Så här kan en sida i min dagbok se ut innan jag börjar skriva. Jag skriver ju något, nästan varje dag, sedan 1976. Så i slutet av januari nästa år fyller min dagbok 50 år!
Det kom ett dödsbud igår morse. En god vän hade helt plötsligt gått bort.
Sådant får mig alltid att reflektera över mitt eget liv och livet för mina nära och kära.
Vi vet aldrig när vi ses för sista gången, när vi ringt det sista samtalet, sagt de sista orden.
Men ofta tänker jag att det kanske är lika bra så. Att inget veta.
Hade mycket jobb i dag och förde med syrran vår mamma till vårdcentralen där en svullnad i benet ska skötas kontinuerligt. Vi har nu hopp om att hon ska få den vården hemma, för det blir tungt för en 91 år gammal person att ”ränna iväg” titt som tätt, och även för mig och min syster blir vardagen ett enda stort pussel av klockslag.
Bilden tog jag på min kvällspromenad. Gatan heter Långgränd. Jag går, namnet till trots, inga långa sträckor och idag hade jag stavarna med. Huvudsaken är att jag kommer ut en sväng. Jag deltar i utmaningen Hälsostegen, men ribban har jag lagt väldigt lågt för jag tillåter mig inte längre känna mig misslyckad. Jag gör så gott jag kan och jag är bra på mycket 😀
Heja mig och heja även dig som läser det här. Var aldrig sträng mot dig själv 🙏!
Debutsky's Blog - Inne i huvudet på en författare 
Diskuterade det där med dödsbud med en kompis idag. Det som är aningen skrämmande är att det är förvånansvärt många som går bort som är mycket yngre än jag och till och med yngre än du..
Kompisens man har bestämt sig för att jobba tills han fyller 70, och det fem dagar i veckan. Kompisen däremot gick i pension nyligen. Hon har precis fyllt 65. Livet kan verkligen skilja sig åt, och vem säger att han eller hon lever om fem år. Eller vi för den delen…
Det har kommit flera dödsbud nu, men klart att det blir så då man själv blir äldre.
Och det där med att jobba – det vill jag också göra efter att jag fyllt 65 år, om jag har hälsan kvar.
Men då vill jag bara jobba med sånt som är kul och då jag orkar/hinner 🙂
Beklagar förlusten av din vän, man blir påmind om hur flyktigt livet kan vara. Du skriver fint om ett angeläget ämne, var snäll mot dig själv! Jag tycker det är skandal att du och din syster ska ta ansvar för er bräckliga sjuka mamma! Finns inte färdtjänst?? Här får alla som fyllt 80 fri färdtjänst. Bor mitt emot ett seniorboende och färdtjänstbilar parkerar här utanför flera gånger varje dag. Hoppas det löser sig på bästa sätt för din mamma så ni döttrar får sköta er vardag. Kram från pörtet
Jag vet faktiskt inte om sådan tjänst finns i Lovisa. Det har varit si och så med dessa ”taxin”, kommer de i rätt tid? Var är föraren medan mamma är inne på vårdcentralen? Ska hon vänta inne tills föraren återvänder för att leda henne tillbaka till bilen?
Vi tar ett steg i taget och det ska ofta göras utvärderingssamtal innan hjälp kan fås. Ett sånt är bokat.
Kram TILL pörtet!
Så tråkigt med dödsbesked, det får en alltid att tänka till, helt klart. Helt klart också att man inte kan gå å tänka på ”det här var sista gången jag…” det blir deprimerande. Ibland får man blunda å tänka på nåt annat å ta vara på varje dag så gott det går.
Så trist att ni inte får adekvat hjälp med din mamma, förstår desperationen… men det är väl inte ett dugg bättre här, man får kämpa för allt!
P.S. Fin bild från promenaden….
Önskar dej en fin dag!
Hjälper gärna mamma så länge jag har ork, och pusslar med tiderna. Tänker att jag själv någon dag blir hjälplös, om jag lever tills jag är 80-90.
Blogglandia lättar upp, jag får stöd – du och många andra är fina vänner ❤