
Vardagen är rätt kaotisk nu. Jobb och jobb, möten och möten. Praktiska saker som ska arrangeras för mammas välmående.
Människan orkar rätt mycket då hon måste. Men ett lika stort måste är det att ta hand om sig själv. Att hinna varva ner, träffa vänner, äta hälsosamt ens då och då – kanske ge sig en tid för en fototour såsom jag gjorde i lördags.
På veckoslutet börjar innebandymatcherna. I våras då jag inte visste om jag hade bröstcancer eller inte meddelade jag att jag slutar dubbeljobba, det vill säga jag jobbar inte längre som innebandyföreningens medieansvariga. Och med facit i hand inser jag att det var rätt beslut. För såsom läget ser ut i dag skulle jag inte ha orkat jobba även veckoslut och sena kvällar.

Ibland måste livet få vara som en lugn havsvik. Allt måste få vila spegelblankt. Däremellan stormar det nog ändå.
Jag försöker prioritera varje dag, för att hitta balansen och det lugn som behövs.
Ja det är viktigt att koppla av och hämta krafter. Bilderna ger lugn.
Ha en skön kväll. Kram
Detsamma önskar jag dig och Minton.
God natt!
Man måste lära sig att säga nej, annars sitter man på psyket efter ett tag.
Svante
Ja, det har du helt rätt i.
Det är inte egoistiskt att sätta vissa gränser.
Ändå gör jag så mycket jag kan och orkar, åtminstone för min mamma och syster.
Det är klokt av dig att prioritera din tid och din hälsa.
Ibland är det svårt, en balansgång, då andra nära och kära behöver mitt stöd. Men jo, jag vet vad du menar, vi tycker och tänker lika.
då passar båtar bra
Ja, det stormar ju ofta på havet och där är det inte alltid lugnt då man färdas med båt – och balans behövs. De här båtbilderna ger mig lugn i sinnet.
Klokt. Kram ❤
Tack och kram ❤
Fantastiskt fina bilder som verkligen utstrålar lugn och ro speciellt den första. Det var nog smart att du avsade dig jobbet för innebandylaget, som ju dessutom var ideellt om jag inte minns fel.
Hoppas dock att du kommer förbli en hängiven åskådare.
Likaså hoppas jag verkligen att din mamma snart kommer på benen igen. Lever hon ensam eller har hon någon som kan ta hand om henne när hon kommer hem?
Förresten ligger mitt bidrag till Glad måndag här:
http://bp-computerart.blogspot.com/2018/09/glad-mandag_10.html
Jättestort tack för att du är med i Glad måndag!
Mamma lever ensam, behöver hjälp när hon kommer hem. Vi kan hjälpa med vissa saker men inte med allt då vi heltidsjobbar. Många i vår ålder, 50-60 år, står inför samma dilemma då föräldrarna blir äldre.
Helt ideellt var mitt jobb inte för innebandyföreningen, men då så många jobbar på talko var inte heller min ersättning stor.
Bröstcancer?
Ja, alltså jag var på flera undersökningar i vårvintras, men provsvaren visade att jag inte hade cancer. En liten väckarklocka för vad som är viktigt i livet blev det dock.
Ja, det kan jag förstå. Skönt att det inte var något..
Jo, det var skönt att få bra besked.
Men jag hann ju tänka mycket på livets gång, framtiden och sånt.
Precis, det är väl oundvikligt..cancer är allvarligt. Det forsar väl känslor genom kroppen om man får ett negativt besked…
Jo, jag tror det.
Känslorna kom redan innan beskedet.
Men jag tänkte då, om jag har cancer är jag INTE den enda i världen.
Har andra klarat det kan jag också.
Vi är så anpassningsbara så ”det finns inte” …..om du förstår vad jag menar..väldigt stark livskraft som klarar det mesta…iaf bra att det gick bra…hu….💟
Jo, jag förstår 🙂
❤
Tack för ditt stöd!
Fina bilder och hoppas allt löser sig och blir bra snart. 🙂
Saker och ting är som de är, vi får acceptera och ta en dag i taget 🙂
Det gjorde du verkligen tätt i att sluta dubbeljobba, fina bilder har du tagit också 👍😊
Ja, i dagens läge, med allt som ska fixas kring mamma, skulle jag inte orka…
Kram!
SÅ vackra rofyllda bilder. Dessa behöver vi ibland.
Jag kommer ihåg när min mamma blev allvarligt sjuk och hon levde ensam och långt ifrån mig. Jag, mitt upp i livet, med heltidsarbete och barnfamilj. Det rev och slet i mig.
Önskar din mamma god bättring snart och att hon kan få någon hemvård.
På torsdag åker jag iväg en vecka och ska bara vara.
Kram ❤
Önskar dig en fridfull semester, lediga dagar – sådana är vi alla värda.
Visst är det så, ibland rivs det och slits i oss från alla håll.
Då får vi bara lita på att allt ordnar sig, ha den där tilliten.
Kram ❤
Så klokt av dig att gå ut med kameran och så vackra vilsamma bilder fick du med dig i den.
Det var när far min låg på sjukhus som jag började använda kameran som andningshål och tröst.
Känns igen… det andningshålet och den trösten behövs.
Kram!