… med mycket folk till Lovisa! Eller egentligen är det ett fartyg, m/s J.L Runeberg, som besöker Lovisa några gånger per sommar. Tidigare var det fem besök, den här sommaren blir det tre. Följande är torsdagen den första augusti.
Ett ypperligt väder var det minsann. Mycket varmt på bryggan för oss som väntade på fartyget. Men då och då blåste en skön havsbris.
… vet inte om det ur hälsovinkel var så klokt. Nästa gång ska jag ha vattenflaska med!
Det här är nog en vinkel av Lovisaviken som jag INTE visat förr 😀 Fotograferad från cykel-leden som förbinder Lovisa city med Märlax.
Här kunde muddras lite, vassen tar över.
Men vi ska ha bostadsmässa i Lovisa 2023, en stor sak för vår stad. Och då händer det mycket både här och i stadsdelen Märlax!
Lovisa ligger inte i ruiner 😀 … men vi har fina bastioner, både restaurerade och sedan de här som kanske någon gång snyggas upp.
Ska kanske cykla lite till under mina lediga dagar. Få se. Har inte planerat speciellt mycket. Tar dagarna som de kommer 🙂
Min bloggvän Svante brukar på sin blogg Lantlivsbilder visa olika vyer och bjuda på naturupplevelser från Kårböle med omnejd.
Jag är inte alls förtjust i alla kryp och små kräk han visar. Fjärilar är vackra, men det finns en oändlig massa flygande och krypande ”förfärligheter”.
Men jag gillar Svantes blogg ändå! 🙂
Med denna varelse hälsar jag till Svante. Som kanske vet vad det är för ett kryp. Spröten som är ungefär tre centimeter långa, och kräket kunde också flyga…
Ofta sker det först den här tiden på året, för att jag av någon anledning inte kommer iväg till nån badstrand tidigare 😀 Jag är inte rädd för kallt vatten, så det är inte orsaken. Mera lättja skulle jag säga.
I samband med årliga matt-tvätten brukar jag ta ett dopp. Vattnet är inte grönt, eller fullt av alger såsom det kan se ut! Det är också skog som speglar sig i viken, den är grund och den har gyttjig botten… så badskor var ett måste. Helst skulle jag se att det fanns kakel överallt 😀
Tog dock en dusch efter doppet, för säkerhets skull!
Det har utlovats varmt och soligt väder för ungefär en vecka framöver, med temperaturer på 25–28 plusgrader. Tomaterna tackar för det och får mycket vatten och duschar varje dag. Jag räknade nyss till arton stycken!
… sommartider!
Betyder glassportioner och mat med goda vänner.
Gamla volleybollminnen fick oss att skratta gott i går. Efter maten tog vi till och med och bollade lite på gräsmattan vid en P-plats… tills bollen flög in i en stor, taggig rosenbuske! 😀
Hoppet om att det verkligen blir små tomater lever. I går kväll såg de största ut så här. De är ungefär två centimeter stora om man kan säga så. Omkretsen har jag inte mätt 🙂
Jag funderar mycket på allt möjligt som har med livet att göra, och jag tänker då och då skriva om det. Även om jag samtidigt vet att det bidrar till att jag blir ännu mer offentlig än jag är som journalist i en liten stad.
Jag är jag och vill bli älskad och godkänd som sådan. Finns det ingen som kan tänka sig att bli en del av min vardag, så finns det inte. Det är bara att acceptera.
Jag vill ju inte ha en partner som jag måste göra mig till inför. Jag vill inte vara en del av en fasad som ska visas utåt. Jag vill vara den jag är, helt äkta med alla fel och brister.
Ändå vore det ju att ljuga om jag skrev att jag inte alls längtar efter gemenskap. Någon att gå ut och äta med, kunna prata om allt mellan himmel och jord, skratta, kanske gråta, hålla handen med, få en kram av.
Närhet är viktigt, men det ska inte direkt finnas tankar om sex bakom närheten. Det intima kommer långt senare med i bilden, om den andra stora helheten av själarnas sympati funkar.
På den här sommarens The Bucketlist kanske jag borde precisera.
För då jag googlade bucket list förstod jag att det kanske främst handlar om saker man vill göra innan man dör.
Nu har jag den här sommaren besökt Tuhannen Tuskan Kahvila åtminstone EN gång 🙂
Det lilla cafeet som finns på en innergård i gamla stan i Lovisa är populärt. I det lilla köket jobbar personalen för högtryck.
… det kom vi fram till efter mitt förra inlägg.
Då någon jobbar så mycket som jag finns det inte mycket spännande att skriva om 😀
Vardagen är vardag, som får enstaka avbrott om man reser bort eller går på en fest.
Sedan kan det också inträffa olyckor, man kan bli sjuk, få hjärtesorger att skriva om. Gärna skulle jag skriva om lycka och kärlek, om en sådan kom in i mitt liv. Tänk att åter någon gång få uppleva pirr i magen, hur det är att vara kär ❤
Men jag sitter mycket hemma vid datorn och ger ut texter. Jag har skrivit min första ledare som chefredaktör för Nya Östis, den som är tänkt att komma ut den första augusti.
Jag planerar kommande tidningar, har kontakt med kollegor som också jobbar hemifrån och mejlar med frilansare. Det är nog inte riktigt det ultimata läget för att hitta drömprinsen 😀
Läste gamla inlägg häromdagen och insåg att jag var mycket personlig, och även modig, 2014–2015.
Dumdristig kanske mina motståndare vill säga, men själv hävdar jag att det handlar om mod då man öppnar sig och skriver om sådant som andra också går eller har gått igenom men helst håller tyst om – för att det helt enkelt hör till vår kultur att bita ihop och visa att vi klarar oss ensamma / själva.
Tysthetskulturen frodas tyvärr fortfarande i många sammanhang.
Efter skilsmässan behövde jag skriva av mig, dela med mig – och även om jag fick mycket skit för det var det nog det enorma stödet som vann ändå. Jag insåg att jag inte var ensam, och att det fanns många som förstod hur stor sorg det var för mig då för fem år sedan att bli övergiven.
Nu har mycket vatten passerat under alla broar. Mitt liv har gått vidare. Jag har fått nya vänner, och jag har sett vilka av de ”gamla” som fortsatte stå vid min sida och som alltid trodde på mig och stöttade i alla väder.
Ibland undrar jag vart det personliga på min blogg tog vägen. Alla djupa tankar. Eller är det bara så att behovet av att dela allt med ”alla” försvann? Och varför hände det?
För jag har fortfarande rädslor och allt möjligt som jag kämpar med i livet. Sådant som jag borde skriva om för att jag vet att många andra har samma problem. Det gäller allt från lindriga panikångestattacker till tandläkarskräck.
Jag har börjat ta itu med saker. För att jag vet att inga problem försvinner om man sopar dem under mattan eller låtsas att de inte finns genom att inte prata om dem.
Så det kan nog bli en del djupare saker här igen, då och då. Allt är ju inte välpolerad yta och fasader i livet.
I januari i år tog jag den här bilden.
Bokhuset står kvar, nu tillfälligt övertäckt av konstverk som skapades för en vecka sedan. Då firades Helene Schjerbecks-dagen, den finländska bildkonstens dag.
Det finns många aktiva i vår stad, bland dem konstnärsföreningen!
Fascinerande för övrigt att huset som är byggt av gamla böcker fortfarande står stadigt kvar!
Debutsky's Blog - Inne i huvudet på en författare 