Plus 23 grader och lagom blåsigt, därför inte alls för varmt. Tog en kort promenad. Hade systemkameran med. Men insåg sedan att jag inte hade satt minneskortet i kameran… 🙄
Tror att jag i framtiden på mina promenader tänker fotografera bara med mobilen, det är enklare så. En systemkamera väger en del och känns otymplig att släpa på ibland. Någon väska bär jag nämligen inte på då jag promenerar.
Högvaktsgatan västerut.Högvaktsgatan österut.Östra Tullgatan västerut. I den gula byggnaden fanns biblioteket då jag var i tonåren. Minns fortfarande hur det såg ut där och fina minnen har jag från den tiden.
Den här trädgården finns utanför stadsmuseet. Bilden beskriver inte växtprakten på bästa sätt, men närbilder hade inte heller blivit så mycket bättre. Jag försökte med sådana ifjol. Nu har också torkan gjort sitt fastän man vattnat flitigt här.
I trädgården finns såväl nyttoväxter som prydnadsväxter. Prydliga skyltar informerar på finska och svenska vad växterna heter.
I parken rör sig nuförtiden också en katt. Den bor troligen i någon av granngårdarna och den har blivit flitigt fotograferad. Den verkar komma direkt som den ser människor röra sig trädgården. Och sedan kråmar den sig och låter sig välvilligt fotograferas.
På museet i Lovisa kan man till och med februari nästa år se utställningen ”Paparazzi”. Fotografen Aatos Åkerblom var ett original, och jag minns honom mycket väl. En udda figur men en person som verkligen kunde fånga ögonblick. Bland annat finns det ett foto på utställningen där man ser ett olycksoffer med blodigt ansikte bäras in på Lovisa sjukhus. I dag skulle det vara helt otänkbart att ta sådana foton. Åtminstone inte med en tanke på att publicera dem i en tidning. Men Aatos fotade inte heller för tidningar utan mest för eget bruk, av eget intresse.
Han fotograferade inte bara societeten utan även samhällets utslagna. Texten som beskriver Aatos kan läsas under länken här ovan, den leder till Lovisa stads webbsajt. Samma text som den stora tavlan i museets fönster, men lättare att läsa via webben.
Min syster och jag kände igen flera personer på bilderna, men inte precis på de här färgfotona. En mycket sevärd utställning och ett stort tack till Eddie Bruce som digitaliserat bilderna.
Det var rätt länge sedan min gamla hushållsassistent gick sönder. Låsmekanismen, som fanns i hårdplasten till locket, brast och då var dess saga all. Den gången fick jag slutföra brödbakningen med händerna, vilket jag inte gillar. För den som känner mig vet att jag vill undvika kladd så långt det går 🤣 I vilket fall som helst vill jag inte kladda med händerna!
Nu hade jag nöjt mig med en förmånligare variant som bara knådar deg, men sådana verkar inte finnas. Här kom en blender med, en citruspress och allehanda bett som bidrar till att man kan skära, krossa och riva allt möjligt ätbart. Heureka – jag kan till och med vispa grädde med denna!
Få nu se hur ofta och till vad jag mest använder assistenten. I första hand inköpt för att jag åter ska kunna baka mitt bröd själv ❤
Hösten kommer snart och jag kan få inspiration att baka något annat också, vem vet?
I går hade vi kräftkalas med Pia, Robin och Minna. Jag som inte äter kräftor fick en jättefin räkmacka med majonnäs, sallad och kokta ägg.
Det var en mycket rolig fest med många glada skratt. Inte minst vad gällde kräftorna från Egypten. Skalet var hår, men innehållet gott, sade dom som åt. Ibland strittade en del av kräftan iväg under behandlingen, men ingen fick en klo i ögat 🤣
Själva innehållet tycker jag också om, egentligen. Men jag tycker inte om allt besvär man ska ha innan man kan få ut nåt att äta från djuret. Det är ett sådant otroligt pillande och kladdigt ävenså. Men det lär ska vara just det som är själva grejen 🙄😆
Nästan svarta var kräftorna och det slängdes några skämt om det också, men det kan jag inte skriva här 😀Den finaste räkmackan! Tusen tack för arrangemanget Pia och tillsammans gör gästerna festen! Får gärna bli en tradition!
Otroligt vacker natur har vi alldeles i vår närhet, vi som bor i Lovisa. Lovisaviken och skärgården, där det finns hur många små vikar och holmar som helst, är bland det finaste jag vet. Äger inte själv någon sommarstuga, men har lyckligtvis vänner som ibland bjuder in mig som gäst.
Vackert dukat en fin sensommarkväll. Det blev tomatsoppa och bröd, senare efter bastun en ostbricka med vin.Allehanda fåglar såg vi också. De här änderna kom ända fram till stranden.Solen värmde terrassen hela eftermiddag och kvällen.
Ibland får jag höra att pelargoner är ”sådana där mormor-blommor”. Egentligen är det ju en vacker beskrivelse fastän alla kanske inte menar det så.
Jag vill bli en pelargontant! De två som finns till höger på bilden har jag fått att övervintra och blomma på nytt. Nu har jag två till på balkongen. Så jag vill ha alla fem i köket till hösten och vintern.
De tappar sedan sina blad, gulnar, kan se trista ut. Men jag vattnar dem sparsamt och tuktar dem och sedan ger de mig åter glädje följande sommar och vår ❤
Jag väntar ännu på en tredje blomning här. Ni ser ju en knopp på växten till vänster 🙂
Det är något speciellt med pelargoner. Jag älskar dem ❤
När jag nu en tid har tillgång till bil kan jag göra små utflykter. En dag åkte vi med Pia och hundarna på en tur så att de fick bada, i första hand vid Sågudden i Lovisa.
Den här bilden är tagen i Valkom där det finns många bryggor för båtar i olika storlekar. Även här fanns en liten strandremsa där hundarna kunde gå ner och i vattnet.
I dag har det varit en sval dag med temperaturer mellan +15 och +17. Det känns ganska bra. Idealet är lätt blåst, +22 och sol. Men en molnig dag som den här är helt okay. De där veckorna med värmebölja och ständigt över +30 och inget regn tärde på mina krafter.
Det får bli två arkivbilder nu. Mest har jag suttit och jobbat med tidningen vid datorn här hemma i dag.
Vackra strån vid stranden på Sågudden, ett rekreationsområde i Lovisa.Rosenparkens rastplats som vi besöker ibland. Här kan man sitta och äta och dricka något då här finns bänkar och stenar. Vill det sig väl blåser det från söder och då är det riktigt skönt.
… jag officiellt blev chefredaktör för Nya Östis. Tiden har gått väldigt fort! På många sätt har det varit märkliga år, men också givande, roliga, krävande år, fulla av allehanda utmaningar som fått mig att växa i min uppgift.
Nya Östis är en tidning som görs enligt ett helt unikt koncept. Vi kan inte, och ska inte heller om man frågar mig, tävla med andra medier. De kör sina race, vi kör vårt. Och i det racet gör vi något unikt, helt på vårt eget sätt.
Numera känns det allt viktigare att vi undviker stress och press. Vi gör vårt bästa med de resurser vi har för tillfället, och det räcker så långt det räcker. Tillsvidare går det bra för tidningen ❤
Jobbet är för det mesta roligt. Till exempel då som det bjuder på nya upplevelser, såsom kartingen inomhus. Det här reportaget ingick i NÖ den 29 juli.
Men såsom jag skrev här i början – det har varit två ganska märkliga år. Jag började som chef den första augusti 2019. Den hösten valde vi tidningens lucia till december 2019. Efter det har vi inte ordnat luciaval. Vi har inte heller firat någon födelsedagsfest för Nya Östis som fyllde fem år våren 2020 och sex år våren 2021. Allt på grund av pandemin.
Då jag blev intervjuad på läsarfesten i juni 2019, för att jag skulle tillträda som chef i augusti, kunde jag inte ana att det inte skulle bli några läsarfester somrarna 2020 och 2021. Jag har med andra ord inte haft särskilt stora chanser att umgås med läsarkretsen under roliga tillställningar.
En annan utmaning var den flera veckor långa poststrejken under hösten/vintern 2019. Sedan kom coronapandemin i mars 2020.
Sedan mars 2019 har vi haft bara några få redaktionsmöten, så att vi träffats öga mot öga. Digitala möten blev sedan en del av vardagen och är troligen även framtidens melodi, åtminstone hösten 2021 eftersom pandemin inte verkar ge med sig. Men digitala möten sparar både tid och miljö, då många av medarbetarna bort ganska långt borta från Lovisa centrum där vi har vår mötesplats.
Det här var några av mina tankar på två-årsdagen. Hoppas vi kan fira läsarfest sommaren 2022!
Här firade jag utnämningen med några vänner på Kapellet i augusti 2019. Foto: Minerva Martinoff
Debutsky's Blog - Inne i huvudet på en författare 