Författare: Carita Liljendahl

Skyltsöndag, den 7 mars 2021 och Veckans ord, ÅKA

~ Carita Liljendahl ~ 21 kommentarer
En liten lektion i finska.

Såsom Skyltsöndagsutmaningens förvaltare, bloggaren BP, ibland brukar säga. Finska språket är lätt då man bara sätter bokstaven ”i” efter det svenska ordet. Pastill = pastilli.

Skulle det vara så enkelt 😀
Sockerfri är inte sockerfrii på finska utan sokeriton. Ändelsn ”ton” indikerar att något saknas, laktoositon = laktosfri, och där ser ni igen laktos/laktoosi, och gluteeniton = glutenfri. Däremot är det inte lika lätt med fettfri, för det heter rasvaton på finska.

Och är man utan byxor eller utan pengar, används ofta ordet ilman (=utan), således ilman housuja (byxor), ilman rahaa (pengar).

För att inte glömma bort Veckans Ord hos Susanne, som är ÅKA, slår jag ihop två utmaningar i ett inlägg i dag. Jag är ute i sista minuten och väljer en nödlösning. Med bilar kan man ÅKA långt och det hade många gjort 2019 då Lovisa Historiska Hus arrangerades förra gången (2020 inget LHH på grund av pandemin). Så här så det då ut på gatan nära mig, brukar sällan vara så här många bilar parkerade där samtidigt.

Ett par dagar innan nedstängningen

~ Carita Liljendahl ~ 39 kommentarer

… gäller det att passa på att gå ut med vänner. Ett glas mousserat redan till lunch och en bit kaka som vi var två om att dela. Vet av erfarenhet hur mäktig den är 🙂

Skål!

Många andra passade också på att besöka restaurang Kapellet i dag. Men någon trängsel blir det inte då restaurangen är stor och har flera rum man kan välja bland. ”Skonssibrunssin” (sconesbrunsch) har blivit populär. Kunder kommer till Lovisa från närliggande städer. I dag verkade någon också fira studentfest här, eller lät sig i alla fall fotograferas ute på terrassen med sin vita mössa. Vitt mot vitt, för det har kommit mera snö idag…

Skonssibrunssi.

Om restaurangerna åter får öppna efter den 28 mars ska vi komma hit på nytt. Den dagen äter vi ingen frukost utan ger oss istället tid att sitta här flera timmar för att njuta av både salt och sött.

Miljön är också värd att njuta av i den här gamla byggnaden, och nästan alltid finns här konst på väggarna. Tavlor som är till salu och som byts ut efterhand.

Vad heter ”tuulihatut” på svenska? På franska heter de petit choux. De här små hattarna har läcker chokladfyllning.

Som sagt, vi hoppas restauranger och lunchställen åter får öppna den 29 mars. Tills dess, låt oss understödja dem som har take-away! Kapellet stänger för tre veckor, men många andra har öppet 8–28 mars. Kunderna får inte gå in och stanna där för att äta, men man får köpa mat med sig hem.

Fem en fredag – VAL

~ Carita Liljendahl ~ 26 kommentarer
Solen värmde min rygg via köksfönstret då jag pusslade i dag ❤

Hos Elisamatilda är det ordet VAL som gäller denna vecka.
Jag har VALT att pussla och ta det lugnt på min lediga dag. Ska också klippa lite i gamla tidningar för jag håller mig med ett eget privat Nya Östis-arkiv. På gammaldags sätt. Klistrar in artiklar på papper och lägger dem i en pärm 😀

Vilka fem maträtter skulle du välja att för alltid äta?
– Köttfärslimpa/köttbullar, lasagne, kycklingfilé, pepparbiff/schnitzel och olika plock med ostar/nachos osv. Vilket jag själv nu bestämmer att är en maträtt 😀

Vilka fyra saker i källaren/förrådet skulle du egentligen kunna slänga?
– Vissa gamla krukor, en gammal matta, gammal målfärg och säkert nåt annat ””krimskrams” som jag inte minns att jag har där (och ändå är förrådet inte på nåt sätt fullproppat).

Vilka är dina tre favoritklädesplagg i din garderob?
– Numera inte enbart i svart och vitt, men tre lösa lediga blusar/tunikor.

Vilka två telefonnummer kan du utantill?
– Mitt eget mobiltelefonnummer och skam att säga så har ex-makens nummer fastnat i min hjärna för att jag rabblade upp det så många gånger under sexton års tid. Sifferminne på gott och ont alltså 😀

Vilken enda högtid skulle du fira om du måste välja?
– Om midsommaren är en högtid, så väljer jag den.

Shindo – vägen till hjärtat

~ Carita Liljendahl ~ 14 kommentarer

Jag har googlat shindo, men inte hittat någon informativ sida om behandlingsformen. Här finns ändå en artikel om Elisabeth som jag är kund hos.

Dagens behandling var 75 minuter lång. Kunden ligger fullt påklädd i sina egna bekväma plagg på en ganska tunn madrass på golvet.

Elisabeth öppnar meridianerna med hjälp av sina händer, armbågar, knän och fötter.

Det ska bli spännande att se vad som händer med mig och min kropp under dagens och kvällens lopp. ”Behandlingen fortgår i kundens kropp även efter behandlingen, säger Elisabeth i artikeln. Egentligen är det kroppen själv som utför behandlingen, inte jag”.

Mina tårar började rinna under behandlingen och det kändes otroligt skönt. Jag hade också lika lätt för att skratta då vi åkte hem. Och tårarna som kom, de kom inte av sorg, och gråten var inte krampaktigt hulkande.

Tårarna rann helt varma ned för kinderna, mera som ett resultat av lättnad och glädje. Sådana tårar är helande.

Den pansar jag har byggt inne i min kropp, för att klara mig vidare efter olika svårigheter, den kan nu sakta börja brytas ner. Jag börjar härefter varva den klassiska massagen med shindo.

Ett ljus kan tändas även i de hjärtan som levt i mörker ett tag.

På en ledig dag, utan måsten

~ Carita Liljendahl ~ 37 kommentarer

… då kan jag sova till halv elva. Frukosten kan jag  äta halv tolv. Samtidigt som jag spelar Wordfeud.

Jag sätter på en tvättmaskin. Passar på att byta lakan. Sådant som jag annars hinner och har ork för endast på lördagar, den enda lediga dagen jag vanligtvis har. Nu känns det skönt att alla det där ”måstena” jag har hemma; dammsuga, diska, köra tvätt och hänga den, sortera disk, och allt möjligt annat… kan spridas ut över fyra lediga dagar.

Jag noterar att det plingar i telefonen. Mejl och messenger, sms och Whatsapp. Men jag behöver inte reagera på dem direkt, det som har med jobbet att göra får vänta till måndag. Och så svarar jag bara på samtal som jag också vet att inte har med jobbuppdrag att göra 🙂

Solen lyser, himlen är blå. Lite senare ska Carita ut och gå!
Se, det rimmade!

Coronaåret sett ur ett personligt perspektiv

~ Carita Liljendahl ~ 18 kommentarer

Jag funderar ibland på det. Hur har coronapandemin påverkat mig?
Vi har levt med den snart ett år. Har den utgjort ett stort problem för just mig?

Ger jag ett snabbt svar blir det NEJ. Restriktioner och regler har inte känts särskilt oöverkomliga. På jobbet har jag haft det lugnare då antalet möten minimerats. Jag har känt mindre stress och press.

Tidningen har kommit ut under hela pandemin. Kontakterna mellan mig och medarbetarna har funkat via olika kanaler.
Men jag kan hålla med om att sociala kontakter IRL ansikte mot ansikte inte kan ersättas av videomöten i all evighet.

Ändå måste vi acceptera läget. Vi SKA inte umgås just nu. Sociala kontakter ska minimeras, punkt och slut.

Jag har efter skilsmässan våren 2014 levt ensam i nästan sju år. Så det här med att vara ”isolerad” är inget nytt.
Min släkt är liten. Mina närmaste utgörs av min syster med familj och min snart 87 år gamla mor. Jag har inga barn.

Jag har till min egen förvåning insett att jag också har en introvert sida. Den delen av mig tycker om att vara ensam. Att inte ha någon som lägger sig i då det gäller hur jag lever mitt liv.

Min andra sida är social. Den babblar på och träffar vänner så ofta det går i dessa tider. Alla de vänner jag träffat regelbundet under det senaste året är ovärderliga, och jag tror att de vet om det ❤

Min öppenhet i bloggen och min position som chefredaktör har också gjort mig till ett lovligt byte på sociala medier, där många tycker att jag måste klara av kritik.

Så jag kan säga att coronapandemin på sätt och vis har hjälpt mig. Den har gett mig en sköld som jag kan ducka bakom då det känns som too much. Under året som gått har jag ännu tydligt sett var mina riktiga vänner finns och vad som är viktigt i livet.

Jag vet att jag inte är ensam om att tycka att det är skönt att pandemin bidragit till att man inte måste göra en massa. Man får lulla hemma bäst man vill. Men alla täcks inte säga detta rakt ut.

Och visst! Jag vet att många personer och företag lider av isoleringen och restriktionerna.

Alla vill vi se ett slut på pandemin. Men den har också hämtat en del bra saker med sig.

(blogginlägget var ursprungligen längre, men jag bantade ner det då jag tyckte det var FÖR långt, vem orkar läsa? Därför kan en del kommentarer handla om sådant som jag senare strök från texten)

Fina fönster, del 173

~ Carita Liljendahl ~ 12 kommentarer

Vackra kyrkofönster i Lovisa.
Det har inte blivit så många nya fönster i min serie här på bloggen. Jag fotograferade ofta sådana utomlands, men nu har vi ju inte kunnat – eller ens velat – resa, så serien har lite torkat in.

Jag får väl lov att bli mer på alerten här på hemmaplan i stället. Hitta de fina fönster som säkert finns här och där.

Snart har jag jobbat klart för i dag och nu stundar något så ovanligt och lyxigt som fyra dagars ledighet! Jag har inte planerat in något speciellt, utöver shindobehandling på fredag. Men bara det att inte behöva ha väckarklockan att ringa och att timmarna vid datorn kan minskas är skönt 🙂

Solen nådde balkongen!

~ Carita Liljendahl ~ 13 kommentarer

I dag funderade jag på det – när ska det ske? Att de första strålarna når min balkong? Jag har bott här snart 3,5 år men jag minns ändå inte sådant där.

Sedan såg jag fenomenet. Klockan var 17.14.

Efter det tog jag några foton i mörkret här hemma, då bara levande ljus och teven lyste upp rummen.

Och på balkongen har jag alltid tre värmeljus. Ett i en lykta och två i skalet av två utbrunna blockljus.

Önskar er alla en mysig och lugn kväll ❤

Pusselläget och hemmadag

~ Carita Liljendahl ~ 20 kommentarer

I går kväll såg pusselläget ut så här. Det här motivet hör till de lite enklare och jag har hittills avancerat rätt snabbt fastän jag bara pusslat en timme eller två per kväll. I nedre kanten har jag också ganska många bitar på plats, den blev bara utanför bilden 🙂

I dag har jag jobbat enbart hemifrån. Många mejl, telefonsamtal, framtidsplanering.

Ute skiner solen från en klarblå himmel. Det verkar ändå blåsa så jag antar att det känns kallare än de plus tre grader vi har.

Det blir ändå ljusare för var dag som går och vetskapen om att våren är i antågande och sommaren likaså får oss att orka bättre. Från och med måndagen den 8 mars har vi tre veckor av nedstängning framför oss i Finland.

Värst är smittläget i huvudstadsregionen, så det kan kännas orättvist för andra att drabbas. Men vi ligger bara åtta mil från Helsingfors. Jag har inte varit där på snart ett år om jag minns rätt, det känns märkligt… men jag vill inte heller åka dit så länge coronan grasserar.

Take-away får säljas, så jag hoppas verkligen att restauranger och lunchställen klarar också den här stängningen.