiv på tillvaron – jag försöker.

Första arbetsdagen och något jag saknar

~ Carita Liljendahl ~ 16 kommentarer

Det här är mitt jobb då jag har är layare.
Det här är mitt jobb då jag har är layare.

Första arbetsdagen gick bra. Vi gjorde sexton sidor och då kan man ta det ganska lugnt.
De artiklar och notiser som inte skrivs av våra reportrar redigeras ut av nyhetschefen. På kvällen finns alltid en reporter som läser korrektur på de färdiga sidorna och som ger ut ytterligare material om det blir små ”hål” som måste fyllas.

Vi jobbar i InDesign och då sidorna är klara gör vi pdf-filer av dem. Sedan skickas de elektroniskt till tryckeriet som ligger i Kouvola.

Då jag jobbar tänker jag inte precis hela tiden på skilsmässan. Men klart att tankarna irrar hit och dit, så helt och hållet glömmer jag inte det som hänt.

När jag satte mig i bilen började jag gråta. Numera bryr jag mig inte fastän tårarna rinner, så länge jag ser vägen framför mig.

I dag tror jag det handlade om känslan av att vara helt övergiven.
Förr fanns det någon som tröstade mig, som uppmuntrade, som peppade och alltid trodde på mig. Någon som kallade mig solstrålen i hans liv, för jag var faktiskt så gott som alltid glad innan dråpslaget kom den här våren.

Nu saknar jag människan som alltid förr gav en kram då jag var nere, som sa att allt ordnar sig. Han som strök mig över håret och gav det där löftet om att det alltid skulle vara vi två.

Kanske inte så konstigt att man gråter över svikna löften.

Men hoppas det snart kommer en glad dag efter tre ganska sorgsna.

Det lilla barnet

~ Carita Liljendahl ~ 11 kommentarer

… finns alltid inom oss, tror jag. Och stundvis känner jag mig som ett övergivet barn.
I går kväll var en sådan kväll. Efter två riktigt bra dagar då jag kände mig lite starkare och kunde blicka framåt, åkte jag åter ner i en vågdal.

I morse hörde jag sången ”Teddybjörnen Fredriksson” i barnens radio. Kom att tänka på nallen jag fick då jag var fyra år.

Glömde fixa Nalles ögon innan jag fotograferade honom. Han ser lite sömnig ut, och ledsen. Men ledsen var jag också i går kväll.
Glömde fixa Nalles ögon innan jag fotograferade honom. Han ser lite sömnig ut, och ledsen. Men ledsen var jag också i går kväll.

I går hade jag kommit ganska bra i gång med att tömma en hylla. Jag frågade redan i förra inlägget varför jag hade sparat gamla fakturor från 2003… det är skönt att slänga sådana onödiga papper.

Jag har också preliminärt kommit överens om att köpa ett bord med sex stolar, begagnat men i prima skick. Ser framför mig hur mitt vardagsrum kommer att bli riktigt snofsigt.

Men sedan åkte jag ner i vågdalen och då är det bara att låta tårarna komma.
Jag hade ju trott att vi skulle älska varandra för evigt, alltid kunna prata om allt och tillsammans ta oss genom de svårigheter som ett långt äktenskap sällan klarar sig utan.
Är det naivt att tänka så?

I dag lyser solen. Jag vågar vänta mig en strålande dag vid stranden där jag ska stå i kiosken från 11 till 18. Får lite hjälp av släkten om det blir rusning.
Kom gärna och hälsa på!